Hon kallades Aerialist, men hette egentligen något annat.
Det var söndag. På Café Nero satt hon hela morgonen.
Hon kände sig något förvirrad; tänkte mest på lyktstolpar och elledningar som skar sönder himlen, sönder molnen, och på små träd, tänkte hon, träd som gjorde det omöjliga och bröt igen sönderklottrade tegelväggars vittrande nära järnvägsstationen.
Hon drack sitt kaffe svart. Utanför skramlade spårvagnarna förbi medan löven gulnade på träden. Solen lade sig på sned och vilade; gatstenarna blev som vackrast då.
Hon gick ner till floden. De hade ställt upp en rödvitrandig fyr som barnen kunde åka rutschkana i, helter skelter, "take a joy ride", med blinkande lampor.
Under godstågsvidukten satt en kvinna med två gulgröna undulater som plockade lyktstolpar, nej, något förvirrad, som plockade lyckolappar, med näbbarna till de som saknade framtiden, eller längtade efter den,
eller fruktade den,
eller sökte något att bry sig om,
ett syfte,
vad som helst egentligen,
något att hålla i handen.
Förbi skateboardparken gick hon, och glassförsäljarna och piren, och under de färgglada vindspelen och vimplarna och korvstånden och lönnarna, och där, stannade i mönstret av sol och skugga, under lövverken.
Det gick förbi en hund, eller två, svarta med hängande päls och tungor, som disktrasor såg de ut, och barn, alla dessa barn som sprang och erövrade världen med varje steg, mer och mer.
De som var på söndagsutflykt; satt i skuggan eller solen, eller stod, drack kaffe och öl, eller åt söndagsmiddag, eller glass eller picknickade i parken intill.
Och mitt i det; hon som egentligen hette något annat men kallades Aerialist.
Plötsligt slår det henne att det inte bara är det där med lyktstolpar och sönderskurna himlars varande som förvirrar henne.
Hon har också glömt vad hon verkligen heter.
Det är som i slow motion.
Hon har glömt sitt namn och det enda hon kan tänka på är att från och med nu kommer allting att vara konstigt.
Det är förresten redan konstigt.
Allt omkring är konstigt, fastän det är helt normalt.
Faktum är att allt är konstigt just för att det är normalt.
Det är hon som är konstig, för att hon är normal eller för att hon inte är normal.
Eller så är hon normal eftersom hon är konstig.
Hon är förvirrad, men det viktiga är i alla fall att allt är underligt.
Hon är underlig för hon är inte längre den hon brukade vara, hon är från och med nu bara Aerialist, något som hon kallades av någon hon har nu har glömt.
Där, under lönnarna, brevid den färgglada fyren, står hon.
Och det är det som hon känner i munnen, en smak av blod, av rädsla och krossade tänder: i solskenet, det är en bittersöt doft eller smak eller känsla, bittersweet, för hon är mitt i det, men från och med nu hör hon inte hemma där och kommer aldrig kunna nå något av det, kommer aldrig kunna nå det helt.
Hon står kvar tills människorna försvinner, släntrar hem, tills försäljarna packar ihop sina stånd, tills lyktstolparna tänds och lanternorna.
Hon står där tills solen drunknar i havet, drunknar eller somnar eller bara dör.
Då vänder hon, då går hon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar