Forever fades away

00:08

Det dom flesta inte vet är att dom brukar hänga upp små sentimentala tavlor så här dags på betongväggarna i tunneln vid korsningen i centrum.

Tavlorna är små och söta och det räcker med att man går långsamt för att kunna titta på dom ordentligt.

Lamporna skiner igenom och regnet faller i gardiner, ner från himlen bara, ner från rymden.

00:17

Vid Tempo i morse, mötte en gubbe då alltså.

Han hade jeans och en vit tröja och ganska stor mage och jag kommer ihåg att jag tänkte att hans mage var ett moln.

Det såg ut så.

00:20

I cafét; de hade extrapris på skummunkar och bryggkaffet smakade inte lika bränt som vanligt.
Det som irriterar mig är att drickamaskinen i korridoren till omklädningsrummen fortfarande är trasig.

Inne på tredje dagen den är det.

Och sedan när jag stämplat ut; jag råkar gå in i killarnas.

Jag har aldrig gjort det förrut, fastän dörrarna ligger nära varandra och jag har jobbat där ganska länge.

Jag ser bara två killar, och de är nästan helt påklädda.

Men omklädningsrummet är smalare än jag tänkt mig, och skåpen orangea.

I tjejernas är de blå.

00:22

So now I wander alone.

(Eller vad det nu är dom sjunger i den där låten.)

00:23

Och sedan gick vi på bio, fastän mina strumpor ännu var våta av regnet.

Det var alldeles tomt i biosalongen när vi kom.

Godiset började vi äta på redan innan reklamen kommit igång, påsen var bara halvfull när ljuset dämpades helt.

Jag hade ont i huvudet ganska mycket för jag hade inte hunnit äta efter kvällspasset, och det var en bra film.

Det var sorl och popcorndoft i luften och var tramsig musik och det var ganska mycket huvudvärk.

För mycket kaffe, för lite sömn.

00:25

Förresten var det en sådan där morgon imorse som man skriver sånger om sedan.

Med himlen och molnen och daggen i gräset och ljuset och allt sånt då menar jag alltså.

Men jag kan inte skriva sånger och därför blir det ingenting.

00:26

Jag tycker egentligen inte att det gör någonting, gula tänder, påsar under ögonen, dålig andedräkt, jag kan ta det; javisst, utan att klaga kan jag ta det, men huvudvärken är ett gissel, outhärdligt.

Jag ska sluta dricka kaffe, tänker jag.

00:29

Jag kollade ganska många gånger på Allis som satt i biosätet bredvid mig.

Hennes ansikte ryckte ibland som en kollibris vingar.

Hon skrattade och trutade med munnen, men jag tror inte hon visste om det själv.

00:31

Bultande i tinnigarna, allt annat kan jag stå ut med, förutom huvudvärken alltså; som ett skalv.

Små kontinenter i mitt skallben kolliderar, små sprickor öppnar sig och slår sedan samman, en maraccas, och i de ögonblick då det rosa, mjuka tankeköttet flödar genom sprickorna passar getingarna på att sticka där.

Bara så, utan skrupler.

Elaka små basterds.

00:32

Och när bion var slut så gick jag till spårvagnshållplatsen.

Det var kallt och kom lite rök när jag andades.

Lamporna var tända överallt, men det var ingen annan vid hållplatsen.

Spårvagnen missade mig inte.

Hela vägen hade jag stövlarna på sätet, det var smutsigt ändå.

00:33

När vi åkte genom tunneln vid korsningen kollade jag på de små tavlorna på väggen.

Det var inte samma som igår, men det var ganska lika.

De var fina ändå, men jag ville hem och dricka te.

Jag kände mig förkyld efter bion och det var säkert Allis som smittade mig.

Robin fiskar

Robin fiskar.
Han har på sig ett turkost regnställ fastän det inte regnar och en gul och lila keps med nästan helt platt skärm.
Han har på sig stövlar och det är bra för han står en bit ut i vattnet.
Han vill gärna fånga en fisk, en stor så att dom andra blir impade.

En och en halv timma senare är det en liten abborre som nappar.
Den är slemmig och det rosslar när det försöker andas.
Robin vågar inte ta i den.
Den ser otäck ut men han vill inte verka feg.

Den känns sträv och sticksig och fingrarna luktar äcklig fisk efteråt.
Den skälver i Robins högra hand och spärrar upp ögonen.
Robin provar att klämma lite extra hårt på den för att se om ögonen pluppar ut som de gör ibland i tecknade filmer.
Det gör de inte, och fisken ser lite ledsen ut.

Med vänster hand gräver Robin en grop i den mjuka och fuktiga sanden med en pinne som han har hittat.
Sedan slår Robin ihjäl den ledsna och äckliga abborren med en ganska stor sten och begraver den i gropen.
För att abborren inte ska känna sig ensam fastän den är död så lägger Robin i en snigel i gropen innan han skottar igen den.
Övert lägger han några löv.

Det var synd om fisken tänker Robin, men den var ändå för liten för att äta och förresten hade de redan bestämt att de skulle äta hamburgare idag.
Hemgjorda hamburgare.

"Blodsbröder, fuck no. Vi blev snorsystrar istället."

(M. is speaking)

Jag var ganska ful när jag var liten.
Men det gjorde ingenting.
Jag hade många bokmärken, så jag fick ändå vara med Fanny och Hannah.
Många, många hade jag.
Flera album.
Ett album bara för de glittriga små hundarna.
Och säkert en tre-fyra för de med små rosiga gossar och flickor på.
Kanske var det rent av därför jag samlade på bokmärken, för att jag skulle bli mer lik de där bokmärkebarnen. Att de liksom smittade av, kunde bota min fulhet.
Uppenbarligen var jag inte bara ful när jag var liten, utan också ganska dum.
Man tänkte så konstiga saker när man var liten.

Jag kommer ihåg en gång på dagis, i kuddrummet.
T. var med, såklart.
Hon hade sett på teve om blodsbröder, att man kunde skära sig i tummen lite med en fällkniv och sedan trycka tummarna mot varandra och efter det skulle man vara så här, vahetere, oskiljbara.
Att man liksom skulle vara Friends Forever och inte bara det, utan mer än vänner.
Att man hade länkat ihop sina själar och sitt blod för alltid.
Och vi tyckte det var så häftigt.
Och vi ville också ha det så, T. och jag, friends forever and ever.

Men vi hade ingen fickkniv och förresten så var T. rädd för blod.
Men vi kom på eget där i kuddrummet.
Vi bestämde oss, högtidligt, för att äta snor.

Vi var små då, freaka inte ut, jag äter inte mitt eget snor, men det är ändå ett fint minne, T. och jag inne i kuddrummet och vi hade noga grävt fram varsin baddare och sedan satt vi där och såg den dingla på fingret, snorkråkan, och vi tittade på varandra, och så gjorde vi det, och, va fan, vi var små, och ja.
Blodsbröder, fuck no.
Vi blev snorsystrar i stället.

Det kändes fint på något sätt, och efter det så var hon speciell för mig, och jag för henne tror jag.
Speciell, forever and ever.
Sådär speciell som man bara kan bli om man ätit snor tillsammans.

I skuggan av Cecilia Jakobssons alltför korta byxor

Cecilia Jakobsson har för korta byxor.

Dom går liksom inte ens ner över fotknölarna. Hänger och dinglar.
Och ankelsockor i, som för att göra saken bättre.

Knappast.

Alltså, det har hänt förut, att Cecilia Jakobsson har överträffat sig i dålig klädsmak, men idag i alla fall, så kom jag att tänka på den där bänken du vet, bänken vi satt på utanför klassrummet under håltimmarna i tvåan.

Vi brukade sitta där och skratta åt alla som gick förbi med för korta byxor.

Kommer du ihåg det?

Och dom bara fattade ingenting eller blev blossande röda för det är ju inte så att man inte märker om man har för korta byxor.

Så kom jag att tänka på Alexandra och Sandra och Elin M.

Du vet, när de brukade ha massagetåg ibland på rasterna.

Fy fan, massagetåg liksom.

Vem vill spy räcker upp en hand.

Så jävla losigt.

Eller ännu värre, du vet Alexandra, en gång innan vi skulle få tillbaka svenska nationella, att jag såg henne be till Gud.

För ett prov liksom.

Om jag vore Gud skulle jag ta det som en förolämpning.

Vadå, typ besvära om småsaker.

Han skiter väl i hennes jävla svenska nationella.

Det skulle jag ha gjort i alla fall om jag var Gud.

Eller så skulle jag till och med straffat henne litegrann för hennes... jag vet inte, men typ girighet? Ko-likhetLLosighet?

Vem ber om att det ska gå bra på ett prov?

Förresten så brukade hon ändå fuska på proven.

Hon skrev upp med blyerts du vet, på bordet innan provet, och la sitt pennfack där när läraren kom förbi.

Jag hoppas att hon får fula barn och dör en plågsam död, eller hur?

I alla fall, såg henne häromdagen, när hon var ute och joggade.

Hon hade blonderat håret och hade alldeles sprillans nya joggingskor och ganska dallrande lår. Jag hoppas att det är en livskris hon går igenom. Det såg ut så i alla fall. Varför skulle hon annars börjat jigga liksom, hon, av alla? Jag hoppas att det är riktigt plågsamt för henne.

Och nej, jag hälsade inte. Jag tänkte att om du hade gått bredvid mig skulle vi så fett ignorerat henne, och hon skulle känt sig så jävla dum va, för hon skulle säkert ha försökt säga hej, men jag bara, nej. Jag tänker inte säga hej. Så jag bara råignorerade henne och fortsatte att gå.

Alltså... Nej, det var väl ingenting speciellt jag ville.

Kom bara att tänka på bänken när jag såg Cecilia Jakobssons fotknölar idag.

Bänken, och dig då, och när vi satt där och garvade.

Fan. Det var fint. Jag saknar det.

Det, ungefär, som bekymrar oss

1.
Allt börjar en dag.
En dag, eller ja, en morgon när hon sitter dumgloende på spårvagnen.
Ett spel av skugga och ljus genomflimrar vagnen.
Musik i öronen.
M. har försovit sig, de andra är redan halvvägs genom svenskan, men vem fan bryr sig.
Sitter där, och det är så jävla fucked up va, för plötsligt bara, pang: där är han.
Och M. vet ju verkligen ingenting om honom egentligen.
Men ändå bara, så: fucking pang.
Det är sånt som egentligen bara händer i filmer, tänker hon.

2.
Under ett tag ser allt riktigt trevligt ut där, eller säljande om man så vill.
Deras tillvaro är fullproppad av allt man kan önska sig (av en romantisk komedi då kanske. Inte direkt någon Oscar på den, dah):
där finns märkeskläder (hejja NK!)
där finns en ful ankunge. (alltså jag vet inte var du köper dina kläder, S., men det ser ju onekligen ut som UFF eller nått.)
där finns en prins redo att prinsessifiera la petite grodá (M, vafan sa han! bytte ni nr lr nått? han tog dej ju fan på röven, den är klart att han måste frågat efter ditt nr :P:P:P:P:P)
där finns kärlek (du är solen, du och dina ögon är solen. när jag är med dig är jag aldrig rädd.)
där finns pinsamma ordväxlingar och ett tjejgäng att skratta med åt dessa i efterhand. (vadå, sa han att du var som en reklamfilm?!?!?!?!)
och där där finns massa popcorn (och kexchoklad, och MaryLand, och två drömyoggi, och vitt bröd med massa smör och morötter med dipp och chips med dipp och tillsist bara dipp direkt från skålen, inte ens med tesked, fatta, hon hade en jävla matsked och sleva i sig med).

3.
Sedan blir det mer av en thriller.
Eller kanske skräckfilm.
Och det går ju an.
Men sedan blir det mer av en mongofilm.
Eller bara en jävla tråkig fan-vad-djup-man-kan-vara-och-deppad-rulle.
Och det är ju faktiskt inte så himla kul, om man har burrat upp sig i soffan för att mysa lite, eller hur, det kan man ju faktiskt hålla med om att det faktiskt inte är så himla kul.
Vi stänger av.
Eller sätter på paus.
C. rycker fjärrkontrollen ur handen på V.
Stäng av den här smörjan!
Och gjort är gjort.
Tiden de senaste månaderna har varit evig maj.

