Tarantinosommar. Pantor.

1.

Minns du vad du sa att du längtade efter som mest?
När du och Pantor gick ner för kullerstensgatorna i marssolen,
och Pantor frågade dej vad du, i exakt det ögonblicket, längtade efter,
som mest,
exakt då,
när ni gick förbi de kala lindarna som de höll på att beskära,
och en liten tant cyklade förbi med en svart korthårig tax i cykelkorgen,
och en ung kvinna krockade in i en annan med Ipod i öronen,
och spillde halva sin dyra caffe latte från Espresso House på den senares tröja.
Minns du det?
Du minns inte det.

2.

Och april kom och Pantor kom förbi din lägenhet en kväll med kebabpizza och en sexpack öl,
inte för att det är något du speciellt ofta brukar äta,
men för att du berättat att du aldrig förstått det där som grabbgäng brukar dela med pizza och öl och fotbollskvällar och allt det där,
och ja,
han tyckte att han skulle lära dej.
Och där satt ni i din soffa och åt kebabpizza och drack öl.
Det blev inte exakt rätt, för det gick ingen fotboll på teven då vid den tiden, klockan bara var två eller tre på eftermiddagen, och han visste inte att du var vegetarian och inte gillade peperoni.
Men köttet gick ju faktiskt att skrapa bort, och Pantor kunde äta peperoni för två och efter lite zappande hittade ni faktiskt en rätt så spännande curlingmatch mellan Kina och Danmarks damlag, och det gick nästan lika bra som fotboll tror jag, för efter den där spontanpizzavisiten så fattade du det lite bättre.
Det där som grabbgäng brukar dela med pizza och öl och fotbollskvällar och allt det där.

3.

I maj var det lika smärtsamt som vanligt med knoppars bristande.
Du satt alldeles för ofta alldeles för barklädd på filtar i stadens parker och drack vin från petflaska och åt salta pinnar direkt från paketet fast de mest smakar salt papper
(vilket också Pantor menade att de i stort sett var).
Och när gryningen steg som en rodnad vid himlens tinningar så var du ibland alldeles för kall och trött och full för att orka strida för din övertygelse, nämligen den om att maj visst är sommar, eftersom det vore förbannat orättvist om sommaren i Sverige verkligen bara består av två, högst tre, månader av tolv möjliga.
Det vore bara för förbannat sorgligt att medge att resten är ett åtta månaders grått helvete.
(Se det i ögonen om du kan, sa du till Pantor. Minns du?)
Du var för kall och för trött och för brinnande och sjuk då, för att orka strida, alltid orka strida.
Då gick du hem.

4.

Men juni kom och löste dina bojor.
Sista gången sprang du ner för tegelbyggnadens stentrappor, dina nya skor hade klackar och det ekade i trapphuset: hejdå, farväl, kära gamla tegelklump, aldrig mer, aldrig mera jag och du! Nu börjar livet! De där klackarna var lite besvärliga att gå i, men inte den dagen.
Den dagen var allting vitklätt och lätt och bomullslätta moln skrattade ikapp med dig och solen.
Och sedan flög ni, två bevingade späckhuggare tog dig genom Europas städer; över kullarna i Kroatien och tunnlarna i Budapest.
I Venedigs gränder flög ni vilse och när ni strök mot tegelväggarna där, vittrade de sönder lite.
Dom sa att staden sjönk och att det var bäst att passa på medan den fortfarande stod kvar och när ni hittade ut igen ur vilsenheten så somnade ni rygg i rygg på en bänk på ett torg, i eftermiddagssolen.
Du drömde om lamadjur som spottar när dom blir arga och något om nån bil och Pantor sa när du kom hem: dina skor ser ut som två späckhuggare.

5.

I juli tog ni paus från natten.
Det var varmt och gardinerna fläktade inåt, och Pantor blev ibland irriterad,
för hans nya mission var att lära dig allt om Quentin Tarantino, och kvalitetsfilmer skall avnjutas i totalt mörker där inga speglingar av verkligheten i form av soffbord och fönster och gloende personer stör.
Han hade planerat allt medan du var ute i Europa och när du kom hem presenterade han sin plan. Mission Tarantinosommar kallade han det. Han hade till och med gjort upp ett schema, och du gick med på det för du kände dig alltid så okulturell och oallmänbildad när du träffade Pantor och hans vänner.
Och kvällarna kom och kvällarna gick och med Uma Thurman och Bruce Willis skratt och gråt, svett och tårar, blandades dina och Pantors, eftersom de där speglingarna aldrig gick att få bort helt och hållet från teveskärmen i den månadens totala ljus.
Innan juli lämnat er helt kunde ni konstarera:
Mission Tarantinosommar completed.

6.

I mitten av augusti åt ni pizza igen, och den här gången var det inget kött på.
Det var Pantors födelsedag och efter pizzan åt ni tårta och Ballerinakex.
Det var skugga vid uteplatsen och plötsligt hojtade Pantor: jag ser en snork, jag ser en snork.
Och du frågade: var, var?
Och sedan blev du tyst och frågade osäkert: vad är en snork?
Och som andra bara skrattar.
Och Pantor log och sa: en korsning mellan en snigel och en sork ungefär.
Pantor tog ett ballerinakex till med ena handen och med den andra kramade han en av dina under den rödvitrutiga vaxduken.

7.

Och så när sommaren är slut
och tiden natt
och molnen som hopat sig under dagen släpper taget om en tår
och en till
och en till,
och så vidare,
tills regnet faller som i stillsamma gardiner,
och du ligger och inte kan somna,
då minns du plötsligt vad du kommer sakna som mest från sommaren:
ljudet av regn i äppleträdens lövverk, och natten som sipprar in genom ett halvöppet fönster, och Pantor,
Pantor, som sover vid din sida och vrider sig lite i sömnen.