Vi borde aldrig varit där

Vi borde aldrig varit där.
Vi borde aldrig kommit dit.
Vi borde aldrig ha träffats.
Jag borde aldrig ha börjat bli som du.
Men det blev jag.

Och nu är jag här.
Ensam, eländig och taskigt trasig.
Vi borde aldrig varit där från början.

Månhavet Stormarnas Ocean

I havet föds ett barn, Det Ensammaste Barnet I Världen.
Och de mest revolutionerande idéerna kan man få när man plockar hallon,
solvarma hallon, vid en golfbana.

Det är att vara ensam.
Men alla är ensamma, och för varje förtvivlad tanke jag tänker,
för varje tår jag fäller, så vet jag att jag inte är den första och inte den sista.
Tusen ensamma innan mig har varit där jag är,
tusen kommer vara.

Det enda vi kan göra är att röra vid varandras hud och fästa blicken på samma punkt.
En fyr, en stjärna, en glittrande skymningshimmel.
Bara röra vid ytan, bara snudda och sedan: glömma igen eller minnas.

Det Ensammaste Barnet i Världen

Hon sitter på ett tak.
Hon är ett monster under sängen,
ett takbarn,
det ensamma,
som sjunger för månen,
och natten,
och stjärnorna.

Atlas

Jag sitter i ditt tårdis, från 1944.
Drömmarna blir starka och hon, hon sitter med,
bredvid och innanför,
och nu är himmel blå, hennes himmel.
Drunknar i sömn.
Drunknar i tårar.


Regnet prasslar i äppelträdens lövverk nedanför ett fönster som står på glänt.
Natten letar sig in.
Fyratusen önskningar från 1944 och framåt.
BestBefore-date, finns inget.
Dom mänskorna som levde då, är döda och borta nu.
Dom försvann men det gör ingenting: vi är ju här nu.
Vi är ju faktiskt dom för tillfället.


Tycker du jag är babblig?
Säg till om du tycker jag är babblig.


Jag saknar liksom vinden.
Jag saknar liksom det där med vinden i håret och vinden i ansiktet och vinden omkring mig.
Jag saknar liksom luften.
Jag saknar liksom luften i rörelse.


Det blir så instängt här ibland, du förstår?
Jag har hittat ett litet silverfägat hjärta i stål.
Det påminner mig om min gamla kanin, han dog, men så multnade han och nu är han en syrén.
Jag kanske har sniffat lite av honom, han fanns i syrénklasarnas parfym i maj, han fanns liksom i vinden.


Han flög, flygande kanin.
Jag äter förresten ingenting som skuttar. Jag tycker det är oetiskt.
Förresten så lurade dom mig till att äta det en gång.
Dom sa att det var kyckling.
Det smakade kyckling.
Sedan avslöjade dom att det var kanin vi ätit.
Då blev jag arg och sa att jag tyckte det var oetiskt.
Det är oetiskt att äta saker som skuttar.


Om jag skulle ta en liten klunk ur den där flaskan du håller i handen förresten.
Ja, ja. Eller?
Kanske inte.
Jag vet ju inte, du kanske har munsår.
Ibland känner jag mig förkyld också.


Och nu tänker jag att jag har ont i magen.
Det är lätt att få ont i magen.
Jävla skitliv, eller hur?
Nej, jag är inte full.
Och nej, jag vill inte dricka ur din flaska för du har kanske magsår.
Fast förresten, den här flaskan är väldigt mycket tom.
Jag kanske tar en klunk ändå.
Kanske en liten ändå.
Det borde väl inte vara någon fara?

Förlåt mig att jag var mörkrädd, men du har visst redan slagit mig för det, är så sant.

Jag säger adjö.
Jag kastar loss.
Jag lättar ankar.
Jag seglar ifrån.
Jag hittar en storm.
Jag lyssnar på vågor.
Jag lyssnar på regn.
Jag lyssnar på åska,
och på stjärnorna och natten.
Jag hittar en hamn.
Jag hittar ett namn.
Jag hittar ett ansikte,
och på min arm har dom tatuerat in ett bleknande ankare.
Jag säger adjö,
jag seglar till Karibien,
jag hittar en ö,
jag hittar en strand,
jag hittar ett ansikte som påminner om det förra,
fastän det är alldeles nytt,
jag seglar igen,
jag hittar en vän,
jag hittar en planka,
jag sätter mig ner.
Jag lyssnar på solen,
och bränner mig helt.
Jag hittar en storm.
Jag säger adjö.