4.
Grejen är nämligen den att allt slutar en dag.
Allt slutar en dag, egentligen före slutet.
En dag, eller ja, en kväll, eller snarare en natt faktiskt.
En natt i februari.
Det är innan C. trycker på paus.
Slutet har med asfalt och vita streck på asfalt och diken och mörker att göra.
Det är den där lilla vuxna och det där lilla barnet, målat på asfalten.
Det är på den lilla fläcken, där de håller händer, där de visar att "här kan man gå", som det slutar.
Jävla fan, tänker T.
Jävla fan, tänker T. någonstans där i virrvarret bland alla de andra tankarna som rusar som tåg och små arméer.
Här kan man ju visst inte gå, inte om man vill leva.

Noteringar från Solo City

[dag 35] tisdag, 11:45
C. gick hem på matrasten.
Det var ändå äcklig jävla torsk i bamba, och förresten får man dålig andedräkt av det.
Ja, alltså, hon gick ju inte själv.
(Hon är ingen jävla losernolla som vissa andra.)
M. följde med.
Och V., hon ville inte heller äta i matsalen.
S. fick väl sitta ensam, T. var sjuk idag, eller så skolkade hon. Beatch.
I alla fall.
Som ni ser så har C. nu bytt till mörkare jeans.
Hon kände att de ljusa blev lite för mycket.
Förresten är det inget fel på att dom kallar henne Barbie.
Varför skulle det vara det?
Barbie is perfect.


[dag 35] tisdag, 19.08 (ur S. dagbok.)
Idag har det hänt en del saker! För det första: jag och T. åt lunch tillsammans.
(Dom andra bara försvann, och T. var egentligen sjuk, men kom till bamba och då satte hon sig med mig.) För det andra: T. frågade om jag hade sminkat mig idag i bamba. Hon sa att jag var söt! För det tredje: jag fick VG på spanskan!


[dag 36] onsdag, 10.07 (lapp från M. till V.)
Hihi :)))
Vi ska ha matte. Bajs!
Jag hatar matte och jag älskar you-now-how.
Men erkänn den mössan om du vet vad jag meanr var snygg den ljusa på Peak.
Jag hoppas verkligen att jag får den skivan för fan vad kul det skulle vara att ha die Prizen.
Å sen så känner jag för å pruta i godisaffärer. Det skulle va så jävla ql ba.

[dag 36] onsdag, 10:08 (kladdat i marginalen i S. kollegieblock)
C. fem-i-topp att kalla mig.
1. Lilla Gumman.
2. Jävla gris
3. Jävla fatso
4. Jävla svullo
5. Jävla idiot

[dag 40] söndag, 02:04 (T.s dagbok)
Idag har jag varit på stan. Den här veckan har varit en typiskt vanlig vecka. Tiden bara går. Fortare och fortare. Den här dagen är inte unik, eftersom jag inte kommer komma ihåg just den, utan den kommer bara blil en del av något. Hur ska man göra för att hålla kvar tiden? Hur ska man veta att man verkligen lever? För de flesta är jag en biroll. En obetydlig person. De flesta tror att jag har ett lätt liv (det har jag kanske också). Men det känns inte så enkelt! Jag behöver något mer, jag behöver visa att jag finns. Jag vill inte vara en biroll. Hellre att livet är svart och vitt än grått. Hellre att det går upp och ner än att det bara går i en rak linje.

Satellit över himlakupan

Det blir natt ganska fort så här års.

Det blir folktomt på gatorna och luften är sval, nästan lite kylig framåt midnatt.

Det finns en brödfabrik precis vid motorvägen, och doften av nybakt bröd sprider sig i kvarteren runt om; blandar sig med den av nyklippt gräs i villaområdet.

Nu är natten som V. gillar den som bäst.

Medan två barn leker med en pruttkudde blir det tydligt att det händer hemska saker i Staden också. Folk tappar minnet och blir helt blanka. Glömmer vilka de var och vilka de vill vara.

