Det blir natt ganska fort så här års.
Det blir folktomt på gatorna och luften är sval, nästan lite kylig framåt midnatt.
Det finns en brödfabrik precis vid motorvägen, och doften av nybakt bröd sprider sig i kvarteren runt om; blandar sig med den av nyklippt gräs i villaområdet.
Nu är natten som V. gillar den som bäst.
Medan två barn leker med en pruttkudde blir det tydligt att det händer hemska saker i Staden också. Folk tappar minnet och blir helt blanka. Glömmer vilka de var och vilka de vill vara.
Fångade någonstans i mitten, svävande i svartavita vintergatan. I rymden. I den där natten, augustinatten när man kan se stjärnfall. V. ligger på en gräsmatta.
Det doftar tungt av mossa och om man har tur: en sent blommande jasmins parfym.
Medan daggen lägger sig som diamanter i grässtråns och daggkåpors kupade händer; som ett täcke över hennes kropp; kan man se stjärnors fallande, men inte bara detta.
Satelliter färdas över himlakupan och om man tittar rikitigt noga: där finns en sputnik.
Och de som är vita, raderade: fastkedjade till metallskrovet i anklarna, som släp: de är inte längre på insidan hos piloten och dess flygvärdinnor.
V. ser och V. vet.
Hon försöker bara inte låtsas om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar