"Blodsbröder, fuck no. Vi blev snorsystrar istället."

(M. is speaking)

Jag var ganska ful när jag var liten.
Men det gjorde ingenting.
Jag hade många bokmärken, så jag fick ändå vara med Fanny och Hannah.
Många, många hade jag.
Flera album.
Ett album bara för de glittriga små hundarna.
Och säkert en tre-fyra för de med små rosiga gossar och flickor på.
Kanske var det rent av därför jag samlade på bokmärken, för att jag skulle bli mer lik de där bokmärkebarnen. Att de liksom smittade av, kunde bota min fulhet.
Uppenbarligen var jag inte bara ful när jag var liten, utan också ganska dum.
Man tänkte så konstiga saker när man var liten.

Jag kommer ihåg en gång på dagis, i kuddrummet.
T. var med, såklart.
Hon hade sett på teve om blodsbröder, att man kunde skära sig i tummen lite med en fällkniv och sedan trycka tummarna mot varandra och efter det skulle man vara så här, vahetere, oskiljbara.
Att man liksom skulle vara Friends Forever och inte bara det, utan mer än vänner.
Att man hade länkat ihop sina själar och sitt blod för alltid.
Och vi tyckte det var så häftigt.
Och vi ville också ha det så, T. och jag, friends forever and ever.

Men vi hade ingen fickkniv och förresten så var T. rädd för blod.
Men vi kom på eget där i kuddrummet.
Vi bestämde oss, högtidligt, för att äta snor.

Vi var små då, freaka inte ut, jag äter inte mitt eget snor, men det är ändå ett fint minne, T. och jag inne i kuddrummet och vi hade noga grävt fram varsin baddare och sedan satt vi där och såg den dingla på fingret, snorkråkan, och vi tittade på varandra, och så gjorde vi det, och, va fan, vi var små, och ja.
Blodsbröder, fuck no.
Vi blev snorsystrar i stället.

Det kändes fint på något sätt, och efter det så var hon speciell för mig, och jag för henne tror jag.
Speciell, forever and ever.
Sådär speciell som man bara kan bli om man ätit snor tillsammans.