Kristaller

En dag när universum gråter i sin ensamhet.
Fem dagar i januari återstår.
Fem dagar.
Mitt liv.
Det är inte som det låter.
Men ibland är det som att man inte vågar tro.
Inte vågar hoppas.
Är livet verkligen så förutsägbart?
Vad är Gud för dramaturg i så fall?
Men hur det än blir.
Hur det än slutar och vilken lastbil vi än möter på motorvägen så har jag dem kvar för alltid sedan.

Fem dagar i januari.

***

Det är natt nu, och det snöar och hela dagen har jag varit ensam fast bland folk.
Runt mitt huvud har det varit alldeles tyst, så jag har kunnat höra hur rösterna i mitt huvud viskar till mig.
För ett år sedan dog en person i min närhet och nu är jag rädd och ensam.
Jag har aldrig varit modig.
Bara tyst.
Men jag har alltid tittat, jag har försökt att inte blunda.

Min vän Andie kommer att följa med mig.
Under hans vingar kommer jag sova hela vägen upp till mörkret och kylan och jag kan bara hoppas att jag vaknar på andra sidan.
Det finns en gräns för när man inte kan skita i att ta ansvar längre.
Den dagen kommer.
Snart.
Snart är jag där.
Men är jag redo?

Jag tror att man aldrig blir redo om jag ska vara ärlig.