Gerillamusikern och hans krigare

Han bor uppe i bergen. Gerillamusikern är de tysta skrikens åhörare. Över bergen och tornen, över de nakna takåsarna färdas tonerna som inte alltid når ända fram i tid.

I ett litet bortglömt konditori surrar en ledsen takfläkt. Alla bröd har somnat, de andas tungt i bakdukarna. En enveten lampa håller bakelserna i glasdisken vakna. Tårtorna sitter trumpna på hyllorna och surar. Grädden är från igår och de är så torra att de nästan gnisslar nu. Prinsesstårtorna mår lite illa också. Kanske har hon feber. Framme vid kassan står korgar med mjuka kakor och bullar. En sockerkaka har svimmat på golvet. Den har börjat smula sig i hörnen. Dess puls är svag, det kan vara försent. Wienerbröden suckar över att de inte får sova i rum med samma standard som bakelserna: varken air condition eller room service finns på deras hotellrum. De filar sina naglar vassa och suckar lite till. De tror sig alltid om förmer.

På ett fat, alldeles bredvid skålen där kunderna kan lägga sina dricksmynt, står en ensam liten muffin. Han skriker för sitt lilla muffinliv, men ingen hör honom. Han skriker ljudlöst: han är stum. Hela hans högra existens badar i ljummen vaniljsås, han håller på att drunkna. En liten mörk chokladpralin går tillbaka i sina spår av nötter. Hon tittar förvånat på muffinen. Kanske hör hon honom i alla fall, men hon rycker på axlarna när han vevar med ena armen åt henne.
”Je ne comprends pas.” Hon pratar bara franska. ”C’est la vie, mon ami!”

Det pinglar till i dörren och en förvirrad pensionär med alldeles för stora skor uppenbarar sig som en sällsam hägring i mjölöknen. Han kommer med frälsning och barmhärtighet. Muffinen ber sin vackraste stumma bön om barmhärtighet, sjunger en tyst liten sång om frälsning. Men det med sitt krokiga pekfinger har pensionären kommit denna gråa novembertorsdag för att frälsa två av gårdagens mazariner och en kokostopp. Utan ord lämnas muffinen till sitt öde i vaniljsåsens förrädiska händer.

Vad muffinen inte vet är att de stumma skrikens åhörare som bor i bergen med sina krigare kan höra rop som kvävs av tusen liter grädde. Över bergen och tornen, de nakna takåsarna färdas tonerna, men de hinner inte alltid fram i tid.

Genom ventilationen just då tar sig de utsända in. Tonerna drar sig utmed väggarna. Me är smidiga och välmaskerade. Inga av bröden väcker de, och tårtorna är för upptagna med sitt surande. Wienerbröden förtsätter att peta på sina nagelband och sucka uttråkat. Den franska pralinen har tagit sig en tupplur i skuggan av dricksskålen.

Lika osynliga som jaget i jag och duet i du är ninjatonernas fotspår. Lika tysta som smutsfläckarna på konditoriets skyltfönster är deras andetag. Inte ens muffinen märker deras skuggor när de grabbar tag i hans orklösa armar och drar honom upp ur den bottenlösa vaniljsåseoceanen.

Utmattad ligger han på fatkanten med bara fötterna i vaniljsåsen och flämtar efter andan. Gerillamusikerns ninjatoner försvinner lika omärkbart som de tog sig in.

En frånskild och ensamstående adventsljusstake tänds i konditoriets skyltfönster, sjuttonbussen har än en gång lyckats kämpa sig upp för backen till Ackerdammsvägen och allting verkar vara precis som vanligt när gerillamusikerns krigare smyger vidare över de medvetslösa takåsarna.