Kan en humla trösta Källarmannen?

natten doftar nyklippt gräs

att cykla genom den är nästan lika bra som

simma i mareld

i havet

i det riktiga havet

hur som helst

Han är här

källarmannen,

ensammannen, och

ensamheten stinker

och alkoholångor från källarförråden:

där bor Han undanstuvad, den gamle alkoholisten,

som letar mellan korgarna efter undangömda skatter

och det blir ledsenklump i magen,

för hur kan man blir mer ensam än så,

nyktert besök i paradiset,

han hör inte hemma här

och snart går bussen hem igen.

det brister, det brister lilla humla,

det är ett hav för mycket

för mycket för källarmannen

eller kanske för mig:

som bara ser på,

utan att alls förstå.

jag såg stjärnorna i natt

letar mellan andetag,
tar en dag och sedan
en dag till.
låter mineralvatten stå, tills bubblorna har letat sin väg till ytan.
och himlen mörknar,
luften blir tät av salt:
mamma, jag såg stjärnorna i natt.

och sedan en dag till.
cyklar genom staden, på motorvägen river
vilddjur stora köttiga sår, den mjuka asfaltsmassan

och på gatan går ett lejon,
och på ett café mitt emot sitter Clown,
som ingen ville ha,
gråter smink och äter äppelkaka,
efter äppelkaka,
efter äppelkaka,
bussen kör förbi,
blå som tågen, blå som spårvagnarna,
blå som himlen bakom molnen,
bakom järngrå molnridå.

Därför stängde jag mitt hjärta, därför stängde jag min famn

Berg, hav, kullerstenar.

Den skabbiga baren, stammisstället,

och därinne: kareoke och biljard.

Och dom jävlarna var aldrig bra för mig.

Dom tog inte hand om mig, dom söp mig under bordet på den där skabbiga baren,

ville se mig förnedrad.

Jag minns det så väl fastän jag var så full och fastän det finns stora luckor från den kvällen.

Jag kommer för fan till och med ihåg vad jag hade för klänning, blå med vita blommor.

Svarta strumbyxor, klackar.

Dom var aldrig bra för mig, och det dumma var att jag hela tiden trodde det.

Att dom var bra, att det inte fanns något bättre.

Och därför stängde jag mitt hjärta, kanske utan att själv märka det.

Därför stängde jag min famn.

För att jag visste att det jag hade inte var bra,

men trodde att det inte fanns något bättre.

Laikadarling, stay with me

Stay with me, Laikadarling.

I fem månader cirkulerar hon i sin Sputnik innan metallskrovet brinner upp,
hon får en värdig kosmisk kremering.

Och dom säger att den ensammaste människan var Mike Collins,
när han var på baksidan av månen, och inte en levande människa kunde få kontakt med honom.
Månen bröt radiovågorna, under 47 minuter.
Medan Aldrin och Armstrong skuttade omkring på månen och pratade pretentiöst om steg och mänsklighet och människan, lämnade fotspår i dammet, och hela världen tittade på dem, digitalt på små teveburkar, eller live, upp mot den mörka eller ljusa himlen, inträdde Mike Collins i den största ensamheten en människa någonsin har gjort.
Under 47 minuter, 47 jävla minuter, och inte en gång, utan tjugofem, medan de där två andra, som gick till historien skuttade omkring och skräpade ner på en död jävla stenklump.

Tolv män har gått på månen.
Tolv apostlar eller dårar, tolv som sett jorduppgångar och längtat tillbaka.

Tiger tiger, V går hem, Svällis suger tyst på sin milkeshake och mår dåligt över sig själv,
Catalinadarling skulle varit med i Pageant contests om hon föddes i noramerika, men eftersom hon bor i Ingemans City som alla andra så blir det bara att hon ler, bländar med vita tänder, med lysande framtidsutsikter och den inre tomhet hon inte försöker låtsas om.

Kakla om i köket, allt i japantema och prova nya sushiresturangen, så är allt bra.
Och le, för fan, le då, eller vill du bli en jävla Losernolla.