Fångade någonstans i mitten, svävande i svartavita vintergatan. I rymden. I den där natten, augustinatten när man kan se stjärnfall. V. ligger på en gräsmatta.

Det doftar tungt av mossa och om man har tur: en sent blommande jasmins parfym.

Medan daggen lägger sig som diamanter i grässtråns och daggkåpors kupade händer; som ett täcke över hennes kropp; kan man se stjärnors fallande, men inte bara detta.

Satelliter färdas över himlakupan och om man tittar rikitigt noga: där finns en sputnik.

Och de som är vita, raderade: fastkedjade till metallskrovet i anklarna, som släp: de är inte längre på insidan hos piloten och dess flygvärdinnor.

V. ser och V. vet.

Hon försöker bara inte låtsas om det.

Den dag då ögonbindeln faller av från ögat

Du vaknar en dag.

Du kommer vakna en dag.

Och du kommer gå upp från sängen, för du har sovit.

Du äter ditt kokta ägg och din fil, dricker ditt kaffe.

Först märker du inte vad skillnaden är, men sedan känner du.

Det smakar bittert, allt du stoppar i munnen.

Du går till jobbet. På vägen dit undrar du vad det är med ljuset.

Vad är det med ljuset idag?

Du ser ett hus och du är inte säker på att det stod där igår.

Du tittar på lamporna och plötsligt inser du vad de ser ut som; små ansvarstagande månar som sitter med dinglande ben på sin stolpe.

Du jobbar på femte våningen, du brukar ta hissen.

Men det gör du inte idag, för den är ur funktion.

Du tar trapporna.

När du kommit till första våningen kommer du ihåg drömmen du drömde precis innan du vaknade.

När du kommit till andra våningen kommer du ihåg de tusen drömmarna du har drömt fram tills nu.

När du kommit till tredje är du lite anfådd.

När du kommit till fjärde våningen inser du att det här är fel; tusen drömmar har du haft och tusen dagar har gått då du ändå gjort allt precis som vanligt.

Det är slut på det nu.

Ditt liv ska inte få gå på rutin längre.

Du kommer aldrig till femte våningen; du vänder om.

Vänder om, och tar trapporna ner.

Du går snabbt, men dagen rinner liksom undan.

När du kommit ner till entréplan har natten hunnit ikapp; stjärnorna glittrar genom trapphusfönstret.

På hela tiden har du inte mött en enda levande varelse.

Går ut på gatan; folktomt; alla sover.

Alla sover, men du är äntligen vaken och du promenerar hem för första gången, eftersom bussarna har slutat att gå.

Natten är augustis, och det måste ligga en brödfabrik i närheten; doften är varm och omsvepande, tröstande.

Du är påväg hem igen.

Det är den dag då ögonbindeln faller av från ögat.

Du är påväg hem, men bara för att packa dina saker.
Du har förstått att stjärnor verkligen bara är precis det man vill att de ska vara och att vad livet är, är verkligen egentligen ingenting mer än en parentes mellan två enorma mörker.

Och vad viktigare är: du har förstått att parenteser fyller man med vad man vill,

Det här är inte vad du vill.

Det har det egentligen aldrig varit.

Du var alltid något av en limbodansare

Ditt hjärta var allt lite köttigt.
Ditt hjärta var alltför köttigt.
Det bultade alltid pinsamt i otakt, ekade inuti ditt bröst.
Det fattade alla, inte bara jag.

Det syntes i dina ögon.
Dina rädda jävla ögon.

Stjärnas slocknande i februarinatt

1.
Vi kallar henne C.
Hon ser inte ut på något särskilt sätt; hon är så att säga godtycklig, så att säga utbytbar och ickeovärderlig; så att säga är hon vem som helst av dig och mig.
(Men om det känns bättre för dig kan vi säga att C. förslagsvis har brunt, axelkort hår och blåa ögon. För tillfället har hon också en ganska kort svart eller röd klänning, festliga skor.)
C. har en känsla för stil. Hon har en image.
Hon har en plan.

2.
Vi kallar henne M.
M. var, innan hon träffade Tiger, en odefinierad hög pinsamt kall och utspilld havregrynsgröt.
Men, som tur var, kom Tiger, formade M. en kropp och blåste in ande genom hennes näsborrar.
M. är inte längre havregrynsgröt.
M. är snarare en liten oemotståndlig mandelmassebakelse (aa, fast kalorisnål då typ).

