Den dag då ögonbindeln faller av från ögat

Du vaknar en dag.

Du kommer vakna en dag.

Och du kommer gå upp från sängen, för du har sovit.

Du äter ditt kokta ägg och din fil, dricker ditt kaffe.

Först märker du inte vad skillnaden är, men sedan känner du.

Det smakar bittert, allt du stoppar i munnen.

Du går till jobbet. På vägen dit undrar du vad det är med ljuset.

Vad är det med ljuset idag?

Du ser ett hus och du är inte säker på att det stod där igår.

Du tittar på lamporna och plötsligt inser du vad de ser ut som; små ansvarstagande månar som sitter med dinglande ben på sin stolpe.

Du jobbar på femte våningen, du brukar ta hissen.

Men det gör du inte idag, för den är ur funktion.

Du tar trapporna.

När du kommit till första våningen kommer du ihåg drömmen du drömde precis innan du vaknade.

När du kommit till andra våningen kommer du ihåg de tusen drömmarna du har drömt fram tills nu.

När du kommit till tredje är du lite anfådd.

När du kommit till fjärde våningen inser du att det här är fel; tusen drömmar har du haft och tusen dagar har gått då du ändå gjort allt precis som vanligt.

Det är slut på det nu.

Ditt liv ska inte få gå på rutin längre.

Du kommer aldrig till femte våningen; du vänder om.

Vänder om, och tar trapporna ner.

Du går snabbt, men dagen rinner liksom undan.

När du kommit ner till entréplan har natten hunnit ikapp; stjärnorna glittrar genom trapphusfönstret.

På hela tiden har du inte mött en enda levande varelse.

Går ut på gatan; folktomt; alla sover.

Alla sover, men du är äntligen vaken och du promenerar hem för första gången, eftersom bussarna har slutat att gå.

Natten är augustis, och det måste ligga en brödfabrik i närheten; doften är varm och omsvepande, tröstande.

Du är påväg hem igen.

Det är den dag då ögonbindeln faller av från ögat.

Du är påväg hem, men bara för att packa dina saker.
Du har förstått att stjärnor verkligen bara är precis det man vill att de ska vara och att vad livet är, är verkligen egentligen ingenting mer än en parentes mellan två enorma mörker.

Och vad viktigare är: du har förstått att parenteser fyller man med vad man vill,

Det här är inte vad du vill.

Det har det egentligen aldrig varit.