Till nattvarelse, draken. Till Mike Collins, mig själv.

02:55

Den ensammaste mänskan var Mike Collins.
Under 47 minuter var han ensam, bara sig själv, ensam.
Resten av mänskligheten befann sig på andra sidan månen,
på jorden, och tittade på månen från stränderna i Florida
eller gatorna i Moskva
eller torgen som man somnar på i Venedig,
eller på TV:apparaterna,
alla TV-apparater, (men inte kineserna),
tittade på månlandningen, Armstrong och Aldrin.

Själv var han på baksidan.
Ensam, med sin bandspelare.
Ingen kontakt med mankind whatever.

02.57

Gagarins sjungande: "Jag älskar dig, liv."
Ja, men du är i rymden, pucko.

03:04

Stilla regn i äppelträden.
Jag gråter igen för jag måste sörja.
Jag ska vara ärlig.
Jag ska vara ärlig och inte vara rädd för det.
Men vem i helvete?
Jag.
Förlåt.
Det man inte sörjde när sorgen kom, måste man sörja nu.
Jag sörjer nu.

03:07

Tigrarna ryter utanför, de går genom trädgårdarna på jakt efter något, genom daggvåta gräsmattor och det fanns ett plommonträd som tappade sina frukter, grenarna dignade av fråkuter och de föll ner på plåttaket, duns-duns-plaffs-duns (det där tredje plommonet var ruttet). Man fick göra sylt och saft och kräm och kakla om golvet med dem och när de äntligen var slut var det åter höst och på plåttaket föll de åter: duns-duns-duns.

03.12

Jag sörjer fortfarande.

03:14

Jag har varit feg.
Jag har varit svag.
Jag har ljugit för mig själv.
Jag har ljugit för andra.
Jag har varit konstruktiv.
Jag har varit destruktiv.
Jag har varit girig.
Jag har varit rädd.
Jag har varit snål.
Jag har varit rädd.
Jag har varit fångad.
Jag har hållit fångad.
Jag har velat blunda.
Jag har blundat.
Jag har velat titta.
Jag har kikat lite då och då (med händerna eller en kudde redo om det blir för otäckt).
Jag har sett ibland och blivit bländad.
Jag har sett ibland och blivit blind.
Jag har varit trött, så trött, så trött så många gånger.
Jag har varit så hänsynslöst och brutalt grym (mest mot mig själv).
Jag har varit oärlig.
Helt enkelt har jag varit människa.

03:20

Tigrarna smyger ännu genom tim-o-tejen.

(Jag kan hoppa jättehögt. Vet du, du är jättelik min kusin. Är du vegetarian också? Ursäkta, ska vi gå genom högt gräs? Jag är jätteallergisk mot timotej.)


03:21

För vem, då?
Till vem talar?
Till de i sputnik.

03:32

Denna natt, denna sommarnatt,
alltid i natten: i natten faller.
Jag vill vara din vän.
Jag vill gå vid din sida.
Jag vill inte vara svår eller svag, men jag blir rädd väldigt lätt.
Jag vill vara ärlig.
Jag vill kunna sluta.
Jag vill kunna sluta älta.
Jag vill kunna börja tänka.
Jag vill inte vara tom.
Jag vill inte tro att jag är tom.
Alla dessa tårar, alla dessa mänskors smärta.
Till vilken nytta, draken, till vilken?

03:34

Jag skulle kunna äta lite melon.
I gryningsljuset som snart kommer åter.
Himlen är röd. Vi springer från natten.
Solen. Solen. Solen och cp-puckot och Patrik är så ensamma.
Som Mike Collins.
Eller Laika.
Eller som vilken jävla människa som helst egentligen.
Det är min största livssorg för tillfället: att ingen någonsin kommer komma under min hud,
och inte jag heller under någon annans.

Så ensamma är vi, alltid, i oss själva, som Mike Collins var, när han var bakom månen.

03:38

Draken glittrar sina tårar, strider med sina näsborrars flammor. Andas eld, andas rök.
Väntar, vågar: och alltid.

03:39

Lystring, detta är ett meddelande från en okänd kosmonaut.
Det är så ohyggligt ensamt och det är som kosmonautiska avstånd mellan våra små kroppar.
En vittrande planet klockan elva.
Ett vittrande planet, som alla andra, men som inte kan dansa, bara falla.
Det här är inte jag.
OKEJ FÖR I HELVETE, lystring Tigrar och Drakar och Alla Som Kommer Så Nära Dom Kan.
Det här är inte jag.
Det är ingen.
Det är tomt.
Det är tomt och vi tappar radiosignalen under 47 minuter.
Jag är på baksidan på månen med bara mig själv.
Bara mig själv.

04:50

Himlen är grön.
En stjärna bryter igenom.

04:52

Nu vrider vi. Allt som var upp blir ner, allt som var ner blir upp, jag är inte den jag var, för jag var något som jag egentligen inte är.

04:56

Till vem skriver du Tiger, till vem skriver du V, vem, Erika, vem
vem, säg ett namn, säg en varelse, säg, säg, Eli, säg, anemiske,
säg, om du ska säga någonting, vem tänker du på,
när du säger någonting, vem ser du i ögonen, vem, säg, Eli, säg då,
Elin, säg, Lilla C, säg, säg, säg, Mandie, eller Nora, säg, om du vill ha något svar, i vems värme väntar du, längtar du, i vem, hos vem, i vilket blod flyter våra tårar, i vilka tårar får vi liv, i vilket blod och vilket svett och på vilken hornhinna, i vilka snirkliga hjärntarmar, säg, Eli, Erika, säg, vem skriver du, vem, ett ansikte.
Ge mig ett ansikte, ge mig, säg mig, jag måste veta, för vem det än än, så vet vi: du måste säga förlåt, också för att du ljuger, du måste ta emot att detär okej, måste lyssna, vem skriver du till.

Till vem, till vem, undrar nattvarelse, draken.

Till vem.
Till.

05:55

Jag måste gå så långsamt nu ett tag, så långsamt att nästan granarna och lyktstolparna och alla små taxar glider förbi mig, jag måste gå så långsamt nu ett tag för att mitt liv ska hinna ikapp mig. Och jag måste gå ensam.
Jag måste klara det här, ensam.

06:23

Till Eli.
Till molnen.
Till himlen.
Till solrosor och solrosens frön.
Till det som bryter genom skalet och vågar bli något större än vad det någonsin vågat drömma om.
Till Donau, och Kedjebron och den lilla valpen som dog vid kvinnans fötter på avenyen.
Till lindens träd, som blommar nu igen (kommer du ihåg i skuggan vid Donau, ja, körsbären blev solvarma när skuggan reste sig och gick från min sida)
Till asfaltsgången.
Till cp-puckot.
Till tusenskönorna och D,

Jag ska försöka.

För det som varit och det som kommer: till mest av allt och alla Erika.

06:25

(Och lite till Mike Collins.)