Kottarna på spårvagnen

Kottarna ska åka spårvagn idag.
De är varma och glada.
En av de som tillhör Tallen har tappat sin mössa, men det gör ingenting.
Han är varm ändå.

De står på hållplatsen och väntar. De pratar om sina samlarhobbies.
Några samlar på suddgummin, några på ord och ärr och ytterst få på epoxider.
Alla skrattar när en av fröknarna säger att hon samlade på kapsyler när hon var en liten grankotte. Nuförtiden finns det ju bara petflaskor.

Nu kommer spårvagnen.

En dam som sitter på platserna avsedda för barnvagnar snörper på munnen åt kottarna.
Det är nästan att hon sväljer sig själv eller blir en gympåse med resårband.
Hon tror att alla kottar brukar rulla sig i hundbajs.

Man är inte alltid glad fastän det snart är jul.
En av kottarna tar fram sin matsäckskorv och börjar rytmiskt slå tanten i huvudet med korven.
Tanten snörper ännu mer på munnen.
Hon är nog inte hungrig.

På veckobrevet talar fröknarna om var nästa målsnöre finns att hitta.
Den gran, tall eller annat kottbärande träd som först lär sig att forma sina grenar till små stjärnor, gärna i guld, vinner första pris i evolution. Nästa vecka är det brödrostarnas tur.

Över spåret kör en gul liten traktor med grus i händerna som ska laga ett litet hål i gatan. Hon vägrar inse sitt beroende av skräpmat , fastän hon inte längre kan se sina egna fötter.

En liten kotte har precis lärt sig vissla. Det hände precis.
En annan tror att han har tappat sin högra vante, men den hade bara fastnat på kardborren på hans vinterjacka.

Nu drar vagn 314 iväg med en sådan kraft att tanten hostar till i förskräckelse och råkar svälja kottens matsäckskorv. Det gör inget. Han har flera i väskan.

Alla kottarna skrattar lyckligt när vagnen gnisslande hackar sig uppåt mot Ackerdammsvägen.