Sahara's Callin'

1.

Ett utrivet blad ur ett liv.

Vad tror man att det skall stå?

Piss i snö.

Bananflugor och bananflugslarver.

Och dom kanske ska på picknick också, dom kanske har en blårutig filt som de breder ut på tallrikskanten.

Där sitter dom och vilar medan bananflugsbarnen leker kurragömma bland gamla köttbullerester som torkat in så där jävligt vid det här laget.

I say: curse you om du inte har diskat när jag kommer hem i natt.

2.

Det är en cirkus i stan också, en cirkus från tjugotalet.

När jag blundar är jag redan där.

Det är högt i tak i cirkustältet och fullt av folk och alla skrattar i slow motion.

Det finns små hundar och en av dom går på lina på bakbenen.

Det ser svårt ut.

Det finns också en jätteliten grå kattunge som har på sig en jätteliten hatt och som äter en jätteliten glasstrut.

Det är bara en tiny jordgubbskula i den, och inget strössel såklart.

När föreställningen är slut är det natt, men jag får stanna så länge jag vill.

Under stjärnorna betar elefanten, och himlen, det är verkligen bara två ögon, tindrande.

Tindrande, tindrande ögon och skratt i slow motion.

Alla sover i sina små trähusvagnar om nätterna och vi äter bullar med smör vid lägerelden tills bara röd glöd är där elden var.

3.

Hon är som lite som trä och uppblött tidningspapper.

Hon tittar på mig med kalla ögon och hon säger:

att vara människa är att uthärda vissa saker.

Ensamhet, friktion, gravitation.

Att vara människa är att vara bunden inom vissa gränser.

Att aldrig nå riktigt ända fram eller ända in eller ända ut.

Att aldrig kunna släppa taget helt eller komma helt och hållet nära.

Kind mot kind.

Och hon harklar sig och tar en klunk vatten.

Är det så du vill leva ditt liv, frågar hon, är det så du vill leva, kind mot kind.

Är det så konstigt, säger jag.

Nä, men glöm det, säger hon.

Att vara människa är att alltid vara på en armlängds avstånd.

4.

Och det börjar bli sent igen och svanarna som jobbar i sjuan har redan slagit ihop sina portföljer.

De släcker långsamt kontorslamporna och går långsamt ner för trapporna efter att ha låst kontorsdörrarna.

Allt är blankt på kontoret, skärmarna är släckta och på skrivbordet är alla blyertspennor vässade inför morgondagen.
Gatlamporna tänds, men man missar alltid det ögonblicket, gör man inte?

De kommer ut på gatan och från långt håll blir de siluetter bara.

Siluetter av varelser med långa halsar, med nedböjda huvuden och portföljer i händerna.

De går långsamt, de har inte bråttom hem.

5.

Tågen slår mot rälsen, jag åker på ett godståg, sitter på taket.

Jag är påväg bort, för precis när jag skulle hem ringde dom.

Det är vackert att sitta där och jag har två prickigkorvmackor i smörpapper med mig och en filt.

Skymningshimmel över staden.

Ljus och sönderskuren av ledningarna.

Jag sluter mina ögon, bara litegrann, och när jag tittar igen är cirkusen borta.

De har brutit upp och inga eldar brinner längre.

Jag tänker på disken hemma (jag säger: curse you om inte!), så känner jag någon rycka mig i armen.

Det är en svan.

Han ser förvirrad ut och lite rädd.

Vart är vi påväg, frågar han.

Till Saharaöknen, säger jag.

Blir vi borta länge, frågar han.

Jag vet inte, säger jag, men livet är ett äventyr.

Då säger han inget mer, sitter bara tyst och tittar på himlen han med och hustaken vi passerar på godstågsviadukten.

Hans slips fladdrar bakåt, över hans axel, i slow motion.