Ibland glömmer jag bort att andas.
Verkligen, på riktigt.
Jag sittter i lugn och ro och plötsligt slår det mig hur tyst det är omkring mig.
Och så märker jag att jag har slutat andas.
Så plötsligt drar jag ett djupt andetag, känner hur syret tränger genom huden.
Rosslar, som vore jag en fisk medd kletiga gälar.
Ja, jag är glömsk ibland.
Ja jag vet.
Men jag lever ännu.
Idag jobbar jag vidare med pjäsen.
En karaktär kom till mig igår natt.
Hon viskade i mörkret, hon var rädd att jag sov.
Hon gav en liten bit till i det stora pusslet.
Och jag steg upp, kramade henne och lovade henne att det skulle ordna sig.
Jag lovar att de ska få veta sa jag.
Lilla vackra, trasiga människa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar