Idag är ingen dag.
Idag är ett helvete.
Idag skulle jag lika gärna kunnat vara oexisterande.
För idag finns inga färger.
Ingenting.
Ingenting.
Ingenting.
Bara ensamheten och ett sorgemoln.
Här inne.
Från ordning till kaos till ingenting.
Är det där jag håller på att hamna nu?
I ingeningeningeting.
måndag 16 februari 2009
söndag 8 februari 2009
Söndagnatt
Det är hemskt att inse att männsikor är ersättbara.
Det är hemskt, men det är sant.
De flesta människor går att ersätta, även om jag vet att man är en fattig människa i fall alla i ens liv kan betraktas som utbytbara.
Det finns några som man helt enkelt hör ihop med.
Men.
Som sagt.
Jag lär mig.
Av mina misstag. Javisst.
Jag har lärt mig att släppa människor, att det faktiskt går att göra det.
Så nu säger jag good bye Tj och hello någon ny.
För de kommer.
Ja visst.
De kommer.
***
Jag har skaffat mig ett helt gäng pappersvänner också. Psykfall hela bunten. Ja visst.
Jag är deras skapare.
Jag lider med dem.
De gör mig till en bättre människa.
Kanske.
Det är hemskt, men det är sant.
De flesta människor går att ersätta, även om jag vet att man är en fattig människa i fall alla i ens liv kan betraktas som utbytbara.
Det finns några som man helt enkelt hör ihop med.
Men.
Som sagt.
Jag lär mig.
Av mina misstag. Javisst.
Jag har lärt mig att släppa människor, att det faktiskt går att göra det.
Så nu säger jag good bye Tj och hello någon ny.
För de kommer.
Ja visst.
De kommer.
***
Jag har skaffat mig ett helt gäng pappersvänner också. Psykfall hela bunten. Ja visst.
Jag är deras skapare.
Jag lider med dem.
De gör mig till en bättre människa.
Kanske.
lördag 7 februari 2009
Starkare
Igen.
Det är mörkt ute.
Men jag är starkare nu.
Jag ger inte upp så lätt.
Jag är påväg. Jag vet inte riktigt vart, men jag vet att det är jag som väljer mina steg själv.
Ingen säger hur jag går.
Ingen pekar dit jag ska.
Jag går en väg som bara jag känner till inuti.
Som bara de innanför bröstbenet vet vart den leder.
Och jag går på.
Jag vet att det är rätt, för den gör mig levande och lycklig.
Det är mörkt ute.
Men jag är starkare nu.
Jag ger inte upp så lätt.
Jag är påväg. Jag vet inte riktigt vart, men jag vet att det är jag som väljer mina steg själv.
Ingen säger hur jag går.
Ingen pekar dit jag ska.
Jag går en väg som bara jag känner till inuti.
Som bara de innanför bröstbenet vet vart den leder.
Och jag går på.
Jag vet att det är rätt, för den gör mig levande och lycklig.
söndag 1 februari 2009
Rädd igen
Nätterna i januari.
Jag kommer speciellt ihåg en.
Den natten vred sig gatorna av lycka, svettades av allt dansande och blundade sig varma.
Det fanns en puls mot asfaltens blindhet.
Ett par klackar som skar genom natten.
Jag kommer speciellt ihåg en natt i januari.
Den natten var inte en handfull snö kallare mot kinden än ensamheten.
Nu är det natt igen.
Och jag är inte längre bara uttråkad, utan rädd och fruktansvärt ensam.
Det blir så bra som man gör det.
Visst.
Men om man inte vågar.
Man måste vara så fruktansvärt stark.
Jag tycker att jag gör mitt bästa.
Ändå så händer det ibland, nätter som denna, att jag måste blunda hårt för att jag inte ska låta rädslan vinna mig.
För jag måste göra det här.
Det måtse jag.
Jag kommer speciellt ihåg en.
Den natten vred sig gatorna av lycka, svettades av allt dansande och blundade sig varma.
Det fanns en puls mot asfaltens blindhet.
Ett par klackar som skar genom natten.
Jag kommer speciellt ihåg en natt i januari.
Den natten var inte en handfull snö kallare mot kinden än ensamheten.
Nu är det natt igen.
Och jag är inte längre bara uttråkad, utan rädd och fruktansvärt ensam.
Det blir så bra som man gör det.
Visst.
Men om man inte vågar.
Man måste vara så fruktansvärt stark.
Jag tycker att jag gör mitt bästa.
Ändå så händer det ibland, nätter som denna, att jag måste blunda hårt för att jag inte ska låta rädslan vinna mig.
För jag måste göra det här.
Det måtse jag.
onsdag 28 januari 2009
Offer
Offer.
Jag vet vad som ligger i mina spår.
Det visste jag redan från början kanske, att det skulle bli sådana, när jag började ta mina drömmar på allvar.
Men hur mycket ska man behöva offra?
Jag har fått tusen nya pappersvänner
men förlorat två i kött och blod.
Eller?
Är det kanske de som har förlorat mig och inte tvärtom?
För att de inte kan acceptera att jag måste göra det här för min egen skull?
För att det inte handlar om dem.
Jag vet inte.
Men det gör mig ledsen i alla fall.
Jag vet vad som ligger i mina spår.
Det visste jag redan från början kanske, att det skulle bli sådana, när jag började ta mina drömmar på allvar.
Men hur mycket ska man behöva offra?
Jag har fått tusen nya pappersvänner
men förlorat två i kött och blod.
Eller?
Är det kanske de som har förlorat mig och inte tvärtom?
För att de inte kan acceptera att jag måste göra det här för min egen skull?
För att det inte handlar om dem.
Jag vet inte.
Men det gör mig ledsen i alla fall.
onsdag 14 januari 2009
Rädd igen
Nu är min vän Ångesten här och hälsar på igen.
Jag har väl presenterat er förut?
Ja, vi har känt varandra ganska så länge.
Sedan jag upptäckte att jag hade drömmar och därmed något som jag kunde förlora.
Han är min vän säger han, för han vill bara hjälpa mig att inte förlora något.
Hur?
Genom att aldrig låta mig få det.
Jag vet, jag ska inte lyssna på honom, men så här är det:
D E T Ä R F Ö R B J U D E N K Ä R L E K
Så enkelt är det.
Eller?
Jag måste gång på gång övertala mig själv om att jag visst får älska teatern.
Även om alla ifrågasätter min kärlek.
Ingenting kan trösta mig just nu.
För om jag inte får bli en del av Det,
då orkar jag faktiskt inte leva.
Jag kan inte några termer.
Jag kan inga teorier.
Jag kan inga analysmodeller,
och ja, jag tycker om Stadsteaterns uppsättningar, i alla fall en del.
Men vadå?
Min kärlek då? Det är allt jag har, min kärlek till teatern är oändlig.
Varför skulle min kärlek vara mindre värd än deras för att de har omslutits av teaterns kärlek under längre tid än vad jag har?
Kommer jag aldrig att bli lika mycket värd, för att jag gjorde fel val för tio år sedan?
Jag är rädd.
Livsrädd.
Jag har väl presenterat er förut?
Ja, vi har känt varandra ganska så länge.
Sedan jag upptäckte att jag hade drömmar och därmed något som jag kunde förlora.
Han är min vän säger han, för han vill bara hjälpa mig att inte förlora något.
Hur?
Genom att aldrig låta mig få det.
Jag vet, jag ska inte lyssna på honom, men så här är det:
D E T Ä R F Ö R B J U D E N K Ä R L E K
Så enkelt är det.
Eller?
Jag måste gång på gång övertala mig själv om att jag visst får älska teatern.
Även om alla ifrågasätter min kärlek.
Ingenting kan trösta mig just nu.
För om jag inte får bli en del av Det,
då orkar jag faktiskt inte leva.
Jag kan inte några termer.
Jag kan inga teorier.
Jag kan inga analysmodeller,
och ja, jag tycker om Stadsteaterns uppsättningar, i alla fall en del.
Men vadå?
Min kärlek då? Det är allt jag har, min kärlek till teatern är oändlig.
Varför skulle min kärlek vara mindre värd än deras för att de har omslutits av teaterns kärlek under längre tid än vad jag har?
Kommer jag aldrig att bli lika mycket värd, för att jag gjorde fel val för tio år sedan?
Jag är rädd.
Livsrädd.
lördag 10 januari 2009
Olycklig kärlek
Vad ska man göra
när man inte vet vart man ska ta vägen
när man älskar något så mycket
att man vet att man kan leva om man är en del av det
men samtidigt att man är ingenting när man håller på med det
för jag kan inte ens bli en skugga i dess härlighet
jag är bara ett dammkorn som svävar i luften
vad ska jag göra
när jag vet att det bara är genom det jag älskar som jag kan komma nära fullkomligheten
känna tillhörighet
men samtidigt
att det kommer göra mig så olycklig
när man inte vet vart man ska ta vägen
när man älskar något så mycket
att man vet att man kan leva om man är en del av det
men samtidigt att man är ingenting när man håller på med det
för jag kan inte ens bli en skugga i dess härlighet
jag är bara ett dammkorn som svävar i luften
vad ska jag göra
när jag vet att det bara är genom det jag älskar som jag kan komma nära fullkomligheten
känna tillhörighet
men samtidigt
att det kommer göra mig så olycklig
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)