Stay with me, Laikadarling.
I fem månader cirkulerar hon i sin Sputnik innan metallskrovet brinner upp,
hon får en värdig kosmisk kremering.
Och dom säger att den ensammaste människan var Mike Collins,
när han var på baksidan av månen, och inte en levande människa kunde få kontakt med honom.
Månen bröt radiovågorna, under 47 minuter.
Medan Aldrin och Armstrong skuttade omkring på månen och pratade pretentiöst om steg och mänsklighet och människan, lämnade fotspår i dammet, och hela världen tittade på dem, digitalt på små teveburkar, eller live, upp mot den mörka eller ljusa himlen, inträdde Mike Collins i den största ensamheten en människa någonsin har gjort.
Under 47 minuter, 47 jävla minuter, och inte en gång, utan tjugofem, medan de där två andra, som gick till historien skuttade omkring och skräpade ner på en död jävla stenklump.
Tolv män har gått på månen.
Tolv apostlar eller dårar, tolv som sett jorduppgångar och längtat tillbaka.
Tiger tiger, V går hem, Svällis suger tyst på sin milkeshake och mår dåligt över sig själv,
Catalinadarling skulle varit med i Pageant contests om hon föddes i noramerika, men eftersom hon bor i Ingemans City som alla andra så blir det bara att hon ler, bländar med vita tänder, med lysande framtidsutsikter och den inre tomhet hon inte försöker låtsas om.
Kakla om i köket, allt i japantema och prova nya sushiresturangen, så är allt bra.
Och le, för fan, le då, eller vill du bli en jävla Losernolla.
Och vem är kvar, vem: det är vi, det är jag och det är du och vi är en och samma.
Det är Mika Nedelin.
Vi är hon.
Jag är hon.
Och hon är ett CP-pucko tills vidare.
Vi lever i Staden Blå.
Och vi är ensamma under huden.
Och jag förutsätter att du är som jag,
att det lika gärna skulle kunna vara du som sitter här, du, Mika Nedelin, eller
Svällis.
Ensamma under huden, och vi är metallskrov, metallskrov på kosmiska avstånd från andra varma kroppar.
Så stor blir ensamheten.
Att vi blir vittrande planeter, att vi är stjärnor som för länge sedan slocknat utan att någon annan märker, eftersom ljuset tar tid på sig att färdas så långa avstånd.
Vi är ljusår från varandra, trots att vi tänker samma tankar, andas samma lust och tittar på samma teveprogram.
Vem, vem, vem.
Och vi: alltid.
Mike Collins, var ensammast och Laika brann upp när hon inträdde i atmosfären.
Men kanske är det ett bättre öde, mer värdigt, än de andra rymdhundarna.
De stoppades upp och turnerade runt med en rymdutställning över Florida och resten av världen under den glänsande Rymdålderns början.
Och här är jag, ett metallskrov, som snart svävar över Götaplatsen.
Som snart exploderar till tusen och ett.
Som snart kravlar sig ur det brinnande vraket, levande eller död.
I fem månader cirkulerar hon i sin Sputnik innan metallskrovet brinner upp,
hon får en värdig kosmisk kremering.
Och dom säger att den ensammaste människan var Mike Collins,
när han var på baksidan av månen, och inte en levande människa kunde få kontakt med honom.
Månen bröt radiovågorna, under 47 minuter.
Medan Aldrin och Armstrong skuttade omkring på månen och pratade pretentiöst om steg och mänsklighet och människan, lämnade fotspår i dammet, och hela världen tittade på dem, digitalt på små teveburkar, eller live, upp mot den mörka eller ljusa himlen, inträdde Mike Collins i den största ensamheten en människa någonsin har gjort.
Under 47 minuter, 47 jävla minuter, och inte en gång, utan tjugofem, medan de där två andra, som gick till historien skuttade omkring och skräpade ner på en död jävla stenklump.
Tolv män har gått på månen.
Tolv apostlar eller dårar, tolv som sett jorduppgångar och längtat tillbaka.
Tiger tiger, V går hem, Svällis suger tyst på sin milkeshake och mår dåligt över sig själv,
Catalinadarling skulle varit med i Pageant contests om hon föddes i noramerika, men eftersom hon bor i Ingemans City som alla andra så blir det bara att hon ler, bländar med vita tänder, med lysande framtidsutsikter och den inre tomhet hon inte försöker låtsas om.
Kakla om i köket, allt i japantema och prova nya sushiresturangen, så är allt bra.
Och le, för fan, le då, eller vill du bli en jävla Losernolla.
Och vem är kvar, vem: det är vi, det är jag och det är du och vi är en och samma.
Det är Mika Nedelin.
Vi är hon.
Jag är hon.
Och hon är ett CP-pucko tills vidare.
Vi lever i Staden Blå.
Och vi är ensamma under huden.
Och jag förutsätter att du är som jag,
att det lika gärna skulle kunna vara du som sitter här, du, Mika Nedelin, eller
Svällis.
Ensamma under huden, och vi är metallskrov, metallskrov på kosmiska avstånd från andra varma kroppar.
Så stor blir ensamheten.
Att vi blir vittrande planeter, att vi är stjärnor som för länge sedan slocknat utan att någon annan märker, eftersom ljuset tar tid på sig att färdas så långa avstånd.
Vi är ljusår från varandra, trots att vi tänker samma tankar, andas samma lust och tittar på samma teveprogram.
Vem, vem, vem.
Och vi: alltid.
Mike Collins, var ensammast och Laika brann upp när hon inträdde i atmosfären.
Men kanske är det ett bättre öde, mer värdigt, än de andra rymdhundarna.
De stoppades upp och turnerade runt med en rymdutställning över Florida och resten av världen under den glänsande Rymdålderns början.
Och här är jag, ett metallskrov, som snart svävar över Götaplatsen.
Som snart exploderar till tusen och ett.
Som snart kravlar sig ur det brinnande vraket, levande eller död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar