Happy Happy House of Hippo: chapter two

1.
Han bökade omkring lite grann, men sedan hade han satt sig bekvämt till rätta i hennes högra jackficka.
Han sa ingenting men efter ett tag slutade han att gråta helt, satt bara där med sina små stora glansiga gråtögon, hickade och hulkade och snorade lite grann.
Hon sa ingenting heller: hon hade inte ändrat sig.
Hon var fortfarande på väg.

2.
Det var en ganska vacker kväll för övrigt.
Det hade klarnat upp efter regnet och himlen var smärtsamt blå, de kvarglömda molntussarna lite grå och gula på undersidan.
Asfalten var fuktig, luften klar och lite krispigt kall.
Den lille mannen hade hävt sig upp nu, jackfickskanten i armhålorna.
Han satt och kikade storögt på pubarna i de färgglada sandstenshusen som de gick förbi.
När de kom ner till hamnen spelade en man gitarr på kajen.
Måsarna cirklade över båtarna, och när den lille mannen fick syn på dem gav han till ett litet pip och dök ner i botten på fickan, som vore den en bunker.

3.
Hon fortsatte längs med kajen, nästan ända ut till piren.
Efter ett tag tyckte hon sig höra små djupa snarkningar från fickan.
Hon antog att en så liten man med så mycket gråt i sig inte kan ha sovit på länge, så hon lät honom vara.

4.
På en av uteserveringarna under flaggspelen satte hon sig.
Hon beställde in en cappuccino och tänkte att hon skulle titta en stund på folket som hon aldrig mer skulle se igen om bara alldeles strax sekund.
Där satt hon medan himlen blev rödare och tunnare,
tills den var så röd och så tunn att den sprack med ett skört ljud,
som när man plockar en maskros,
och då,
nästan i samma ögonblick,
rörde det sig i jackfickan.
Den lille mannen stack upp ett yrvaket huvud, ruffs i kalufsen.

5.
"Jag somnade visst."

Han kravlade upp från jackfickan, upp på bordet, och sjönk ner mitt emot henne med ryggen stödd mot hennes avsvalnade cappuccinokopp.
Så sniffade han med näsan, klättrade upp på porslinsfatet och kikade ner i koppen.

"Får jag ta skummet?"

Hon nickade och tog upp en sked med kallt skum från bottnen och lade den på bordet.
Han lyfte upp skeden i sitt knä, det kom lite på hans jeans, men det verkade han inte bry sig om.
Han satt nöjd och mumsade på skummet.

6.
"Jag saknar mina apelsiner. Det är bara det. Dom var mina kompisar men dom försvann sen. Dom kallade mej Apelsinmannen. Fast när vi var långt från hemma sa dom ibland Little Orange Man."

7.
Hon sa ingenting, bara tittade på honom och sedan upp mot stjärnorna som bröt igenom mörkret. Efter en stund slickade han sig belåtet om munnen och kröp ner i fickan igen.
Han gav till ett litet glädjerop, och han dök upp igen med en dammig kola i ett triumfkrampigt grepp, som hittade han en pokal i fickans mörker.

"Kolla vad jag hittade här! Kan jag få äta på na?"

Hon nickade, tog försiktigt på sig jackan och ställde sig upp.
Efter en sista blick över mänskomassorna på uteserveringen gick hon vidare längs kajen,
bort mot kullen med muren.
Bort mot Breakwater Hill

Happy Happy House of Hippo: chapter one

1.

Det var i gångtunneln under motorvägen vid busscentralen som hon slutligen bestämde sig.

Tanken hade slagit henne förut, eller mer studsat mot hennes kranium och sedan studsat vidare.

Men nu fastnade den, slog rot och hål och sönder.

Det var där, bland bussars brummande och ekot av tusen överklassklackar och kostymskuggor det blev definitivt. Hon bestämde sig hulkande och med snoriga ärmar.

Hon skulle bli eremit.

2.

Som tur var hade hon någonstans att ta vägen.

