Berg, hav, kullerstenar. Den skabbiga baren, stammisstället,
och därinne: kareoke och biljard.
Och dom jävlarna var aldrig bra för mig.
Dom tog inte hand om mig, dom söp mig under bordet på den där skabbiga baren,
ville se mig förnedrad.
Jag minns det så väl fastän jag var så full och fastän det finns stora luckor från den kvällen.
Jag kommer för fan till och med ihåg vad jag hade för klänning, blå med vita blommor.
Svarta strumbyxor, klackar.
Dom var aldrig bra för mig, och det dumma var att jag hela tiden trodde det.
Att dom var bra, att det inte fanns något bättre.
Och därför stängde jag mitt hjärta, kanske utan att själv märka det.
Därför stängde jag min famn.
För att jag visste att det jag hade inte var bra,
men trodde att det inte fanns något bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar