Det kliar under min hud.
Jag kommer inte åt det.
Jag är uttråkad och stressad,
jag har alldeles för mycket att göra,
men förmår mig inte att göra någonting.
Jag håller på att explodera av det här, vad det nu är.
Jag håller på att bli galen.
Jag kan inte skriva, jag kan inte tänka, jag kan inte nå ut till människorna.
Jag är helt ensamensamensam fastän jag träffar folk hela tiden.
Det är som att jag krymper inåt, jag fryser som en besatt, men ingen kan komma nära mig.
Inte nu.
Jag tycker allt är tråkigt, att ingenting är värt att ödsla tid på.
Det finns ingenting som är viktigt nog, roligt nog.
Ingenting är värt.
Bara mina drömmar är fina nog. Jag drömmer om vackra öar med gröna, branta kullar och havet och skepp och maneter och äventyr och is och
ja, jag drömmer om att flyga, flyga över kyrkogården, flyga bort mot stan, över byggnaderna. Att flyga mot solen.
Men det är bara drömmar. När jag är vaken är ingenting vackert längre, fastän det är blå himmel och väluppfostrade molntussar som tyst betraktar min galenskap.
Jag når inte någon och jag tappar greppet om mig själv.
Idag är en dag som jag aldrig vill leva igen.
Snälla. Bota mig från detta tillstånd.
Någon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar