1.
Det var i gångtunneln under motorvägen vid busscentralen som hon slutligen bestämde sig. Tanken hade slagit henne förut, eller mer studsat mot hennes kranium och sedan studsat vidare.
Men nu fastnade den, slog rot och hål och sönder.
Det var där, bland bussars brummande och ekot av tusen överklassklackar och kostymskuggor det blev definitivt. Hon bestämde sig hulkande och med snoriga ärmar.
Hon skulle bli eremit.
2.
Som tur var hade hon någonstans att ta vägen.
Ett par månader tidigare hade hon ärvt det gamla hörnhuset i korsningen Cattledown Avenue/Seymour Road. Det var för övrigt en gammal likörfabrik, inte en så lite ansedd likörfabrik, men sedan staden byggt ut fiskindustrin så var där ensamt som in i graven.
Där, i ångorna av slafsigt fiskrens, tänkte hon leva och dö, ensam.
3.
Hon hulkade fortfarande när hon stod utanför köpcentret.
Hon väntade på grönt ljus, det var allt, och det var väl där någonstans, i andetaget mellan två hulkningar, som hon hörde en tredje.
Uppe på trafikljusknappsboxen satt en liten gubbe och dinglade med benen och grät och grät.
4.
Det var inte det att hon ville ta kontakt, nej, hon hade precis beslutet att aldrig med längta efter en annan levande varelse, men det var ett så hjärtskärande gråtande.
Små, små tårar sipprade ner och bildade ett floddelta i hans rynkiga ansikte.
Så, plötsligt, får han syn på henne.
Han hulkar två hulk, drar upp snoret i näsan och utbrister:
Jag vill dö, jag vill dö!
innan han återigen spricker sönder och himlen och havet och alla de små världsomseglande fartygen dansar ner för hans kinder igen.
5.
Och vem kan med att lämna en liten gråtande man som sitter på en trafikljusknappsbox med sorgset dinglande ben och bara vill dö? Hon tar honom mellan pekfingret och tummen, lägger honom i sin kupade vänstra hand. Det blir lite pinsamt tyst. Hon känner hur hans snor droppar ner för hans näsa och landar i handflatan.
Ogillar du fisklukt?
frågar hon. Han svarar inte, bara tittar på henne med sina stora små glansiga ögon och drar upp snoret i näsan.
Det blir grön gubbe, och hon lägger honom i jackfickan.
Hans hulkande hörs bara lågt och hon går vidare ner mot hamnen.
1 kommentar:
Oh, jag gillar det. Mycket. Tycker massor om när det börjar bli lite asburt. FINT. Och så tycker jag om de världsomseglande fartygen som dansar ner för hans kinder. Ja jag tycker om allt förresten.
Skicka en kommentar