Year of No Light

Det är natt första gången jag ser honom på insidan igen.
Maneten. Med blåaktiga, glänsande trådar i mörkret.

Han bor i mig nu.

Första gången jag träffade honom utanför mig var också en natt, och det regnade, och jag satt ensam på en strand i gul bikini. Jag grävde ner tårna i sanden, den var fuktig och kall, den kändes som kall hud, efter ett bad, övergiven. Strax efteråt dök han upp, snett bakom mig.
Han viskade snuskiga saker i mitt öra, med smak av buskishumor.
Maneten. Den här gången hette han Andrew.
Han var slemmig och utan ben, men han gav mig i alla fall någonting att orientera mig efter, och jag trodde jag visste vart ytan låg. Så jag följde med honom tillbaka till motellet, så låg vi.

Och nu är det natt igen, och K. sover i sängen intill. Han har vant sig nu, vid det där otäcka ljudet, som han pratar om. Och då drämmer jag näven i väggen bara, hårt, gång på gång på gång på gång på gång på gång tills dörren öppnar.

C är där och de tar mig till grusgropen.