White Ink

Går över gator som inte känner mig längre.
Det är tomt ute fastän det är dag, fastän det är ljust och fastän allting lever.
Vind i äppelträden.
Solljuset blänker i löven, de blir vita.
Under lövverken leker skuggor jage med ljusfläckar.
Gräsmattan är hemlighetsfullt smaragdgrön.

Från 1960-talet och framåt har här varit tomt.
Det är maj fastän det är augusti.
Det är därför det är tomt kanske; alla andra har kunnat lämna det här bakom sig.
Men jag; ännu är jag kvar.

Det finns ett hus som jag går till om och om igen.
Över asfalten, varje dag går jag dit för första gången, fastän jag varit där så många gånger förr.
Och det är då det blir så konstigt, för medan jag går mellan villorna och fruktträdgårdarna så märker jag; mina fötter blir osynliga.
Inte bara fötterna förresten; för varje steg jag tar så försvinner jag mer och mer.
Det är därför jag aldrig kommer härifrån.