Och vem är kvar, vem: det är vi, det är jag och det är du och vi är en och samma.
Det är Mika Nedelin.
Vi är hon.
Jag är hon.
Och hon är ett CP-pucko tills vidare.

Vi lever i Staden Blå.
Och vi är ensamma under huden.
Och jag förutsätter att du är som jag,
att det lika gärna skulle kunna vara du som sitter här, du, Mika Nedelin, eller
Svällis.
Ensamma under huden, och vi är metallskrov, metallskrov på kosmiska avstånd från andra varma kroppar.
Så stor blir ensamheten.
Att vi blir vittrande planeter, att vi är stjärnor som för länge sedan slocknat utan att någon annan märker, eftersom ljuset tar tid på sig att färdas så långa avstånd.

Vi är ljusår från varandra, trots att vi tänker samma tankar, andas samma lust och tittar på samma teveprogram.

Vem, vem, vem.

Och vi: alltid.

Mike Collins, var ensammast och Laika brann upp när hon inträdde i atmosfären.
Men kanske är det ett bättre öde, mer värdigt, än de andra rymdhundarna.
De stoppades upp och turnerade runt med en rymdutställning över Florida och resten av världen under den glänsande Rymdålderns början.

Och här är jag, ett metallskrov, som snart svävar över Götaplatsen.
Som snart exploderar till tusen och ett.
Som snart kravlar sig ur det brinnande vraket, levande eller död.

Till nattvarelse, draken. Till Mike Collins, mig själv.

02:55

Den ensammaste mänskan var Mike Collins.
Under 47 minuter var han ensam, bara sig själv, ensam.
Resten av mänskligheten befann sig på andra sidan månen,
på jorden, och tittade på månen från stränderna i Florida
eller gatorna i Moskva
eller torgen som man somnar på i Venedig,
eller på TV:apparaterna,
alla TV-apparater, (men inte kineserna),
tittade på månlandningen, Armstrong och Aldrin.

Själv var han på baksidan.
Ensam, med sin bandspelare.
Ingen kontakt med mankind whatever.

02.57

Gagarins sjungande: "Jag älskar dig, liv."
Ja, men du är i rymden, pucko.

03:04

Stilla regn i äppelträden.
Jag gråter igen för jag måste sörja.
Jag ska vara ärlig.
Jag ska vara ärlig och inte vara rädd för det.
Men vem i helvete?
Jag.
Förlåt.
Det man inte sörjde när sorgen kom, måste man sörja nu.
Jag sörjer nu.

03:07

Tigrarna ryter utanför, de går genom trädgårdarna på jakt efter något, genom daggvåta gräsmattor och det fanns ett plommonträd som tappade sina frukter, grenarna dignade av fråkuter och de föll ner på plåttaket, duns-duns-plaffs-duns (det där tredje plommonet var ruttet). Man fick göra sylt och saft och kräm och kakla om golvet med dem och när de äntligen var slut var det åter höst och på plåttaket föll de åter: duns-duns-duns.

03.12

Jag sörjer fortfarande.

03:14

Jag har varit feg.
Jag har varit svag.
Jag har ljugit för mig själv.
Jag har ljugit för andra.
Jag har varit konstruktiv.
Jag har varit destruktiv.
Jag har varit girig.
Jag har varit rädd.
Jag har varit snål.
Jag har varit rädd.
Jag har varit fångad.
Jag har hållit fångad.
Jag har velat blunda.
Jag har blundat.
Jag har velat titta.
Jag har kikat lite då och då (med händerna eller en kudde redo om det blir för otäckt).
Jag har sett ibland och blivit bländad.
Jag har sett ibland och blivit blind.
Jag har varit trött, så trött, så trött så många gånger.
Jag har varit så hänsynslöst och brutalt grym (mest mot mig själv).
Jag har varit oärlig.
Helt enkelt har jag varit människa.

03:20

Tigrarna smyger ännu genom tim-o-tejen.

(Jag kan hoppa jättehögt. Vet du, du är jättelik min kusin. Är du vegetarian också? Ursäkta, ska vi gå genom högt gräs? Jag är jätteallergisk mot timotej.)


