HAN och rödgråten himmel och vinden, vinden

1.
Åhhh, där går HAN med sin ryggsäck igen.
Haltande gång, putande mage, den där vaggande armen, och - gymnastikskor fast det är november och frosten ligger som ömmande sår på asfalten.
Där går HAN, åh, åhhhh, med sin jävla ryggsäck.

2.
Himlen blir rödare.
Jamen, som om det varit ute och supit så att ett kärl har spruckit i ögat och läckt ut -
eller som om den legat och gråtit och gråtit och gråtit på sin säng kanske, eller på McDonalds.
Suttit och snorat och hulkat över en Quarter Pounder Cheese och en påse mini-morötter.
Jävla himmel, självömkar så att hela världen blir röd av gråt och sprängda blodkärl.

3.
Så är det det där med apelsiner också.
Åh, apelsiner, åh, apelsiner.
Skulle kunna bygga en igloo av apelsiner och flytta in direkt.
Bygga bo, en orange borg.
På väggarna skulle jag hänga stringhyllor, och i alla hörn (eller i mitten då, eftersom jag tänker mig att igloon skulle vara rund), så skulle jag ställa stolta amaryllisar.
Ut med det röda.
Ut med det röda.
Ut med det röda ömmande, i min apelinhem-kära-apelsinhem.

4.
En jävla massa skit släppar HAN runt i sin ryggsäck.
En Metro som är skit.
En drickyougurt som är skit.
Fem skitkvitton.
Ett par pennor som gått sönder, för de är bara skit.
Och i ytterfacket - sin stora ensamhet, som absolut är skit,
och inte mindre än fem (!) Irene Huss-filmer som han ska förtära i skitensamheten med skitchipsen från Willys som också ligger där i hans guppande ryggsäck.

5.
Hacka, hacka, hacka lök.
Det gör himlen mer än gärna,
för att dölja det där rödsprängda som rasar över hela världen.
Hacka, hacka, hacka lök.
Det är svavelsyran i löken som reagerar med tårfaktorn och voila - där förklaras rödsprängdheten.

6.
Men så, när HAN kommer upp till lägenheten så fortsätter benen av sig själva.
Upp går han, högre och högre, alla trappor upp till åttonde våningen, och efter det - en våning till.
Upp på vinden som han inte visste fanns, och där - en lucka.
Ett vindsrum.
Ett vindsrum och han står alldeles stilla och Irene Hussfilmerna är inte med, de ligger nånstans i trapphuset, långsamt gled ryggsäcken av honom, och gympaskorna, och jackan och allt det där, och här står han - skal efter skal lättare.
Står där som den pojke han en gång var.
Och det är vinden, vinden och råttorna och duvorna som hörs; vinden över taket som en fågel,
råttorna i väggen som prasslande gräs, och duvorna som duvor.
Och han ställer sig på en pall och ser ut över den förbannade världen.
Men den förbannade världen ser han inte längre.
Här är han en prinsessa.