Kristaller

En dag när universum gråter i sin ensamhet.
Fem dagar i januari återstår.
Fem dagar.
Mitt liv.
Det är inte som det låter.
Men ibland är det som att man inte vågar tro.
Inte vågar hoppas.
Är livet verkligen så förutsägbart?
Vad är Gud för dramaturg i så fall?
Men hur det än blir.
Hur det än slutar och vilken lastbil vi än möter på motorvägen så har jag dem kvar för alltid sedan.

Fem dagar i januari.

***

Det är natt nu, och det snöar och hela dagen har jag varit ensam fast bland folk.
Runt mitt huvud har det varit alldeles tyst, så jag har kunnat höra hur rösterna i mitt huvud viskar till mig.
För ett år sedan dog en person i min närhet och nu är jag rädd och ensam.
Jag har aldrig varit modig.
Bara tyst.
Men jag har alltid tittat, jag har försökt att inte blunda.

Min vän Andie kommer att följa med mig.
Under hans vingar kommer jag sova hela vägen upp till mörkret och kylan och jag kan bara hoppas att jag vaknar på andra sidan.
Det finns en gräns för när man inte kan skita i att ta ansvar längre.
Den dagen kommer.
Snart.
Snart är jag där.
Men är jag redo?

Jag tror att man aldrig blir redo om jag ska vara ärlig.

En jävla anka

Nej, jag bara skojade. Det är ju faktiskt en and.
En hårt kriminell and som drar ner vår kära Mandie.
Och Olof och Nora då? Vad händer med dem nu?
Och Kari?
Panikkänsla.

Välkomna, vi kommer ha en trevlig jul tillsammans.

Att hoppa eller släppa ett krampaktigt grepp

Så nu har vi en ram, Mathilda.
En gammal stuga vars röda färg har bleknat med åren.
Ett hopptorn som är påväg att kollapsa.
En död ägarinna och hennes levande son.
En storasyster och en halv lillasyster.
En död tvillingsyster.
Idag. Februari.
Tio år tillbaka. Augusti, sju dagar innan olyckan.
Två samtal om livet, om döden, om saknaden och om att kunna släppa taget.

Ett samtal.
Så en upptäckt.
En tom säng och ett par skor, men inga fötter.
De nykära springer ner till hopptornet.
Det blåser.
Hon är däruppe.

Men vad är det som händer?
Vad är det som gör någonting annorlunda?
Vem är det som får Mathilda att inse?
Att våga släppa taget?
Är det tvillingsystern?
Eller är det något som de andra säger?
Det här är svårt.

Vad är det egentligen som händer?

Hoppa då!

Så står vi där åter.
Jag och min syster.
Lika som bär, men ändå inte alls.
Vi är som natt och dag.
Jag är blyg, hon är nyfiken.
Jag föddes till förlorare, hon till vinnare.
Jag är Ronja, hon är Birk.
Men framförallt.
Jag lever fortfarande.
Hon är död.

Fem dagar i november

Det låter mycket bättre så.
Någon knackar på.
I min ficka ligger min armbandsklocka och jag känner hur det tunna hjärtat bultar där.

Tre barndomskompisar.
En olycka.
Ett sjukhusrum. En enda tänd lampa.
En impuls.
En flykt.
En ny Holden.

Ett tåg, två hav, ett Sverige som fått hjärtattack.

Men vem är det som ligger i sjukhussängen?

Farväl Lilla C

Den är klar!
Lilla C:s tavla är klar!
Pjäsen är klar och jag är glad.

Nu säger jag hejdå till Lilla C för ett tag.
På kyrkogården, precis när det börjar skymma.
Farväl Lilla C!
Välj om du vill leva eller dö.

En dag i oktober

En mamma, en pappa, en dotter, en son.
En polerad yta.
En familjetradition.
En dag i oktober.
De samlas.
Rådjursstek och hembakt äppelpaj.
Ett oväntat besök.
Många träd och ett moln.
En tavla och en växande hemlighet.

Ett sätt att leva
Ett sätt att dö

Ett oundvikligt slut

Kottarna på spårvagnen

Kottarna ska åka spårvagn idag.
De är varma och glada.
En av de som tillhör Tallen har tappat sin mössa, men det gör ingenting.
Han är varm ändå.

De står på hållplatsen och väntar. De pratar om sina samlarhobbies.
Några samlar på suddgummin, några på ord och ärr och ytterst få på epoxider.
Alla skrattar när en av fröknarna säger att hon samlade på kapsyler när hon var en liten grankotte. Nuförtiden finns det ju bara petflaskor.

Nu kommer spårvagnen.

En dam som sitter på platserna avsedda för barnvagnar snörper på munnen åt kottarna.
Det är nästan att hon sväljer sig själv eller blir en gympåse med resårband.
Hon tror att alla kottar brukar rulla sig i hundbajs.

Man är inte alltid glad fastän det snart är jul.
En av kottarna tar fram sin matsäckskorv och börjar rytmiskt slå tanten i huvudet med korven.
Tanten snörper ännu mer på munnen.
Hon är nog inte hungrig.

På veckobrevet talar fröknarna om var nästa målsnöre finns att hitta.
Den gran, tall eller annat kottbärande träd som först lär sig att forma sina grenar till små stjärnor, gärna i guld, vinner första pris i evolution. Nästa vecka är det brödrostarnas tur.

Över spåret kör en gul liten traktor med grus i händerna som ska laga ett litet hål i gatan. Hon vägrar inse sitt beroende av skräpmat , fastän hon inte längre kan se sina egna fötter.

En liten kotte har precis lärt sig vissla. Det hände precis.
En annan tror att han har tappat sin högra vante, men den hade bara fastnat på kardborren på hans vinterjacka.

Nu drar vagn 314 iväg med en sådan kraft att tanten hostar till i förskräckelse och råkar svälja kottens matsäckskorv. Det gör inget. Han har flera i väskan.

Alla kottarna skrattar lyckligt när vagnen gnisslande hackar sig uppåt mot Ackerdammsvägen.

Tomrum och märanger och en hal liten svala

Det bor en svala i mitt bröst.
Hon är metallblå och har hala vingar.
Hon halkar omkring i sig själv och hon råkar alltid trampa de andra fåglarna på tårna.
Hon visste inte ens att fåglar hade tår.

Jag skrev en gång i porten intill att maränger fyller inga tomrum.
Det kan mycket väl ha varit det sannaste jag skrivit.

Idag var ingen bra dag.
Löven darrar fortfarande av kyla och syrenen på östersidan börjar tvivla på det vackra som rinner i dess nervsystem. Jag är ledsen för syrenens skull. Jag som vet hur hennes klasar doftar.

Jag tittar på marken nu. Och jag tar torra grenar som ligger där, sätter ner dem i leran.
Jag behöver mina hållpunkter.
För jag ska ta mig igenom det här, jag och syrenen skall åter omfamna varandra i vackra maj.