1.
Ja, jag är en bit bort. En bit från hem. En bit från hemkomst.
Jag är en stund från morgon, en bit från natt.
Jag är hopplöst vilsen på ett stort varuhus som i stort sett säljer allt man nånsin skulle behöva,
om man ville leva detta livet,
en bit från hemkomst,
under ett gulrandigt parasoll om somrarna för 179 kronor,
och med träljusstakar, naturfärgade, med små plastkransar för en femtiolapp,
om man nöjer sig med märkesschampo som de säljer billigare här av någon anledning,
extra parti av sill, om det är vad man vill,
billiga sneakers och snickers och en träningsmaskin som hjälper dig svettas bort kalorierna sen, senare,
i ett sånt varuhus, där allt finns, kom jag bort och har ännu inte hittat exit.
2.
Men i ett rum i periferin hittar jag de som kommer att rädda mig sen.
Katie
Maya
Dorian
Jonna
bastardvärmaren
Sarah K.
Helmut
killen som ser ut som en colaburk
fantastiska islänningar
basister
fantastiska visionärer mellan temperentsfulla tallar uppe i Norrland
florence
alla
alla
som räddar mig, sen, senare.
De som finns i framtiden och som tar mig till det där stället, fabriken.
3.
Det är en fabrik, men vad är det som fabriceras där egentligen.
Jag har inte sett ett enda rullande band på flera månader, jag har inte sett en enda produkt,
inte en enda kartong med färdiga varor.
Men jag får mat. Pågenbröd, med mycket smör och ost.
Jag får soppa, och de säger åt mig att äta upp allt.
Ät, maggot, säger de.
Ät, maggot, så du inte blir en mal.
Och jag äter, så att jag inte ska bli en mal.
4.
Ibland kallar de den för något annat också.
Fabriken.
För inte bara blir man en enhet, helhet, självständighet.
Inte bara blir man en hel människa, man blir också en dansande människa.
Tills tårarna och svetten rinner ner, och blandas upp med det andra, med det som är vi,
tills allt som en gång var knutna nävar har blivit dansande som försvunnit in i väggarna.
Ibland kallar de den för akademin.
Och jag dansar med och glömmer allt och sedan vill jag trycka på replay.
5.
Det finns en som bor i väggen också, som har lärt sig det där med kamoflage.
Mimikry.
De försöker fånga honom ibland.
För trots att alla är vänner här, är det inte meningen att man ska stanna här för alltid.
Det var det aldrig, inte ens från början.
Det är en tillfällig flyktort, navelsträng.
Det är allt, sedan vidare.
6.
Så klart att inte alla alltid är glada heller.
Glasvinge bråkar ibland med Dorian och Maya och Katie om Carol.
Carol.
Carol som var en av de första som fabriken lyckades med.
Carol som blev en enhet som inte var beroende av de andra enheterna, en självständighet, en helhet.
Carol som dog ensam i sin lägenhet. Och upptäcktes först tre år senare.
Carol, som blev så självständig att ingen under tre år förstod att hon låg och ruttnade i sin lägenhet.
Det bråkar glasvinge om ibland.
En natt väcker glasvinge mig och säger att vi borde rymma.
Men jag vet inte.
För om jag ska hitta hem, om jag ska få vara med om det där med hemkomst,
så måste jag nog stanna.
Även om jag blir den ensammaste som nånsin gått och tittat på extrapriskap i ett varuhus stort som globen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar