Hemåt, januari

Jag har tappat mina ord och min aptit
och först idag har jag fattat det.

Jag kan inte ha det såhär.
Jag är skyldig mig själv bättre.

Jag ska inte räkna något mer.
Det är så jobbigt.
Jag vill, men vill inte.
Varför måste vi göra såhär?
Varför måste vi ha det såhär?
Varför måste jag göra såhär?
Varför vill jag ha det såhär?

Jag fattar inte.
Varje år.
Varje jävla år så kastar jag bort mina dyrbaraste ägodelar.
Mina drömmar.
För vad?
För ett par värdelösa revben.