Gerillamusikern och hans krigare

Han bor uppe i bergen. Gerillamusikern är de tysta skrikens åhörare. Över bergen och tornen, över de nakna takåsarna färdas tonerna som inte alltid når ända fram i tid.

I ett litet bortglömt konditori surrar en ledsen takfläkt. Alla bröd har somnat, de andas tungt i bakdukarna. En enveten lampa håller bakelserna i glasdisken vakna. Tårtorna sitter trumpna på hyllorna och surar. Grädden är från igår och de är så torra att de nästan gnisslar nu. Prinsesstårtorna mår lite illa också. Kanske har hon feber. Framme vid kassan står korgar med mjuka kakor och bullar. En sockerkaka har svimmat på golvet. Den har börjat smula sig i hörnen. Dess puls är svag, det kan vara försent. Wienerbröden suckar över att de inte får sova i rum med samma standard som bakelserna: varken air condition eller room service finns på deras hotellrum. De filar sina naglar vassa och suckar lite till. De tror sig alltid om förmer.

På ett fat, alldeles bredvid skålen där kunderna kan lägga sina dricksmynt, står en ensam liten muffin. Han skriker för sitt lilla muffinliv, men ingen hör honom. Han skriker ljudlöst: han är stum. Hela hans högra existens badar i ljummen vaniljsås, han håller på att drunkna. En liten mörk chokladpralin går tillbaka i sina spår av nötter. Hon tittar förvånat på muffinen. Kanske hör hon honom i alla fall, men hon rycker på axlarna när han vevar med ena armen åt henne.
”Je ne comprends pas.” Hon pratar bara franska. ”C’est la vie, mon ami!”

Det pinglar till i dörren och en förvirrad pensionär med alldeles för stora skor uppenbarar sig som en sällsam hägring i mjölöknen. Han kommer med frälsning och barmhärtighet. Muffinen ber sin vackraste stumma bön om barmhärtighet, sjunger en tyst liten sång om frälsning. Men det med sitt krokiga pekfinger har pensionären kommit denna gråa novembertorsdag för att frälsa två av gårdagens mazariner och en kokostopp. Utan ord lämnas muffinen till sitt öde i vaniljsåsens förrädiska händer.

Vad muffinen inte vet är att de stumma skrikens åhörare som bor i bergen med sina krigare kan höra rop som kvävs av tusen liter grädde. Över bergen och tornen, de nakna takåsarna färdas tonerna, men de hinner inte alltid fram i tid.

Genom ventilationen just då tar sig de utsända in. Tonerna drar sig utmed väggarna. Me är smidiga och välmaskerade. Inga av bröden väcker de, och tårtorna är för upptagna med sitt surande. Wienerbröden förtsätter att peta på sina nagelband och sucka uttråkat. Den franska pralinen har tagit sig en tupplur i skuggan av dricksskålen.

Lika osynliga som jaget i jag och duet i du är ninjatonernas fotspår. Lika tysta som smutsfläckarna på konditoriets skyltfönster är deras andetag. Inte ens muffinen märker deras skuggor när de grabbar tag i hans orklösa armar och drar honom upp ur den bottenlösa vaniljsåseoceanen.

Utmattad ligger han på fatkanten med bara fötterna i vaniljsåsen och flämtar efter andan. Gerillamusikerns ninjatoner försvinner lika omärkbart som de tog sig in.

En frånskild och ensamstående adventsljusstake tänds i konditoriets skyltfönster, sjuttonbussen har än en gång lyckats kämpa sig upp för backen till Ackerdammsvägen och allting verkar vara precis som vanligt när gerillamusikerns krigare smyger vidare över de medvetslösa takåsarna.

Bara tankar

Med kylan försvann det stolta hos träden.
Med plusgraderna kom viljan hos dem att ruttna, att falla.

Duvorna flyger från ett tak till ett annat.
Kan man höra deras kutter under tegelpannorna?

Det är något komiskt över piroger. Fastän att de är bleka och tysta och inåtvända så kan man inte låta bli att skratta åt dem. Men de mättar i alla fall.

När jag öppnar kylskålsdörren har jag fått ett vykort från jag vet inte vem som är jag vet inte vart. På bilden är det ett ankare och fyra gula parasoler. Baksidan skriker tystnad. Orden som stod skrivna där en gång med en kulspetspenna, fyllt med varmt och flytande bläck har rymt sin väg. Bara två ensamma frimärken är kvar. De klamrar sig ängsligt fast vid varandra. När jag frågar dem var orden har tagit vägen så svarar de inte. Jag tror inte att de kan svenska.

