Det, ungefär, som bekymrar oss

1.
Allt börjar en dag.
En dag, eller ja, en morgon när hon sitter dumgloende på spårvagnen.
Ett spel av skugga och ljus genomflimrar vagnen.
Musik i öronen.
M. har försovit sig, de andra är redan halvvägs genom svenskan, men vem fan bryr sig.
Sitter där, och det är så jävla fucked up va, för plötsligt bara, pang: där är han.
Och M. vet ju verkligen ingenting om honom egentligen.
Men ändå bara, så: fucking pang.
Det är sånt som egentligen bara händer i filmer, tänker hon.

2.
Under ett tag ser allt riktigt trevligt ut där, eller säljande om man så vill.
Deras tillvaro är fullproppad av allt man kan önska sig (av en romantisk komedi då kanske. Inte direkt någon Oscar på den, dah):
där finns märkeskläder (hejja NK!)
där finns en ful ankunge. (alltså jag vet inte var du köper dina kläder, S., men det ser ju onekligen ut som UFF eller nått.)
där finns en prins redo att prinsessifiera la petite grodá (M, vafan sa han! bytte ni nr lr nått? han tog dej ju fan på röven, den är klart att han måste frågat efter ditt nr :P:P:P:P:P)
där finns kärlek (du är solen, du och dina ögon är solen. när jag är med dig är jag aldrig rädd.)
där finns pinsamma ordväxlingar och ett tjejgäng att skratta med åt dessa i efterhand. (vadå, sa han att du var som en reklamfilm?!?!?!?!)
och där där finns massa popcorn (och kexchoklad, och MaryLand, och två drömyoggi, och vitt bröd med massa smör och morötter med dipp och chips med dipp och tillsist bara dipp direkt från skålen, inte ens med tesked, fatta, hon hade en jävla matsked och sleva i sig med).

3.
Sedan blir det mer av en thriller.
Eller kanske skräckfilm.
Och det går ju an.
Men sedan blir det mer av en mongofilm.
Eller bara en jävla tråkig fan-vad-djup-man-kan-vara-och-deppad-rulle.
Och det är ju faktiskt inte så himla kul, om man har burrat upp sig i soffan för att mysa lite, eller hur, det kan man ju faktiskt hålla med om att det faktiskt inte är så himla kul.
Vi stänger av.
Eller sätter på paus.
C. rycker fjärrkontrollen ur handen på V.
Stäng av den här smörjan!
Och gjort är gjort.
Tiden de senaste månaderna har varit evig maj.

4.
Grejen är nämligen den att allt slutar en dag.
Allt slutar en dag, egentligen före slutet.
En dag, eller ja, en kväll, eller snarare en natt faktiskt.
En natt i februari.
Det är innan C. trycker på paus.
Slutet har med asfalt och vita streck på asfalt och diken och mörker att göra.
Det är den där lilla vuxna och det där lilla barnet, målat på asfalten.
Det är på den lilla fläcken, där de håller händer, där de visar att "här kan man gå", som det slutar.
Jävla fan, tänker T.
Jävla fan, tänker T. någonstans där i virrvarret bland alla de andra tankarna som rusar som tåg och små arméer.
Här kan man ju visst inte gå, inte om man vill leva.