Atlas

Jag sitter i ditt tårdis, från 1944.
Drömmarna blir starka och hon, hon sitter med,
bredvid och innanför,
och nu är himmel blå, hennes himmel.
Drunknar i sömn.
Drunknar i tårar.


Regnet prasslar i äppelträdens lövverk nedanför ett fönster som står på glänt.
Natten letar sig in.
Fyratusen önskningar från 1944 och framåt.
BestBefore-date, finns inget.
Dom mänskorna som levde då, är döda och borta nu.
Dom försvann men det gör ingenting: vi är ju här nu.
Vi är ju faktiskt dom för tillfället.


Tycker du jag är babblig?
Säg till om du tycker jag är babblig.


Jag saknar liksom vinden.
Jag saknar liksom det där med vinden i håret och vinden i ansiktet och vinden omkring mig.
Jag saknar liksom luften.
Jag saknar liksom luften i rörelse.


Det blir så instängt här ibland, du förstår?
Jag har hittat ett litet silverfägat hjärta i stål.
Det påminner mig om min gamla kanin, han dog, men så multnade han och nu är han en syrén.
Jag kanske har sniffat lite av honom, han fanns i syrénklasarnas parfym i maj, han fanns liksom i vinden.


Han flög, flygande kanin.
Jag äter förresten ingenting som skuttar. Jag tycker det är oetiskt.
Förresten så lurade dom mig till att äta det en gång.
Dom sa att det var kyckling.
Det smakade kyckling.
Sedan avslöjade dom att det var kanin vi ätit.
Då blev jag arg och sa att jag tyckte det var oetiskt.
Det är oetiskt att äta saker som skuttar.


Om jag skulle ta en liten klunk ur den där flaskan du håller i handen förresten.
Ja, ja. Eller?
Kanske inte.
Jag vet ju inte, du kanske har munsår.
Ibland känner jag mig förkyld också.


Och nu tänker jag att jag har ont i magen.
Det är lätt att få ont i magen.
Jävla skitliv, eller hur?
Nej, jag är inte full.
Och nej, jag vill inte dricka ur din flaska för du har kanske magsår.
Fast förresten, den här flaskan är väldigt mycket tom.
Jag kanske tar en klunk ändå.
Kanske en liten ändå.
Det borde väl inte vara någon fara?