3.
Det finns en till, vi kallar henne S. fast egentligen heter hon någonting annat.
S. har vattniga ögon, de dallrar i takt med hennes magar (Det tycker i alla fall C. och hon har faktiskt en poäng där.)
S. har ingen känsla för stil.
S. har ingen känsla för image.
S. har ett alltför skrikigt hjärta.
Och en alltför skrikig mage.

4.

Vi låter C. och (två av; hon har mångamånga egentligen) hennes kompisar, M. och S., stå en bit ifrån en takterass.

Eller snarare; vi låter dem sitta, de sitter på en hamburgerrestaurang, vilken som helst egentligen, verkligen (men om det känns bättre för dig kan vi säga att det är McDonken).

De sitter och surplar på varsin milkshake, äter pommes frites.

Snart tar de sista vagnen, sista vagnen hem.
Snart somnar de i sina sängar.

(Efter att C. har spytt en del; mest alkohol och milkshake då.)

5.
Utan att någon märker det slocknar en stjärna i februarinatten.
Det hörs ett dovt muller över staden, sedan faller den.
Den slår ner på en takterass.
Den slår ner och den slår rot.

Och från en bortglömd balkong släpper någon tusen ballonger.

Till att börja med: tiden är natt.

Hon dricker helst Coca Cola light, om hon nu får välja.
En eller högst två, cigaretter till det, en efter en, ute på balkongen.
En till och en till, tills paketet är väldigt mycket tomt.
Tittar på natten och nattens varelse och lyssnar till natten och nattens varelses ljud.

Luften är tunn och från hennes synvinkel: mest asfalt och lite bilar, träd.

Lite gubbar, lite tant.

Någon tax här och där.

Någon cykel, någon bil.

Asfalt, natriumljus som silar mellan alléträdens lövverk.

Annars tomt, bara tomt.

Att radera, börja på nytt.
Bara så, bara byta sida.

Luften är tunn.
Den luktar prickigkorvmacka.
Trafikljusens tickande blir en puls, ett nyfiket hjärta som slår och slår mot nattens tystnad i övrigt.

Hon dricker helst Coca Cola light, sitter timmarna fram till gryningen i stora tröjor ute på balkongen och spanar mot himlen. Och när himlen blånar i öst, när nattluften blir rå och fukten letar sig innanför huden röker hon den sista ciggen och går in igen.
Har svårt att låta gå, passera.
Det känns som att det var flera dagar sedan hon lämnade lägenheten sist.

Hur vore det att radera, börja på nytt.

Tanken har slagit henne, det är inte första gången.
TV:n står på, myrkrig, måste stått så i timmar.
Hon funderar på att lägga sig, men av en händelse så har hon ner ett hög med böcker från skrivbordet. Av en händelse ligger det ett videoband där.

Hon går fram till TV:n och faktiskt, ja, hon har VHS-spelare.
Skjuter in, trycker på play.
Ett litet surr, ett litet flimmer.
Sedan öppnas en liten port till det förflutna.

För ett ögonblick: hon sitter helt stilla där på knä på golvet.
Sedan dras hon närmre skärmen, det blir suddigt.
Det blir suddigt.
Det blir alltid suddigt när hon kommer för nära: men visst ser hon.

Det är det bandet, det minnet, den tiden, det livet, ja, precis det.
Det från kabaren i femman, där du och hon dansar till My Boy Lollipop.
Där du tappar takten lite, och ni krockar lite i refrängen, och dina byxor spricker precis i finalsnurren och det blir lite pinsamt: men det gjorde ingenting för det är ju det bandet minnet tiden livet där sånt inte spelar någon roll för du och hon är Friends Forever och har delat kompishjärta från Ur och Penn och ett skrivet kontrakt med silverpenna från Ordning&Reda på att alltid vara bästisar och mer heligt än så kan faktiskt inget löfte avges.

Hon sitter och tittar tills TV:n blir myrkrig igen.
Tills den blåa gryningstimman är över, tills natten har försvunnit.

