Det bultar ett hjärta i Afrika

En dag efter att filmjölken gått ut.
En dag före jag har varit någon annanstans än i Staden och på charterresa.

Jag tycker om landshövdingehusen vid viloplatsen.
De har varmt tegel, även mitt i vintern strålar de värme.
Svagt, nästan lite radioaktivt.

Jag gillar spårvagnsledningarna och navelsträngen som förbinder lyktstolparna med varandra.
Jag gillar att titta på måsarna som flyger bakom den sönderskurna himlen, långt över Ackerdammsgårdens neonskyltar.

Jag tycker mycket om de knotiga lindarna som står på rad längs raksträckan mellan Ackerdammen och Sintesgatan. Jag tycker om att se dem böja sig ner och vilja plocka upp spårvagnsspåret som vore det en av ett slarvigt barn bortglömd modelljärnväg. Och jag tycker om att de inte når skenorna, träden, att de har för stela knän.

Jag gillar cyklarna som står tysta och bleka i cykelstället. Jag tycker om att de inte säger något, att de bara tittar på mig när jag går förbi utan att slå ner blicken.

Hur solen lyser på träden på grusplanen gillar jag mycket. Hur strålarna vill vara grenarnas skugga. Det ser ut som en stilla sång. Som tunt silvrigt hår eller dåligt självförtroende.

Det finns så mycket jag tycker om en kylig novembermorgon.
Andetagen som stiger mot himlen i små moln.
Jag gillar allt denna morgon, förutom den bottenlösa rädsla som vibrerar lågt i min mage.
Rädslan för det bultande hjärtat i Afrika.
Jag fruktar bara Kenya.