Bara tankar

Med kylan försvann det stolta hos träden.
Med plusgraderna kom viljan hos dem att ruttna, att falla.

Duvorna flyger från ett tak till ett annat.
Kan man höra deras kutter under tegelpannorna?

Det är något komiskt över piroger. Fastän att de är bleka och tysta och inåtvända så kan man inte låta bli att skratta åt dem. Men de mättar i alla fall.

När jag öppnar kylskålsdörren har jag fått ett vykort från jag vet inte vem som är jag vet inte vart. På bilden är det ett ankare och fyra gula parasoler. Baksidan skriker tystnad. Orden som stod skrivna där en gång med en kulspetspenna, fyllt med varmt och flytande bläck har rymt sin väg. Bara två ensamma frimärken är kvar. De klamrar sig ängsligt fast vid varandra. När jag frågar dem var orden har tagit vägen så svarar de inte. Jag tror inte att de kan svenska.

Filmjölken gick ut för två dagar sedan, men jag har bråttom nu.

Tunnel, exit, nu.

I hennes ögon bor alla ledsna fåglar som har tappat en näbb eller en vinge. När jag möter hennes blick är det som att ta på is eller alldeles blankpolerad marmor. Hon står stilla och jag vet vad hon gör. Hon sörjer men hon dansar med sin spegelbild. Långsamt och med kalla händer. Det är ensamt att inte trampa varandra på fötterna. Jag tittar på henne och jag tänker att den ensamheten som har byggt bo i hennes ögon är långt tyngre än vad jag någonsin skulle kunna bära själv utan att falla.

Nu. Igen. Vi närmar oss slutet.

Och så när vi nästan kommit ut från tunneln, så minns jag en fråga som jag ställdes igår.
En mening utan betoningar.

Hur mycket är du redo att offra för ditt kall?

Det känns inte bra, men jag känner i bröstbenet att svaret har något att göra med fåglarna som bor i hennes ögon.