Happy Happy House of Hippo: chapter two

1.
Han bökade omkring lite grann, men sedan hade han satt sig bekvämt till rätta i hennes högra jackficka.
Han sa ingenting men efter ett tag slutade han att gråta helt, satt bara där med sina små stora glansiga gråtögon, hickade och hulkade och snorade lite grann.
Hon sa ingenting heller: hon hade inte ändrat sig.
Hon var fortfarande på väg.

2.
Det var en ganska vacker kväll för övrigt.
Det hade klarnat upp efter regnet och himlen var smärtsamt blå, de kvarglömda molntussarna lite grå och gula på undersidan.
Asfalten var fuktig, luften klar och lite krispigt kall.
Den lille mannen hade hävt sig upp nu, jackfickskanten i armhålorna.
Han satt och kikade storögt på pubarna i de färgglada sandstenshusen som de gick förbi.
När de kom ner till hamnen spelade en man gitarr på kajen.
Måsarna cirklade över båtarna, och när den lille mannen fick syn på dem gav han till ett litet pip och dök ner i botten på fickan, som vore den en bunker.

3.
Hon fortsatte längs med kajen, nästan ända ut till piren.
Efter ett tag tyckte hon sig höra små djupa snarkningar från fickan.
Hon antog att en så liten man med så mycket gråt i sig inte kan ha sovit på länge, så hon lät honom vara.

4.
På en av uteserveringarna under flaggspelen satte hon sig.
Hon beställde in en cappuccino och tänkte att hon skulle titta en stund på folket som hon aldrig mer skulle se igen om bara alldeles strax sekund.
Där satt hon medan himlen blev rödare och tunnare,
tills den var så röd och så tunn att den sprack med ett skört ljud,
som när man plockar en maskros,
och då,
nästan i samma ögonblick,
rörde det sig i jackfickan.
Den lille mannen stack upp ett yrvaket huvud, ruffs i kalufsen.

5.
"Jag somnade visst."

Han kravlade upp från jackfickan, upp på bordet, och sjönk ner mitt emot henne med ryggen stödd mot hennes avsvalnade cappuccinokopp.
Så sniffade han med näsan, klättrade upp på porslinsfatet och kikade ner i koppen.

"Får jag ta skummet?"

Hon nickade och tog upp en sked med kallt skum från bottnen och lade den på bordet.
Han lyfte upp skeden i sitt knä, det kom lite på hans jeans, men det verkade han inte bry sig om.
Han satt nöjd och mumsade på skummet.

6.
"Jag saknar mina apelsiner. Det är bara det. Dom var mina kompisar men dom försvann sen. Dom kallade mej Apelsinmannen. Fast när vi var långt från hemma sa dom ibland Little Orange Man."

7.
Hon sa ingenting, bara tittade på honom och sedan upp mot stjärnorna som bröt igenom mörkret. Efter en stund slickade han sig belåtet om munnen och kröp ner i fickan igen.
Han gav till ett litet glädjerop, och han dök upp igen med en dammig kola i ett triumfkrampigt grepp, som hittade han en pokal i fickans mörker.

"Kolla vad jag hittade här! Kan jag få äta på na?"

Hon nickade, tog försiktigt på sig jackan och ställde sig upp.
Efter en sista blick över mänskomassorna på uteserveringen gick hon vidare längs kajen,
bort mot kullen med muren.
Bort mot Breakwater Hill

Happy Happy House of Hippo: chapter one

1.

Det var i gångtunneln under motorvägen vid busscentralen som hon slutligen bestämde sig.

Tanken hade slagit henne förut, eller mer studsat mot hennes kranium och sedan studsat vidare.

Men nu fastnade den, slog rot och hål och sönder.

Det var där, bland bussars brummande och ekot av tusen överklassklackar och kostymskuggor det blev definitivt. Hon bestämde sig hulkande och med snoriga ärmar.

Hon skulle bli eremit.

2.

Som tur var hade hon någonstans att ta vägen.

Ett par månader tidigare hade hon ärvt det gamla hörnhuset i korsningen Cattledown Avenue/Seymour Road. Det var för övrigt en gammal likörfabrik, inte en så lite ansedd likörfabrik, men sedan staden byggt ut fiskindustrin så var där ensamt som in i graven.