Då stänger hon av TV:n, hämtar allt som påminner om dig, alla era ögonblick, och en Cola Light.
Hon låter dem stiga mot himlen och ut ur atmosfären, ut i rymden.
Sedan sippar hon i sig Colan och går och lägger sig.
Tusen minnen lättare.

Tiger is speaking: fjärde mars tjugohundranågonting

"Kommer jag att ångra mitt liv senare?

Kommer jag att, när jag blickar tillbaka, önska att jag var ung igen, så att jag fick göra om det som blev fel?

Det vore så himla typiskt.

Idag är det den fjärde mars.

Imorgon är det den femte mars.

I övermorgon fyller jag sjutton.

Då är det ett år sedan jag fyllde sexton.

365 dagar kvar tills jag blir myndig.

Allt är bara en väntan.

Allt är ett evigt jagande i ett fucking ekorrhjul.

Allt är bara så typiskt."

De fem

1.

Allt var inte TV-spel.
V tänker på ett rum: det var så mörkt i det där rummet.
Persiennerna var alltid neddragna, väggarna var gröna.
Det var stökigt.
Hyllorna var svarta. Böcker och damm.
Tomma Coca Colaflaskor, 1,5-liters, och halvätna paket med ballerina.
Gömda skatter från Kenya.
Ett visset bambuskott.

De sköt alla jävla soldater där, det fanns en TV där, och det var det som dom spelade på medan dom drack all den där Coca Colan.
Men allt var inte TV-spel.
Inte alla krig eller så.
Det fanns flera stycken andra.
The Grudge bodde i garderoben.
Och ibland så överröstade hon Morsan, när hon tog sig upp till sängen.
(Förlåt, nu var jag elak.)

2.

Sitter på en nedklottrad toalett.
Ser sig först i spegeln.
Sedan sitta ner på det nedfälda toalocket: man kan inte alltid vara glad.
Vägg i vägg: Catalinadarling och Mika sminkar sig.
Och hon sitter ner, kära S, sitter ner, och försöker inte höras.
Tar upp en kexchoklad i alla fall.

3.

Jag har varit rädd för att se dum i bandana.
Jag har varit rädd för att lägga rouget fel.
Jag har varit rädd för att ha jeansen för högt uppe.
Jag har varit rädd för att få svettfläckar under armarna på gympan.
Sedan kom Tiger.
Då behövde jag inte vara rädd längre, för hon gjorde mig rätt.
Hon lärde mig allt jag behövde kunna.

4.

I USA har de Pageant Contests.
Varför har vi inte det här?
Men vad, är det något fel med att vara söt fast man är liten?
Alla svenska barn är så fula.
Foppatofflorna var dödsstöten.

5.

Om the pudelguy skulle fråga: jag föredrar spritza.
Eller cider.
Fast allra helst Cosmopolitan eller Sex on the beach.
Det är klart, vi är ju faktiskt lite som Sex and the Citytjejerna.
Eller ja, var.
Jag var.
Jag var, jag vet, jag vet.
Fuck you, verklighet.

Ground Zero

Vi exploderar.
Vi sprängs i luften.
Det är en bomb, säger dom, en bomb eller en granat av något slag.
Fast det kanske är samma. Jag vet inte. Jag kan ingenting om sånt där.
Kanske är en bomb och en granat samma sak, bara dumma jag som inte fattar.
Hur som helst: vi löses upp av trycket.
Av elden, elden sliter oss i stycken.
I luften, vi accelererar och sedan når vi högsta punkten och tyngdkraften gör sig påmind och sedan är vi påväg ner igen.

Vi sprids över staden.

Vi sprids.
Vi blir rykande ruiner.
Betongflak, armeringsjärn som sticker upp: som avslitna vener, avbrutna livsbanor.
Hur som helst. Det handlar om sekunder.
Vi är Ground Zero.
Det är fruktansvärt osmakligt.
Men vi tar tag i våra spillror och samlar oss.
Rycker upp oss.

Och från håll: någon kravlar sig ur ruinerna, levande.

Kanske är det jag, kanske vi.
Det är vi.

Vi börjar igen.