Filmjölken gick ut för två dagar sedan, men jag har bråttom nu.

Tunnel, exit, nu.

I hennes ögon bor alla ledsna fåglar som har tappat en näbb eller en vinge. När jag möter hennes blick är det som att ta på is eller alldeles blankpolerad marmor. Hon står stilla och jag vet vad hon gör. Hon sörjer men hon dansar med sin spegelbild. Långsamt och med kalla händer. Det är ensamt att inte trampa varandra på fötterna. Jag tittar på henne och jag tänker att den ensamheten som har byggt bo i hennes ögon är långt tyngre än vad jag någonsin skulle kunna bära själv utan att falla.

Nu. Igen. Vi närmar oss slutet.

Och så när vi nästan kommit ut från tunneln, så minns jag en fråga som jag ställdes igår.
En mening utan betoningar.

Hur mycket är du redo att offra för ditt kall?

Det känns inte bra, men jag känner i bröstbenet att svaret har något att göra med fåglarna som bor i hennes ögon.

Förresten...

...börjar jag leta boende i Varberg nu...
Eller någon annanstans.
För jag ska iväg.
I januari skall jag andas.

Steg för steg

Det är svårt ibland.
När man ser alla gator man ska sopa.
Och man skyndar fram, sopar inte noggrant, bara sopar för att det skall bli klart.
Kära gamla Beppo Gatsopare.
Jag vet att jag inte får hasta mig fram till tavlans slut.
Men ibland är det bara så fruktansvärt svårt att hålla modet uppe när man ser hur långt man har kvar att gå.

Det bultar ett hjärta i Afrika

En dag efter att filmjölken gått ut.
En dag före jag har varit någon annanstans än i Staden och på charterresa.

Jag tycker om landshövdingehusen vid viloplatsen.
De har varmt tegel, även mitt i vintern strålar de värme.
Svagt, nästan lite radioaktivt.

Jag gillar spårvagnsledningarna och navelsträngen som förbinder lyktstolparna med varandra.
Jag gillar att titta på måsarna som flyger bakom den sönderskurna himlen, långt över Ackerdammsgårdens neonskyltar.

Jag tycker mycket om de knotiga lindarna som står på rad längs raksträckan mellan Ackerdammen och Sintesgatan. Jag tycker om att se dem böja sig ner och vilja plocka upp spårvagnsspåret som vore det en av ett slarvigt barn bortglömd modelljärnväg. Och jag tycker om att de inte når skenorna, träden, att de har för stela knän.

Jag gillar cyklarna som står tysta och bleka i cykelstället. Jag tycker om att de inte säger något, att de bara tittar på mig när jag går förbi utan att slå ner blicken.

Hur solen lyser på träden på grusplanen gillar jag mycket. Hur strålarna vill vara grenarnas skugga. Det ser ut som en stilla sång. Som tunt silvrigt hår eller dåligt självförtroende.

Det finns så mycket jag tycker om en kylig novembermorgon.
Andetagen som stiger mot himlen i små moln.
Jag gillar allt denna morgon, förutom den bottenlösa rädsla som vibrerar lågt i min mage.
Rädslan för det bultande hjärtat i Afrika.
Jag fruktar bara Kenya.

Lilla fröken C och spela roll

Lilla fröken C är så söndersmulad som en människa kan bli.
Av sig själv, av fröken T men framförallt av Mamma C och Pappa C.
Lilla fröken C är så söndervittrad inuti att det är svårt att förstå att hon inte faller inåt,
att hennes skal inte kollapsar, sugs in i det stora tomrummet inom fröken C.

Det är konstigt att fröken C ännu andas att hon fortfarande återstår som ett stycke kött, och inte bara som en liten hög av damm.

***

Idag såg jag i de ledsnaste ögonen jag någonsin sett.
Det gjorde ont, men det var så skönt.
För just de där ögonen har jag försökt att ankra min blick i, just de ögonen har jag velat hälsa på.
Jag har velat visa att jag inte är farligt.
J, varför är du så rädd men inte när det är bara på låtsas?

***

Avslutade dagen med en dålig scen.
Min motspelare och jag snärjde in oss i varandra, vi slog våra huvuden mot varandra igen och igen. Ingen lyssnade på rytmen, vi var i olika scenrum och i olika tider och roller.
Jag trodde jag skulle köpa ett hus men tydligen skulle jag på bio.
Vad gör man när det blir så?
Man måste ju stå fast vid sin karaktär! Vara konsekvent. Spela sin roll.
Spela en roll.
Spela roll.

***

Manuset till pjäsen jag håller på att skriva börjar koagulera.
Någonting att ta på, och i nuläget är det precis det som är det viktigaste.
Att få någonting man kan arbeta vidare med.
Den första akten är mer eller mindre klar, liksom den första och de två sista scenerna i akt två, men två scener återstår fortfarande att skriva.
I helgen?
Kanske.
Eller i natt.

Andrum

Post Scriptum

Och jag glömde att skriva.

Rösten. Den del av dig som strömmar ut ur dig.
Det speciella.
Det som avslöjar så mycket.
Ofta okontrollerat.
Det egna livet som gör oss till männsikor.
Som skiljer djur från djur.

Möjligheter.
Den strömmar ut från mig, in i dig och gör någonting med dig. Gör någonting med mig.
Rösten.

Om skådespel

Tre verktyg.
Kroppen, ansiktet, rösten.

Ta in från omgivningen.
Lyssna, känn, smaka, upplev.
När man kan känna en annan människas smärta, då kan man skådespela.
Inte när man härmar den.
Man måste verkligen känna den.

Rösten.
Varje roll har sin egen röst.
Uppgiften för en skådespelare är att hitta denna rollfigurens egen stämma.
Nyckeln ligger i språket.
Invirad, gömd. Dold i formuleringar.

Just det får jag inte glömma.
Karaktärernas egna språk.
Det alldeles unika.

Smärta

Ur en magisk bok läser jag:

"Man kommer aldrig riktigt ihåg hur smärta kändes. Bara att det gjorde ont, möjligen varför."

Så sant.

Så går en dag och kommer aldrig åter...

Som Jonas Gardell så fint skrev.

Idag har jag kommit en bit med lilla fröken C. Det går lättare och lättare.
Vi har faktiskt kul tillsammans, ävenom hon bestämmer sig för fel slut.
De två största problemen vi har just nu är lite knepiga.
Varför hittar just Lovis henne där hon ligger och blöder?
Och vad tycker egentligen mamma C och pappa C?
Kan två föräldrar verkligen vara så hjärtlösa?
Bryr de sig inte om sitt barn?
Eller sina barn kanske man ska säga.

Där har vi ytterligare ett problem.
Johan.
Är han fosterbarn eller inte?
Det kanske blir lite för mycket.

Visst, less is more.
Men i dramatik, stämmer det verkligen där?

Nu kallar jobbet.
Lilla C tar jag i tu med senare i natt.

Closer

Närmare.

En flicka med frusna fötter står högst upp i ett gistet hopptorn någonstans i Bohuslän.
Tio år senare.
Den 29 februari.
Vad gör hon där?
Varför är hon barfota och vem är det hon pratar med däruppe?

Hon viskar till mig i mörkret.
Snart, snart Mathilda, snart ska jag kunna dina ord utantill.

En annan flicka, en yngre står med sin pensel, men har slut på färg.
Hon målar fult berättar fröken T.
Men nej, Lilla C, det gör du inte.
Du målar den vackraste tavlan i världen och det är därför jag berättar din saga för alla som vill lyssna.

En glömsk fisk

Ibland glömmer jag bort att andas.
Verkligen, på riktigt.
Jag sittter i lugn och ro och plötsligt slår det mig hur tyst det är omkring mig.
Och så märker jag att jag har slutat andas.
Så plötsligt drar jag ett djupt andetag, känner hur syret tränger genom huden.
Rosslar, som vore jag en fisk medd kletiga gälar.

Ja, jag är glömsk ibland.
Ja jag vet.
Men jag lever ännu.

Idag jobbar jag vidare med pjäsen.
En karaktär kom till mig igår natt.
Hon viskade i mörkret, hon var rädd att jag sov.
Hon gav en liten bit till i det stora pusslet.
Och jag steg upp, kramade henne och lovade henne att det skulle ordna sig.
Jag lovar att de ska få veta sa jag.
Lilla vackra, trasiga människa.

Rädd

Jag är rädd.
Just nu är jag så otroligt rädd.
Det kryper under skinnet.
Jag vill så mycket, men kan jag?
Är det värt det?
Jag vet ingenting mer än att jag är så fruktansvärt rädd.

Hemåt

Bara där hör jag hemma.
I teatervärlden.
I rummet som rymmer hela världen.
Där hela världen får plats.
Där lever mitt liv mer än någon annanstans.

Det brinner under huden när jag får vara en del av strålkastarsolarnas universum.
Ja. Äntligen.
Jag är påväg hem.