Där, i ångorna av slafsigt fiskrens, tänkte hon leva och dö, ensam.

3.

Hon hulkade fortfarande när hon stod utanför köpcentret.

Hon väntade på grönt ljus, det var allt, och det var väl där någonstans, i andetaget mellan två hulkningar, som hon hörde en tredje.

Uppe på trafikljusknappsboxen satt en liten gubbe och dinglade med benen och grät och grät.

4.

Det var inte det att hon ville ta kontakt, nej, hon hade precis beslutet att aldrig med längta efter en annan levande varelse, men det var ett så hjärtskärande gråtande.

Små, små tårar sipprade ner och bildade ett floddelta i hans rynkiga ansikte.

Så, plötsligt, får han syn på henne.

Han hulkar två hulk, drar upp snoret i näsan och utbrister:

Jag vill dö, jag vill dö!

innan han återigen spricker sönder och himlen och havet och alla de små världsomseglande fartygen dansar ner för hans kinder igen.

5.

Och vem kan med att lämna en liten gråtande man som sitter på en trafikljusknappsbox med sorgset dinglande ben och bara vill dö? Hon tar honom mellan pekfingret och tummen, lägger honom i sin kupade vänstra hand. Det blir lite pinsamt tyst. Hon känner hur hans snor droppar ner för hans näsa och landar i handflatan.

Ogillar du fisklukt?

frågar hon. Han svarar inte, bara tittar på henne med sina stora små glansiga ögon och drar upp snoret i näsan.

Det blir grön gubbe, och hon lägger honom i jackfickan.

Hans hulkande hörs bara lågt och hon går vidare ner mot hamnen.

Ranford Park and the Sea

När solen ramlar ner i havet här tänds de andra.
Det är kullar och björnbärssnår som ringlar ut på asfalten som boaormar.
Det är mycket himmel och mycket hav.
Det är vinden, det är måsarna som står still i luften med spända vingar och slutna ögon.
På stranden ligger tusen slipade glasbitar, det gör inte ont att gå på dem.
Ett fraktfartyg ligger på randen till rymden.

På en bänk i Ranford Park sitter en pojke med sin hund.
Hunden flåsar med sin tunga mot svanarna och jag tänker att den där tungan tröstar.
I luften flyger dun och doft av rutten tång.

Det är mycket stängsel här.
Mycket stål och av ogräs sprängda asfaltsvägar.
Stål, vrak.
Man tänker sällan på vraken annars faktiskt, men det är svårt att bortse från dem här.

Och folk brukade titta på dem och säga: vilken sorglig vänskap det där kommer att bli.

Livet är så fullt av plötsligheter.

Försvinn.
Försvinn försvinn försvinn sa han.

Och hon gick ut, stängde inte ens dörren efter sig.
Gick hem halvt mekaniskt.
Öppnade sitt fönster.
Och försvann.

The Aerialist: Sunday at the Wharf

Hon kallades Aerialist, men hette egentligen något annat.

Det var söndag. På Café Nero satt hon hela morgonen.

Hon kände sig något förvirrad; tänkte mest på lyktstolpar och elledningar som skar sönder himlen, sönder molnen, och på små träd, tänkte hon, träd som gjorde det omöjliga och bröt igen sönderklottrade tegelväggars vittrande nära järnvägsstationen.

Hon drack sitt kaffe svart. Utanför skramlade spårvagnarna förbi medan löven gulnade på träden. Solen lade sig på sned och vilade; gatstenarna blev som vackrast då.

Hon gick ner till floden. De hade ställt upp en rödvitrandig fyr som barnen kunde åka rutschkana i, helter skelter, "take a joy ride", med blinkande lampor.

Under godstågsvidukten satt en kvinna med två gulgröna undulater som plockade lyktstolpar, nej, något förvirrad, som plockade lyckolappar, med näbbarna till de som saknade framtiden, eller längtade efter den,

eller fruktade den,

eller sökte något att bry sig om,

ett syfte,

vad som helst egentligen,

något att hålla i handen.

Förbi skateboardparken gick hon, och glassförsäljarna och piren, och under de färgglada vindspelen och vimplarna och korvstånden och lönnarna, och där, stannade i mönstret av sol och skugga, under lövverken.

Det gick förbi en hund, eller två, svarta med hängande päls och tungor, som disktrasor såg de ut, och barn, alla dessa barn som sprang och erövrade världen med varje steg, mer och mer.

De som var på söndagsutflykt; satt i skuggan eller solen, eller stod, drack kaffe och öl, eller åt söndagsmiddag, eller glass eller picknickade i parken intill.

Och mitt i det; hon som egentligen hette något annat men kallades Aerialist.

Plötsligt slår det henne att det inte bara är det där med lyktstolpar och sönderskurna himlars varande som förvirrar henne.

Hon har också glömt vad hon verkligen heter.

Det är som i slow motion.

Hon har glömt sitt namn och det enda hon kan tänka på är att från och med nu kommer allting att vara konstigt.

Det är förresten redan konstigt.

Allt omkring är konstigt, fastän det är helt normalt.

Faktum är att allt är konstigt just för att det är normalt.

Det är hon som är konstig, för att hon är normal eller för att hon inte är normal.

Eller så är hon normal eftersom hon är konstig.

Hon är förvirrad, men det viktiga är i alla fall att allt är underligt.

Hon är underlig för hon är inte längre den hon brukade vara, hon är från och med nu bara Aerialist, något som hon kallades av någon hon har nu har glömt.

Där, under lönnarna, brevid den färgglada fyren, står hon.

Och det är det som hon känner i munnen, en smak av blod, av rädsla och krossade tänder: i solskenet, det är en bittersöt doft eller smak eller känsla, bittersweet, för hon är mitt i det, men från och med nu hör hon inte hemma där och kommer aldrig kunna nå något av det, kommer aldrig kunna nå det helt.

Hon står kvar tills människorna försvinner, släntrar hem, tills försäljarna packar ihop sina stånd, tills lyktstolparna tänds och lanternorna.

Hon står där tills solen drunknar i havet, drunknar eller somnar eller bara dör.

Då vänder hon, då går hon.

Det första

Det finns moln. Och det finns träd.
Det finns fält.
Fälten är ibland så stora att man ser skuggan av ett moln svepa över det utan att brytas av någonting.

Det hade kunnat regna, men det gör det inte.
Tänk om man skulle ta och köpa sig en liten tegelkvarn.
Vid en å, och där skulle man kunna leva.
Kommer att tänka på Martin Timell.
Tänk om någon skulle åtala honom för fuskbygge.
Det vore något det, något fruktansvärt pinsamt.

Det var en damtidning också, igår hos frisören
Lenas skri till allmänheten om mannen som varit otrogen.
Köpt sex av en hora.
Lena: Jag blev helt förstörd
Lenas man: Ja, det var värt det. Ja, hon var snygg.

Typiskt uppskruvat, typiskt typiskt.
Världen var grön där.

White Ink

Går över gator som inte känner mig längre.
Det är tomt ute fastän det är dag, fastän det är ljust och fastän allting lever.
Vind i äppelträden.
Solljuset blänker i löven, de blir vita.
Under lövverken leker skuggor jage med ljusfläckar.
Gräsmattan är hemlighetsfullt smaragdgrön.

Från 1960-talet och framåt har här varit tomt.
Det är maj fastän det är augusti.
Det är därför det är tomt kanske; alla andra har kunnat lämna det här bakom sig.
Men jag; ännu är jag kvar.

Det finns ett hus som jag går till om och om igen.
Över asfalten, varje dag går jag dit för första gången, fastän jag varit där så många gånger förr.
Och det är då det blir så konstigt, för medan jag går mellan villorna och fruktträdgårdarna så märker jag; mina fötter blir osynliga.
Inte bara fötterna förresten; för varje steg jag tar så försvinner jag mer och mer.
Det är därför jag aldrig kommer härifrån.

Sahara's Callin'

1.

Ett utrivet blad ur ett liv.

Vad tror man att det skall stå?

Piss i snö.

Bananflugor och bananflugslarver.

Och dom kanske ska på picknick också, dom kanske har en blårutig filt som de breder ut på tallrikskanten.