03:21

För vem, då?
Till vem talar?
Till de i sputnik.

03:32

Denna natt, denna sommarnatt,
alltid i natten: i natten faller.
Jag vill vara din vän.
Jag vill gå vid din sida.
Jag vill inte vara svår eller svag, men jag blir rädd väldigt lätt.
Jag vill vara ärlig.
Jag vill kunna sluta.
Jag vill kunna sluta älta.
Jag vill kunna börja tänka.
Jag vill inte vara tom.
Jag vill inte tro att jag är tom.
Alla dessa tårar, alla dessa mänskors smärta.
Till vilken nytta, draken, till vilken?

03:34

Jag skulle kunna äta lite melon.
I gryningsljuset som snart kommer åter.
Himlen är röd. Vi springer från natten.
Solen. Solen. Solen och cp-puckot och Patrik är så ensamma.
Som Mike Collins.
Eller Laika.
Eller som vilken jävla människa som helst egentligen.
Det är min största livssorg för tillfället: att ingen någonsin kommer komma under min hud,
och inte jag heller under någon annans.

Så ensamma är vi, alltid, i oss själva, som Mike Collins var, när han var bakom månen.

03:38

Draken glittrar sina tårar, strider med sina näsborrars flammor. Andas eld, andas rök.
Väntar, vågar: och alltid.

03:39

Lystring, detta är ett meddelande från en okänd kosmonaut.
Det är så ohyggligt ensamt och det är som kosmonautiska avstånd mellan våra små kroppar.
En vittrande planet klockan elva.
Ett vittrande planet, som alla andra, men som inte kan dansa, bara falla.
Det här är inte jag.
OKEJ FÖR I HELVETE, lystring Tigrar och Drakar och Alla Som Kommer Så Nära Dom Kan.
Det här är inte jag.
Det är ingen.
Det är tomt.
Det är tomt och vi tappar radiosignalen under 47 minuter.
Jag är på baksidan på månen med bara mig själv.
Bara mig själv.

04:50

Himlen är grön.
En stjärna bryter igenom.

04:52

Nu vrider vi. Allt som var upp blir ner, allt som var ner blir upp, jag är inte den jag var, för jag var något som jag egentligen inte är.

04:56

Till vem skriver du Tiger, till vem skriver du V, vem, Erika, vem
vem, säg ett namn, säg en varelse, säg, säg, Eli, säg, anemiske,
säg, om du ska säga någonting, vem tänker du på,
när du säger någonting, vem ser du i ögonen, vem, säg, Eli, säg då,
Elin, säg, Lilla C, säg, säg, säg, Mandie, eller Nora, säg, om du vill ha något svar, i vems värme väntar du, längtar du, i vem, hos vem, i vilket blod flyter våra tårar, i vilka tårar får vi liv, i vilket blod och vilket svett och på vilken hornhinna, i vilka snirkliga hjärntarmar, säg, Eli, Erika, säg, vem skriver du, vem, ett ansikte.
Ge mig ett ansikte, ge mig, säg mig, jag måste veta, för vem det än än, så vet vi: du måste säga förlåt, också för att du ljuger, du måste ta emot att detär okej, måste lyssna, vem skriver du till.

Till vem, till vem, undrar nattvarelse, draken.

Till vem.
Till.

05:55

Jag måste gå så långsamt nu ett tag, så långsamt att nästan granarna och lyktstolparna och alla små taxar glider förbi mig, jag måste gå så långsamt nu ett tag för att mitt liv ska hinna ikapp mig. Och jag måste gå ensam.
Jag måste klara det här, ensam.

06:23

Till Eli.
Till molnen.
Till himlen.
Till solrosor och solrosens frön.
Till det som bryter genom skalet och vågar bli något större än vad det någonsin vågat drömma om.
Till Donau, och Kedjebron och den lilla valpen som dog vid kvinnans fötter på avenyen.
Till lindens träd, som blommar nu igen (kommer du ihåg i skuggan vid Donau, ja, körsbären blev solvarma när skuggan reste sig och gick från min sida)
Till asfaltsgången.
Till cp-puckot.
Till tusenskönorna och D,

Jag ska försöka.

För det som varit och det som kommer: till mest av allt och alla Erika.

06:25

(Och lite till Mike Collins.)