Och från en bortglömd balkong släpper någon tusen ballonger.

Till att börja med: tiden är natt.

Hon dricker helst Coca Cola light, om hon nu får välja.
En eller högst två, cigaretter till det, en efter en, ute på balkongen.
En till och en till, tills paketet är väldigt mycket tomt.
Tittar på natten och nattens varelse och lyssnar till natten och nattens varelses ljud.

Luften är tunn och från hennes synvinkel: mest asfalt och lite bilar, träd.

Lite gubbar, lite tant.

Någon tax här och där.

Någon cykel, någon bil.

Asfalt, natriumljus som silar mellan alléträdens lövverk.

Annars tomt, bara tomt.

Att radera, börja på nytt.
Bara så, bara byta sida.

Luften är tunn.
Den luktar prickigkorvmacka.
Trafikljusens tickande blir en puls, ett nyfiket hjärta som slår och slår mot nattens tystnad i övrigt.

Hon dricker helst Coca Cola light, sitter timmarna fram till gryningen i stora tröjor ute på balkongen och spanar mot himlen. Och när himlen blånar i öst, när nattluften blir rå och fukten letar sig innanför huden röker hon den sista ciggen och går in igen.
Har svårt att låta gå, passera.
Det känns som att det var flera dagar sedan hon lämnade lägenheten sist.

Hur vore det att radera, börja på nytt.

Tanken har slagit henne, det är inte första gången.
TV:n står på, myrkrig, måste stått så i timmar.
Hon funderar på att lägga sig, men av en händelse så har hon ner ett hög med böcker från skrivbordet. Av en händelse ligger det ett videoband där.

Hon går fram till TV:n och faktiskt, ja, hon har VHS-spelare.
Skjuter in, trycker på play.
Ett litet surr, ett litet flimmer.
Sedan öppnas en liten port till det förflutna.

För ett ögonblick: hon sitter helt stilla där på knä på golvet.
Sedan dras hon närmre skärmen, det blir suddigt.
Det blir suddigt.
Det blir alltid suddigt när hon kommer för nära: men visst ser hon.

Det är det bandet, det minnet, den tiden, det livet, ja, precis det.
Det från kabaren i femman, där du och hon dansar till My Boy Lollipop.
Där du tappar takten lite, och ni krockar lite i refrängen, och dina byxor spricker precis i finalsnurren och det blir lite pinsamt: men det gjorde ingenting för det är ju det bandet minnet tiden livet där sånt inte spelar någon roll för du och hon är Friends Forever och har delat kompishjärta från Ur och Penn och ett skrivet kontrakt med silverpenna från Ordning&Reda på att alltid vara bästisar och mer heligt än så kan faktiskt inget löfte avges.

Hon sitter och tittar tills TV:n blir myrkrig igen.
Tills den blåa gryningstimman är över, tills natten har försvunnit.

Då stänger hon av TV:n, hämtar allt som påminner om dig, alla era ögonblick, och en Cola Light.
Hon låter dem stiga mot himlen och ut ur atmosfären, ut i rymden.
Sedan sippar hon i sig Colan och går och lägger sig.
Tusen minnen lättare.