Där sitter dom och vilar medan bananflugsbarnen leker kurragömma bland gamla köttbullerester som torkat in så där jävligt vid det här laget.

I say: curse you om du inte har diskat när jag kommer hem i natt.

2.

Det är en cirkus i stan också, en cirkus från tjugotalet.

När jag blundar är jag redan där.

Det är högt i tak i cirkustältet och fullt av folk och alla skrattar i slow motion.

Det finns små hundar och en av dom går på lina på bakbenen.

Det ser svårt ut.

Det finns också en jätteliten grå kattunge som har på sig en jätteliten hatt och som äter en jätteliten glasstrut.

Det är bara en tiny jordgubbskula i den, och inget strössel såklart.

När föreställningen är slut är det natt, men jag får stanna så länge jag vill.

Under stjärnorna betar elefanten, och himlen, det är verkligen bara två ögon, tindrande.

Tindrande, tindrande ögon och skratt i slow motion.

Alla sover i sina små trähusvagnar om nätterna och vi äter bullar med smör vid lägerelden tills bara röd glöd är där elden var.

3.

Hon är som lite som trä och uppblött tidningspapper.

Hon tittar på mig med kalla ögon och hon säger:

att vara människa är att uthärda vissa saker.

Ensamhet, friktion, gravitation.

Att vara människa är att vara bunden inom vissa gränser.

Att aldrig nå riktigt ända fram eller ända in eller ända ut.

Att aldrig kunna släppa taget helt eller komma helt och hållet nära.

Kind mot kind.

Och hon harklar sig och tar en klunk vatten.

Är det så du vill leva ditt liv, frågar hon, är det så du vill leva, kind mot kind.

Är det så konstigt, säger jag.

Nä, men glöm det, säger hon.

Att vara människa är att alltid vara på en armlängds avstånd.

4.

Och det börjar bli sent igen och svanarna som jobbar i sjuan har redan slagit ihop sina portföljer.

De släcker långsamt kontorslamporna och går långsamt ner för trapporna efter att ha låst kontorsdörrarna.

Allt är blankt på kontoret, skärmarna är släckta och på skrivbordet är alla blyertspennor vässade inför morgondagen.
Gatlamporna tänds, men man missar alltid det ögonblicket, gör man inte?

De kommer ut på gatan och från långt håll blir de siluetter bara.

Siluetter av varelser med långa halsar, med nedböjda huvuden och portföljer i händerna.

De går långsamt, de har inte bråttom hem.

5.

Tågen slår mot rälsen, jag åker på ett godståg, sitter på taket.

Jag är påväg bort, för precis när jag skulle hem ringde dom.

Det är vackert att sitta där och jag har två prickigkorvmackor i smörpapper med mig och en filt.

Skymningshimmel över staden.

Ljus och sönderskuren av ledningarna.

Jag sluter mina ögon, bara litegrann, och när jag tittar igen är cirkusen borta.

De har brutit upp och inga eldar brinner längre.

Jag tänker på disken hemma (jag säger: curse you om inte!), så känner jag någon rycka mig i armen.

Det är en svan.

Han ser förvirrad ut och lite rädd.

Vart är vi påväg, frågar han.

Till Saharaöknen, säger jag.

Blir vi borta länge, frågar han.

Jag vet inte, säger jag, men livet är ett äventyr.

Då säger han inget mer, sitter bara tyst och tittar på himlen han med och hustaken vi passerar på godstågsviadukten.

Hans slips fladdrar bakåt, över hans axel, i slow motion.

Destination X: vagn 10 passerar ett kallhygge

Himmel är grå.
Regnet hänger i luften, men inte ännu slappnar molnen av.
Och i skogen är det lugnt för älgarna.
Snart kommer skymningen, och idag märker man bara mörkret.
Ledningarna skakar snart.
Ett tåg rusar framåt, rusar förbi.

Nu rullar dom igen, men nyss stod de still.

De är trettiosex minuter sena för någonstans nära Katrineholm hade en ledning rasat ner.

I vagn tio sitter det bara 14 människor och en tax.

Under ett säte ligger en borttappad och lite smutsig gosedjursanka och skaver mot ett kexchokladpapper.
Någon suckar, någon ler.

***

1 & 2: LUCKY S. och AMETH

LUCKY S.
Jag blev medlem på en datingsajt häromdagen. Inte för att jag vet vad det skulle vara bra för.
Jag fick börja med att fylla i en massa om mej själv, typ ålder, vikt, längd, allmänna uppgifter om mitt utseende, favoritfärg, favoritmat och vart jag helst skulle vilja resa. Ungefär sånt. Och sedan, bara någon timma efter, hade jag fått tre mail. När jag är inne för att kolla min status börjar femtioåriga män att chatta med mig, och säger att dom också gärna skulle vilja åka till Thailand eller Indonesien.

AMETH
Indonesien? Vem skulle inte vilja åka till Indonesien?

LUCKY S.
Precis... Och så tror dom att vi har något gemensamt. Eller nej, inte bara gemensamt, det liksom glöder om orden som dom skriver. "Vi är själsfränder. Vi måste träffas." Det är helt sjukt! Jag måste typ ha något inbyggt fel i mig. Typ... att jag hamnat i ett konstigt strålningsintervall nån gång eller nått så att jag blivit osynlig för hyffsat snygga män i tjugoåldern... Dom ser mig liksom inte! Jag är liksom osynlig för dom...

(tystnad)

AMETH
Indonesien... Fast ännu hellre Vietnam nästan.

LUCKY S.
Vietnam?

AMETH
Ja...

LUCKY S.
Vietnam...

3: THE SWANMAN

Svanar? Jag borde lära mig mer om svanar. Jag kanske skulle köpa en bok om svanar.
Jag kanske borde lyssna på ett radioprogram om fåglar, finns det sådana nu för tiden?
Dom är så oerhört vackra egentligen. Att man inte tänker på det oftare. Vackra och värdiga. Fast ganska lång hals. Förresten borde jag lära mig mer om giraffer också. De är också väldigt fina. Speciellt när dom gråter, det såg jag på det där programmet ju... Giraffen skänker sina tårar så att man kan väva dem till korgar i Afrika. Vackra och värdiga. Och snälla och lång hals. Borde lära mig mer om dom. Sympatiska djur. Förresten är det väl inte heller så konstigt. Man måste ha ett stort hjärta när man har en så lång hals, för att det skall orka pumpa blodet ända upp. Inte konstigt att man är så vacker då... Och värdig... Och snäll... Jag borde börja umgås mer med folk som har långa halsar.

4 & 5 & 6: ENSAM, OLYCKLIG och SUPERFEL

ENSAM
Fan vad segt...

OLYCKLIG
Du menar med matten?

ENSAM
Ja.

SUPERFEL
Eller hur...

OLYCKLIG
Hur många timmar är det?

SUPERFEL
Typ fem.

ENSAM
Fem???

SUPERFEL
Ja. Du vet, det är betygsgrundande.

OLYCKLIG
Men ändå. Fem liksom... Så långa prov är ju typ inte lagligt!

SUPERFEL
Det måste det ju vara, det är ju nationella prov liksom...

ENSAM
Men ändå...

7: UNG NEUROTISK UNIVERSITETSSTUDENT

Fem timmar? Fem timmar! Och dom klagar! Jävla bortskämda snorungar! När jag var i deras ålder fick jag inte ens ha miniräknare, jag satt med tabeller... Fan, vänta bara tills dom också börjar på universitetet... Då får dom se hur det verkliga livet är.

8: TÅRTBAGAREN

Matte... Stackarna.... Och allt bara förgäves.

9 & 10: WILLIE och GEMA

GEMA
Jag har börjat samla på kombinationer.

WILLIE
Kombinationer?

GEMA
Ja. Jag har börjat samla på oslagbara kombinationer. Jag har dom i en burk.
Vill du höra?

WILLIE
Ligger dom i en burk?

GEMA
Ja, i den här. Jag kan öppna den om du vill... Men bara så du vet, för varje kombination som du får så måste du ge mig en ny att ha i burken...

WILLIE
Okej...

GEMA
Varsågod!

WILLIE
Är det lapparna?

GEMA
Ja, ta en och veckla upp den. Vad står det?

WILLIE
"Starkt kaffe och en bit choklad som får smälta på tungan".

GEMA
Mmm... Ta en till!

