I skuggan av Cecilia Jakobssons alltför korta byxor

Cecilia Jakobsson har för korta byxor.

Dom går liksom inte ens ner över fotknölarna. Hänger och dinglar.
Och ankelsockor i, som för att göra saken bättre.

Knappast.

Alltså, det har hänt förut, att Cecilia Jakobsson har överträffat sig i dålig klädsmak, men idag i alla fall, så kom jag att tänka på den där bänken du vet, bänken vi satt på utanför klassrummet under håltimmarna i tvåan.

Vi brukade sitta där och skratta åt alla som gick förbi med för korta byxor.

Kommer du ihåg det?

Och dom bara fattade ingenting eller blev blossande röda för det är ju inte så att man inte märker om man har för korta byxor.

Så kom jag att tänka på Alexandra och Sandra och Elin M.

Du vet, när de brukade ha massagetåg ibland på rasterna.

Fy fan, massagetåg liksom.

Vem vill spy räcker upp en hand.

Så jävla losigt.

Eller ännu värre, du vet Alexandra, en gång innan vi skulle få tillbaka svenska nationella, att jag såg henne be till Gud.

För ett prov liksom.

Om jag vore Gud skulle jag ta det som en förolämpning.

Vadå, typ besvära om småsaker.

Han skiter väl i hennes jävla svenska nationella.

Det skulle jag ha gjort i alla fall om jag var Gud.

Eller så skulle jag till och med straffat henne litegrann för hennes... jag vet inte, men typ girighet? Ko-likhetLLosighet?

Vem ber om att det ska gå bra på ett prov?

Förresten så brukade hon ändå fuska på proven.

Hon skrev upp med blyerts du vet, på bordet innan provet, och la sitt pennfack där när läraren kom förbi.

Jag hoppas att hon får fula barn och dör en plågsam död, eller hur?

I alla fall, såg henne häromdagen, när hon var ute och joggade.

Hon hade blonderat håret och hade alldeles sprillans nya joggingskor och ganska dallrande lår. Jag hoppas att det är en livskris hon går igenom. Det såg ut så i alla fall. Varför skulle hon annars börjat jigga liksom, hon, av alla? Jag hoppas att det är riktigt plågsamt för henne.

Och nej, jag hälsade inte. Jag tänkte att om du hade gått bredvid mig skulle vi så fett ignorerat henne, och hon skulle känt sig så jävla dum va, för hon skulle säkert ha försökt säga hej, men jag bara, nej. Jag tänker inte säga hej. Så jag bara råignorerade henne och fortsatte att gå.

Alltså... Nej, det var väl ingenting speciellt jag ville.

Kom bara att tänka på bänken när jag såg Cecilia Jakobssons fotknölar idag.

Bänken, och dig då, och när vi satt där och garvade.

Fan. Det var fint. Jag saknar det.