Lilla fröken C och spela roll

Lilla fröken C är så söndersmulad som en människa kan bli.
Av sig själv, av fröken T men framförallt av Mamma C och Pappa C.
Lilla fröken C är så söndervittrad inuti att det är svårt att förstå att hon inte faller inåt,
att hennes skal inte kollapsar, sugs in i det stora tomrummet inom fröken C.

Det är konstigt att fröken C ännu andas att hon fortfarande återstår som ett stycke kött, och inte bara som en liten hög av damm.

***

Idag såg jag i de ledsnaste ögonen jag någonsin sett.
Det gjorde ont, men det var så skönt.
För just de där ögonen har jag försökt att ankra min blick i, just de ögonen har jag velat hälsa på.
Jag har velat visa att jag inte är farligt.
J, varför är du så rädd men inte när det är bara på låtsas?

***

Avslutade dagen med en dålig scen.
Min motspelare och jag snärjde in oss i varandra, vi slog våra huvuden mot varandra igen och igen. Ingen lyssnade på rytmen, vi var i olika scenrum och i olika tider och roller.
Jag trodde jag skulle köpa ett hus men tydligen skulle jag på bio.
Vad gör man när det blir så?
Man måste ju stå fast vid sin karaktär! Vara konsekvent. Spela sin roll.
Spela en roll.
Spela roll.

***

Manuset till pjäsen jag håller på att skriva börjar koagulera.
Någonting att ta på, och i nuläget är det precis det som är det viktigaste.
Att få någonting man kan arbeta vidare med.
Den första akten är mer eller mindre klar, liksom den första och de två sista scenerna i akt två, men två scener återstår fortfarande att skriva.
I helgen?
Kanske.
Eller i natt.

Andrum