WILLIE
"Knäckebröd och hushållsost (två skivor)."

GEMA
Och du?

WILLIE
Jag?

GEMA
Din tur!

WILLIE
Jag vet inte...

GEMA
Jo, kom igen. Dom är oändligt många.

WILLIE
Äh... Förresten äter jag inte ost. Vegan du vet.

11: AMY

Natriumljus och midnattsblå himmel.
Regnsmatter och sovande hund.
Ipod och marssol.
Bara en kort tupplur på gräsmattan i solen.
Natt som doftar äppelblom.
Att ställa klockan och inte behöva gå upp.
Apelsinläsk och Billie Holiday
Distad gitarr och sprucken röst.
Kyss i regn.

12: VINCENT

Svanar. Dom där träden ser ut som svanar... eller mer som giraffer kanske. Något med långa halsar. För långt för att det skall kunna sluta riktigt bra. Huvudet för långt från marken. Det är aldrig bra. Då kan man inte tänka riktigt klart. Ha. Som Johan sa, att det var därför deras halsar alls var så långa. För att dom drömde för mycket, och huvudet växte mot himlen och molnen. Och att det skulle bli likadant för mig om jag inte slutade drömma. Och det är bäst. Det är inte snyggt med långa halsar. Förresten är det för många kotor som kan gå av för att det skall kunna sluta riktigt bra. En dag kommer en storm och choppar det, bara så, rakt av. En Gudrun. Och kvar blir ett kalhygge och en blodpöl och kraffs.

13: EMMA KARLSSON

EMMA KARLSSON
Nej, men det fattar du väl att jag inte kan hjälpa. Det är jävla SJ. Fan... Nej, det är inte mitt fel att dom alltid blir så jävla sena. Ja... Nej, det är klart. Ja, vet du? Dom hade typ gjort en undersökning. I Japan, under ett helt år, alla tåg hade varit tre minuter sena. Fatta det eller? Tre minuter på ett helt år, alla tåg i Japan. Och sedan Sverige... Samma sak liksom, men då handlade det om veckor. Vi borde fan få åka gratis... Ja... Ja... Eller hur?

14: ELVIRA och taxen

ELVIRA
Bella? Kom fram därifrån... Bella? Vad har du hittat?
Usch, spotta ut det där.
Ett äckligt mjukdjur.
Spotta ut, kom igen.
Fullt av bakterier säkert.
Usch.
Kom till matte, lilla snuffetuffan.
Kom till matte. Snart är vi framme ska du se.
Snart är vi hemma igen.

Tarantinosommar. Pantor.

1.

Minns du vad du sa att du längtade efter som mest?
När du och Pantor gick ner för kullerstensgatorna i marssolen,
och Pantor frågade dej vad du, i exakt det ögonblicket, längtade efter,
som mest,
exakt då,
när ni gick förbi de kala lindarna som de höll på att beskära,
och en liten tant cyklade förbi med en svart korthårig tax i cykelkorgen,
och en ung kvinna krockade in i en annan med Ipod i öronen,
och spillde halva sin dyra caffe latte från Espresso House på den senares tröja.
Minns du det?
Du minns inte det.

2.

Och april kom och Pantor kom förbi din lägenhet en kväll med kebabpizza och en sexpack öl,
inte för att det är något du speciellt ofta brukar äta,
men för att du berättat att du aldrig förstått det där som grabbgäng brukar dela med pizza och öl och fotbollskvällar och allt det där,
och ja,
han tyckte att han skulle lära dej.
Och där satt ni i din soffa och åt kebabpizza och drack öl.
Det blev inte exakt rätt, för det gick ingen fotboll på teven då vid den tiden, klockan bara var två eller tre på eftermiddagen, och han visste inte att du var vegetarian och inte gillade peperoni.
Men köttet gick ju faktiskt att skrapa bort, och Pantor kunde äta peperoni för två och efter lite zappande hittade ni faktiskt en rätt så spännande curlingmatch mellan Kina och Danmarks damlag, och det gick nästan lika bra som fotboll tror jag, för efter den där spontanpizzavisiten så fattade du det lite bättre.
Det där som grabbgäng brukar dela med pizza och öl och fotbollskvällar och allt det där.

3.

I maj var det lika smärtsamt som vanligt med knoppars bristande.
Du satt alldeles för ofta alldeles för barklädd på filtar i stadens parker och drack vin från petflaska och åt salta pinnar direkt från paketet fast de mest smakar salt papper
(vilket också Pantor menade att de i stort sett var).
Och när gryningen steg som en rodnad vid himlens tinningar så var du ibland alldeles för kall och trött och full för att orka strida för din övertygelse, nämligen den om att maj visst är sommar, eftersom det vore förbannat orättvist om sommaren i Sverige verkligen bara består av två, högst tre, månader av tolv möjliga.
Det vore bara för förbannat sorgligt att medge att resten är ett åtta månaders grått helvete.
(Se det i ögonen om du kan, sa du till Pantor. Minns du?)
Du var för kall och för trött och för brinnande och sjuk då, för att orka strida, alltid orka strida.
Då gick du hem.

4.

Men juni kom och löste dina bojor.
Sista gången sprang du ner för tegelbyggnadens stentrappor, dina nya skor hade klackar och det ekade i trapphuset: hejdå, farväl, kära gamla tegelklump, aldrig mer, aldrig mera jag och du! Nu börjar livet! De där klackarna var lite besvärliga att gå i, men inte den dagen.
Den dagen var allting vitklätt och lätt och bomullslätta moln skrattade ikapp med dig och solen.
Och sedan flög ni, två bevingade späckhuggare tog dig genom Europas städer; över kullarna i Kroatien och tunnlarna i Budapest.
I Venedigs gränder flög ni vilse och när ni strök mot tegelväggarna där, vittrade de sönder lite.
Dom sa att staden sjönk och att det var bäst att passa på medan den fortfarande stod kvar och när ni hittade ut igen ur vilsenheten så somnade ni rygg i rygg på en bänk på ett torg, i eftermiddagssolen.
Du drömde om lamadjur som spottar när dom blir arga och något om nån bil och Pantor sa när du kom hem: dina skor ser ut som två späckhuggare.

5.

I juli tog ni paus från natten.
Det var varmt och gardinerna fläktade inåt, och Pantor blev ibland irriterad,
för hans nya mission var att lära dig allt om Quentin Tarantino, och kvalitetsfilmer skall avnjutas i totalt mörker där inga speglingar av verkligheten i form av soffbord och fönster och gloende personer stör.
Han hade planerat allt medan du var ute i Europa och när du kom hem presenterade han sin plan. Mission Tarantinosommar kallade han det. Han hade till och med gjort upp ett schema, och du gick med på det för du kände dig alltid så okulturell och oallmänbildad när du träffade Pantor och hans vänner.
Och kvällarna kom och kvällarna gick och med Uma Thurman och Bruce Willis skratt och gråt, svett och tårar, blandades dina och Pantors, eftersom de där speglingarna aldrig gick att få bort helt och hållet från teveskärmen i den månadens totala ljus.
Innan juli lämnat er helt kunde ni konstarera:
Mission Tarantinosommar completed.

6.

I mitten av augusti åt ni pizza igen, och den här gången var det inget kött på.
Det var Pantors födelsedag och efter pizzan åt ni tårta och Ballerinakex.
Det var skugga vid uteplatsen och plötsligt hojtade Pantor: jag ser en snork, jag ser en snork.
Och du frågade: var, var?
Och sedan blev du tyst och frågade osäkert: vad är en snork?
Och som andra bara skrattar.
Och Pantor log och sa: en korsning mellan en snigel och en sork ungefär.
Pantor tog ett ballerinakex till med ena handen och med den andra kramade han en av dina under den rödvitrutiga vaxduken.

7.

Och så när sommaren är slut
och tiden natt
och molnen som hopat sig under dagen släpper taget om en tår
och en till
och en till,
och så vidare,
tills regnet faller som i stillsamma gardiner,
och du ligger och inte kan somna,
då minns du plötsligt vad du kommer sakna som mest från sommaren:
ljudet av regn i äppleträdens lövverk, och natten som sipprar in genom ett halvöppet fönster, och Pantor,
Pantor, som sover vid din sida och vrider sig lite i sömnen.