Ett par månader tidigare hade hon ärvt det gamla hörnhuset i korsningen Cattledown Avenue/Seymour Road. Det var för övrigt en gammal likörfabrik, inte en så lite ansedd likörfabrik, men sedan staden byggt ut fiskindustrin så var där ensamt som in i graven.

Där, i ångorna av slafsigt fiskrens, tänkte hon leva och dö, ensam.

3.

Hon hulkade fortfarande när hon stod utanför köpcentret.

Hon väntade på grönt ljus, det var allt, och det var väl där någonstans, i andetaget mellan två hulkningar, som hon hörde en tredje.

Uppe på trafikljusknappsboxen satt en liten gubbe och dinglade med benen och grät och grät.

4.

Det var inte det att hon ville ta kontakt, nej, hon hade precis beslutet att aldrig med längta efter en annan levande varelse, men det var ett så hjärtskärande gråtande.

Små, små tårar sipprade ner och bildade ett floddelta i hans rynkiga ansikte.

Så, plötsligt, får han syn på henne.

Han hulkar två hulk, drar upp snoret i näsan och utbrister:

Jag vill dö, jag vill dö!

innan han återigen spricker sönder och himlen och havet och alla de små världsomseglande fartygen dansar ner för hans kinder igen.

5.

Och vem kan med att lämna en liten gråtande man som sitter på en trafikljusknappsbox med sorgset dinglande ben och bara vill dö? Hon tar honom mellan pekfingret och tummen, lägger honom i sin kupade vänstra hand. Det blir lite pinsamt tyst. Hon känner hur hans snor droppar ner för hans näsa och landar i handflatan.

Ogillar du fisklukt?

frågar hon. Han svarar inte, bara tittar på henne med sina stora små glansiga ögon och drar upp snoret i näsan.

Det blir grön gubbe, och hon lägger honom i jackfickan.

Hans hulkande hörs bara lågt och hon går vidare ner mot hamnen.

Ranford Park and the Sea

När solen ramlar ner i havet här tänds de andra.
Det är kullar och björnbärssnår som ringlar ut på asfalten som boaormar.
Det är mycket himmel och mycket hav.
Det är vinden, det är måsarna som står still i luften med spända vingar och slutna ögon.
På stranden ligger tusen slipade glasbitar, det gör inte ont att gå på dem.
Ett fraktfartyg ligger på randen till rymden.

På en bänk i Ranford Park sitter en pojke med sin hund.
Hunden flåsar med sin tunga mot svanarna och jag tänker att den där tungan tröstar.
I luften flyger dun och doft av rutten tång.

Det är mycket stängsel här.
Mycket stål och av ogräs sprängda asfaltsvägar.
Stål, vrak.
Man tänker sällan på vraken annars faktiskt, men det är svårt att bortse från dem här.

Och folk brukade titta på dem och säga: vilken sorglig vänskap det där kommer att bli.

Livet är så fullt av plötsligheter.

Försvinn.
Försvinn försvinn försvinn sa han.

Och hon gick ut, stängde inte ens dörren efter sig.
Gick hem halvt mekaniskt.
Öppnade sitt fönster.
Och försvann.

The Aerialist: Sunday at the Wharf

Hon kallades Aerialist, men hette egentligen något annat.

Det var söndag. På Café Nero satt hon hela morgonen.

Hon kände sig något förvirrad; tänkte mest på lyktstolpar och elledningar som skar sönder himlen, sönder molnen, och på små träd, tänkte hon, träd som gjorde det omöjliga och bröt igen sönderklottrade tegelväggars vittrande nära järnvägsstationen.

Hon drack sitt kaffe svart. Utanför skramlade spårvagnarna förbi medan löven gulnade på träden. Solen lade sig på sned och vilade; gatstenarna blev som vackrast då.

Hon gick ner till floden. De hade ställt upp en rödvitrandig fyr som barnen kunde åka rutschkana i, helter skelter, "take a joy ride", med blinkande lampor.

Under godstågsvidukten satt en kvinna med två gulgröna undulater som plockade lyktstolpar, nej, något förvirrad, som plockade lyckolappar, med näbbarna till de som saknade framtiden, eller längtade efter den,

eller fruktade den,

eller sökte något att bry sig om,

ett syfte,

vad som helst egentligen,

något att hålla i handen.

Förbi skateboardparken gick hon, och glassförsäljarna och piren, och under de färgglada vindspelen och vimplarna och korvstånden och lönnarna, och där, stannade i mönstret av sol och skugga, under lövverken.

Det gick förbi en hund, eller två, svarta med hängande päls och tungor, som disktrasor såg de ut, och barn, alla dessa barn som sprang och erövrade världen med varje steg, mer och mer.

De som var på söndagsutflykt; satt i skuggan eller solen, eller stod, drack kaffe och öl, eller åt söndagsmiddag, eller glass eller picknickade i parken intill.

Och mitt i det; hon som egentligen hette något annat men kallades Aerialist.

Plötsligt slår det henne att det inte bara är det där med lyktstolpar och sönderskurna himlars varande som förvirrar henne.

Hon har också glömt vad hon verkligen heter.

Det är som i slow motion.

Hon har glömt sitt namn och det enda hon kan tänka på är att från och med nu kommer allting att vara konstigt.

Det är förresten redan konstigt.

Allt omkring är konstigt, fastän det är helt normalt.

Faktum är att allt är konstigt just för att det är normalt.

Det är hon som är konstig, för att hon är normal eller för att hon inte är normal.

Eller så är hon normal eftersom hon är konstig.

Hon är förvirrad, men det viktiga är i alla fall att allt är underligt.

Hon är underlig för hon är inte längre den hon brukade vara, hon är från och med nu bara Aerialist, något som hon kallades av någon hon har nu har glömt.

Där, under lönnarna, brevid den färgglada fyren, står hon.

Och det är det som hon känner i munnen, en smak av blod, av rädsla och krossade tänder: i solskenet, det är en bittersöt doft eller smak eller känsla, bittersweet, för hon är mitt i det, men från och med nu hör hon inte hemma där och kommer aldrig kunna nå något av det, kommer aldrig kunna nå det helt.

Hon står kvar tills människorna försvinner, släntrar hem, tills försäljarna packar ihop sina stånd, tills lyktstolparna tänds och lanternorna.

Hon står där tills solen drunknar i havet, drunknar eller somnar eller bara dör.

Då vänder hon, då går hon.

Det första

Det finns moln. Och det finns träd.
Det finns fält.
Fälten är ibland så stora att man ser skuggan av ett moln svepa över det utan att brytas av någonting.

Det hade kunnat regna, men det gör det inte.
Tänk om man skulle ta och köpa sig en liten tegelkvarn.
Vid en å, och där skulle man kunna leva.
Kommer att tänka på Martin Timell.
Tänk om någon skulle åtala honom för fuskbygge.
Det vore något det, något fruktansvärt pinsamt.

Det var en damtidning också, igår hos frisören
Lenas skri till allmänheten om mannen som varit otrogen.
Köpt sex av en hora.
Lena: Jag blev helt förstörd
Lenas man: Ja, det var värt det. Ja, hon var snygg.

Typiskt uppskruvat, typiskt typiskt.
Världen var grön där.

White Ink

Går över gator som inte känner mig längre.
Det är tomt ute fastän det är dag, fastän det är ljust och fastän allting lever.
Vind i äppelträden.
Solljuset blänker i löven, de blir vita.
Under lövverken leker skuggor jage med ljusfläckar.
Gräsmattan är hemlighetsfullt smaragdgrön.

Från 1960-talet och framåt har här varit tomt.
Det är maj fastän det är augusti.
Det är därför det är tomt kanske; alla andra har kunnat lämna det här bakom sig.
Men jag; ännu är jag kvar.

Det finns ett hus som jag går till om och om igen.
Över asfalten, varje dag går jag dit för första gången, fastän jag varit där så många gånger förr.
Och det är då det blir så konstigt, för medan jag går mellan villorna och fruktträdgårdarna så märker jag; mina fötter blir osynliga.
Inte bara fötterna förresten; för varje steg jag tar så försvinner jag mer och mer.
Det är därför jag aldrig kommer härifrån.