Skärvor

En massa skärvor.
Mosaik.

Jag försöker göra dem ännu vassare.
Ja.

Jag vill att det skall skära.
Det ska göra ont att se, att höra.
Inte för ont, men ont.
Man ska inte kunna värja sig.

En ny början, alla fåfänga monologer måste bort.
Det ska vara enkelt, naket.
Det ska vara roligt, samtidigt smutsigt.

Jag trodde att jag hade skrivit så grovt jag kunde,
men det räcker inte.

Jag vill göra det mycket grövre.

Utan, utan

Det här blir det sista.

Utan,
utan
utan
utan
utan

min röst
min pensel
min heliga
min enda
min viktiga
min enda verkliga
mitt enda jag
mitt enda verkliga jag

Jag är just nu
ordlös
jag har tappat
mina
mina
mina
ord.

Jag har tappat min röst
mina ord
och det gör mig till en krympling
till någon
som inte
kan
andas
själv
utan
som
måste
få
hjälp
att
ta
sig
upp
till
ytan.

Jag kan inte ha det såhär.

Mina ord är de viktigaste för mig.
Utan dem
är jag inte jag.

Utan dem har jag ingen kropp,
och ingen skugga.

Näktergal

Hon vet inte om det själv, ännu.
Hon vet inte om de blåa som vilar därinne.
Näktergalen, den hala svalan.
Alla träd och fåglar bor därinne.
Hon försöker kväva dem med vitt.
Lysrörsguden är den enda som spelar roll för henne.
Hon är en vittrande planet.

Men näktergal kommer i april.
Näktergal.
Näktergal, rädda henne.
Näktergal.

Hemåt, januari

Jag har tappat mina ord och min aptit
och först idag har jag fattat det.

Jag kan inte ha det såhär.
Jag är skyldig mig själv bättre.

Jag ska inte räkna något mer.
Det är så jobbigt.
Jag vill, men vill inte.
Varför måste vi göra såhär?
Varför måste vi ha det såhär?
Varför måste jag göra såhär?
Varför vill jag ha det såhär?

Jag fattar inte.
Varje år.
Varje jävla år så kastar jag bort mina dyrbaraste ägodelar.
Mina drömmar.
För vad?
För ett par värdelösa revben.

Låt mig sjunga mina sånger

Det går som det går nu.
Den gröna porten har öppnats i mitt huvud,
den som leder till det lilla helvetet som finns där inne,
djupt där inne,
och djävlarna dansar som bäst sin sorgetango.
De är fulla och jag börjar bli så väldigt trött.
Jag börjar bli trött, och det är bra,
för om jag somnar
så kan jag vakna igen.

Och det måste jag göra,
för jag är inte lycklig med demonerna i mitt huvud.
Jag vill sjunga mina sånger,
men de gör mig stum och helt smaklös.

Ibland

Ibland,
ganska ofta,
så är jag inte här.
Inte där folk tror jag är,
jag är inte där,
inte på riktigt.

Jag lever i en värld ibland,
som är den vackraste av alla.

Där ingenting kan vara mindre vackert än vackert,
där ingenting kan vara mindre magiskt än magiskt.

Ett spårdagnsspår blir ett guldglänsande hårstrå i marssolen.
Ett fuktdrypande träd i novembernatten den vackraste kristallkronan i världen.

Allt är vackert, allt är magiskt,
i den världen där jag lever ibland.
Ganska ofta.

Där är jag lycklig.
Men man kan inte stanna där,
inte om man vill leva.

Ankan igen

Ja. Då var det ankan igen.

Ett längre projekt med slutdeadline i november, men första deadline ligger redan på måndag så då måste en första prosaskiss och de första tio sidorna vara skrivna.

Gillar idén, men vill få in mer rörelse på scenen. Mer måste hända. Vad ska hända?
Olofs pappa kanske... Är han A-lagare?
Vet Olof om det?

Nej, får nog ta en dusch på saken.

48 minuter...

...heter pjäsen jag för tillfället jobbar med att skriva. *

* LÄS: brottar ner och blir slagen blodig av. Och slår blodig.

Så det så.

ur "48 minuter"

Ur AKT I, scen III: jag har inte gjort någonting!

KÖRLEDAREN
Han sitter vid bordet.
Hon kommer in.

HAN
Du är sen.

KÖRLEDAREN
Han är arg.
Varför är han arg?
Är han inte rädd?
Han verkar inte rädd, bara arg, irriterad.
Allt han säger är: du är sen.
Och hon svarar lugnt: jag är aldrig sen.

HON
Jag är aldrig sen.

HAN
Det är du visst. De sa att du skulle komma för tolv minuter sedan

HON
Jag är aldrig sen säger jag. Det börjar när jag kommer.

KÖRLEDAREN
Han känner sig orättvist behandlad.
Han känner sig pressad.

HAN
Du har fortfarande bara en timma.

HON
Jasså?

HAN
Ja, och nu har redan tolv minuter gått, så du har bara fyrtioåtta minuter kvar.

KÖRLEDAREN
Hon säger först ingenting. Bara tittar på honom.
En lång stund så står hon bara och tittar på honom.
Sedan säger hon:

HON
Jag tar den tid jag behöver.

Paprika

Att skriva är att skriva om.
Så sant.
Hela tiden måste jag brottas med mina texter.
Igen och igen och igen.

Just nu skriver jag om något som planeras att sättas upp till hösten.
Jag känner mig pressad.
Är inte nöjd med nuvarande version, det känns som ett pekoralt stycke.
Vad gör man?
Man sätter sig ner, gnuggar självömkan ur ögonfransarna och skriver.
Igen och igen och igen.

Och så sover man på saken och skriver om det igen morgonen därpå.

Välkommen till min verklighet!

New Yorker

C'est la vie mon amie.

Jaja.

12h3dpjäsen är så gott som klar.
Är inne på version 7, men måste läsa igenom den en gång till innan jag blir ett Amerika utan vita fläckar kvar. Det blev det grövsta jag någonsin skrivit.

Tanterna kommer att skruva obekvämt på sig i bänkraderna, Isa sätta kaffet i halsen.
Och jag, jag vill bara skrika: det handlar inte om mig.
Så svag. Det är inte mig det handlar om, det måste bara berättas.
Mitt liv hör inte dit, inte på riktigt.
En värld i papper.

***
Jag har aldrig varit i New York, men båda Paris och Portugal. På tal om det:

Den om Eiffeltornet är klar sedan länge, men den ligger mest och samlar damm tror jag.
Icke spelbar, alldeles för litterär. Tyvärr?
Jag vet inte.
Har skickat den till Mastern och väntar på hennes dom.
Vi får helt enkelt se.