Liten traktor plöjer

1.
En dag tar liten superhjälte tag i gräsmattans kanter,
rycker och drar,
så att pojken på picknickfilten trillar av,
med prickigkorvsmörgåsar flygande omkring sig,
och de med marmelad.
Och sedan tar hon den fläktande himlen,
bägge hörnen,
och drar och drar, tills solen kommer åter.
Tills dagen kommer åter: då ser hon den i ögonen och säger: du får inte gå.
Du får inte gå.
Du får inte gå.
Du får inte gå, okej?
Stanna här med mig.
Och picknickpojken måste äta samma mackor han redan ätit en gång.
Eller: femtontusentrehundrafemtiofem.
Det är många dagar för en och samma macka.

2.
På en gata glittrar splittrorna efter en flaska som, vi kan kalla honom K., kastade efter,
vi kan kalla /henne/ O. (som i osynlig, för det är så han tänker: du är osynlig för mig nu, O., det var det han tänkte när han kastade flaskan).
Splitter och några pysande ölbubblor som letar sig till ytan, i droppen, intill bajset, skräpet,
asfalten, smutsen, tidningspappret, plastförpackningarna, den tappade vanten, det tappade ansiktet, splittror osv. osv.
Natten.

3.
Vi kallar henne E.P.
Rädd, för himlen är inte en trappa.
Rädd, när Central Park en dag är borta.
När allt det där som fanns inte längre finns.
Äh! Det är uttjatat.
Det är vad det var, men det är också det som är poängen.
Gråtande spöken, osv. osv.

4.
Åh traktorn!
Åh traktorn kom tillbaka och plöj in i bröstbenet på mig.
På mig! Eller på O. (fast det är svårt, för O syns liksom inte, och det är vida känt att det är svårt att plöja saker som inte syns). Plöj upp bröstbenet på oss!
Också oss som är så hårda och okänslosamma så att folk alltid tror att där måste det dölja sig massa mjukhet och känslor just för att det är hårt och kargt.
Och ja - knöla ner mig i en sportbag tack.
Låt mig vara där ett tag, tills jag fått härliga skrynklor och då - ge mig en sherry (det är jag fan värd!)

5.
Vad mer, vad annars?
Åh, diskububblor bara, på handen.
Inget att fästa någon vikt vid.
Total frihet når man aldrig, typ.
So - why bother.

Uppenbart, varför inte

1.
Det är så uppenbart, att det här är en sophög som borde brinna.
Lite koldioxid hit, lite giftiga gaser dit: sedan borta.
Sedan: vidare, vidare och framåt, framåt.
Faktiskt.

2.
Som blåmärken på armen.
Små nålar i tungan samtidigt som vi dansar schottis.
Att helt och hållet vara någon annan.
Att vara helt och under något hårt.
Att vara under stel plast, att få andetagen tillbakakastade i ansiktet.
Åter: men är det inte så.
Vi skriver historierna från vårt liv på baksidan av ett kvitto från Coop.
Som vi sedan tappar på bussen.

3.
Skulle ringt idag med.
Det här kanske inte är helt rätt, för mig eller för honom.
Kanske inte är vad vi behöver.
Borde inte ens tänka i de banorna.
Åh, vad tänker man - snusstället, vid hals och nyckelben.
Den där ensamma lilla parken som nog inte ens var en park nära den andra parken som nog var en park.
Den med katten.
Kedjor kring armen.
Som om: som om: det vore en hals.
Eller.

4.
Vandrar tillbaka bland sidorna.
Röd halsduk, klackar mot sandsten.
Strand och bilsus i öronen.
Små snäckor borrar sig ner under täcket, mot natten.
Och där bodde Ariel.
Och där bodde Horan, i bilden intill.
Röda ögon av alla tvålar.
Borttvättat leende.
Det är så uppenbart att det här aldrig kommer funka att man lika gärna kunde gå och dö.
Vad annars liksom - björkar.

Men visst, stanna ni här med era björkar.
Om det är det ni vill.

Codex

Vänta, blinka.
Allt är taget, allt är sagt.
E.J: Mod är den första förutsättningen.
E.G: Och mod är att inte helt och håller bli ett vrak som sjunker,
när rädslorna är som små borr genom trät som brukar flyta.
Så säg: vänta, blinka bara.
Sedan borta.

På bussen glider en hund, svart av och an på golvet, ner från upphöjnaden till dragspelsmitten.
Inte lätt att vara hal på magen.

Vid ett fönster på sjunde våningen står en tant, blixtens stilla.
Det är nästan så att hon inte syns där bakom.
Men hon ser.

Man på cykel, tjej med skinnjacka som ler kärt mot sin reflektion i bussrutan.

By night: skojar du med mig.
En papptallrik med pommes frittes i den krängande bussen.
Det kommer ketchup på busskortet, men det gör inget.
Förtär i hundbajsdoft.
Allt grått, ja, men det är liksom något fel på björkar.

Bakar bröd.

1. inte baka in för mycket mjöl.
2. knåda degen minst fem minuter
3. inte knåda för länge efter första jäsningen.

De jäser och jäser och blir en stad, på andra sidan havet.
De blir en bro, och där under kan man bo.
Därunder står en uteliggare och rostar kastanjer.
Hittar ett metspö och en död duva utanför Kafé Frid och Fröjd.
Allt är varmt i degstaden och himlen är alldeles lagom mjölig.
Det blir aldrig ensamt därinne, för gluten somnar aldrig.

Men med ett enkelt pop! så

ja,

koldioxiden går liksom ur.

Sörjor: hundbajs och vråltårar från bakom bröstbenet, blod

En dag är det borta.


-
-
-

och dags att sörja igen.

Gamla björnbärssnår och vrak - måsar som fastnålade mot himlen som liksom grötade ihop sig med havet - - - nio månader senare: en regnbåge störtade ner, ungefär vid stranden i Mount Batten där det började - - - det tog slut och det var över men sedan - - -

--- i ett rum (det blir aldrig mitt)
så öppnar sig en spricka, en halvmeter ovanför golvet och - - -

gamla böcker, gin och plåtbilar, järnstaket - - -


(JÄRNSTAKET!)

--- mitt under föreläsningen, så inser jag att jag skulle ge allt för att bara få stå där, med solen från sidan och Central Park i ryggen och kolla på madrassen på rälsen och hundbajsspåren intill, bara ett par ögonblick för - - -

här.

Ärligt talat: här.

(besvikelse i rösten)

I regnet smälter jag (och en liten kinesisk pojke) som papperssvalorna vi brukade vika tillsammans och kasta från broarna

1.
Under broar brinner papperssvalorna som ingen längre bryr sig om.
Det har aldrig varit efterfrågan på tidningspapper, och förresten - förresten blir det dy i alla fall.
När regnet faller så blir de till en osmaklig röra, på marken.
Fåglarna som en gång brann, kastades ut med öppna vingar från Älvsborgsbrons högsta punkt ligger där nu, smälta: utsökt pappersmassa.
Trycksvärtan som rinner genom vitheten: som dålig självkänsla, eller bara sorg.

2.
Där finns en rondell ovan staden.
Ser på bilarna nedan, nedan, nedan som rasar förbi som monster.
River upp köttiga sår, det är så det låter.
Händerna runt stål, runt stål, runt stål.
Knogarna vitnar. Om någon skulle stanna.
Det gör de inte.
Hem och äta ostmacka.

3.
Spik på väggen, spik på foten.
I magtrakten har en nässelfabrik slagit sig till ro.
I närheten finns en korvkiosk där korvgubbens fru mest står och smygäter rostad lök hela dagarna medan bostongurkan står och blir skämd.
I regnet föredrar mänskorna kebab.
Alltid, alltid denna kebab.

4.
Hittar en peruk, och ett par, ett par solglasögon.
Mina ögon är inte mina längre.
Mina händer är inte mina längre.
Mina lungor är inte mina längre (så jag kan lika gärna röka).
Inget som var mitt är längre mitt.
Eller kanske: jag vill inte längre ha det.

5.
Och det är därför jag en dag stänger dörren om mig, hänger ansiktet på den där spiken,
drar på mig peruken och bestämmer mig för att öppna fönstret.
Det gör jag för att där finns något annat, nått nytt.
Nått som inte smakar beskt.
Nått som inte är som en böld i halsen,
vad det nu är,
någon slags könssjukdom kanske,
nått som inte är som det.
Hela nätterna är jag ute och dansar och dricker pissgula tårar tills jag inte längre svettas.
Fast det är inte sant.
Det skulle kunna vara sant, men det är det inte.

6.
Istället står jag alltså i fönsterkarmen.
Jag håller en liten, liten kinesisk pojke i handen,
han är ungefär bara tjugo centimeter lång, från tåspets till den lilla tofsen som alltid står konstigt upp när han sover.
Han har tagit av sig sin kockmössa, för han driver nämligen en liten, liten kinaresaurang under min röda byrå i hallen.
Men nu får det vara nog säger han.
Han är trött på dålig dricks och dammråttor som kommer och går som de vill.
Det får vara nog nu.
Vi håller varandra i handen; eller snarare, jag håller honom i armen och han omfamnar min högra tumme med både armar och ben.
Vi kliver upp och vi kliver ut.

7.
Och vi hamnar igen alldeles i närheten av ett hav.
Det är ganska fascinerande.
Pösiga karlar och damer vilar sig i solstolarna.
Men det är ingen plats för oss, så vi drar vidare.

8.
Vi drar vidare och vi drar bort.
För i oss finns en enda längtan: att inte känna någon, att inte veta något.
Att glömma vilka vi varit och håller på att bli.
Att försvinna helt, men dyka upp någon annanstans.
Leva vidare, där, nöjd.
Kanske jobba på en korvfabrik.