Stjärnas slocknande i februarinatt

1.
Vi kallar henne C.
Hon ser inte ut på något särskilt sätt; hon är så att säga godtycklig, så att säga utbytbar och ickeovärderlig; så att säga är hon vem som helst av dig och mig.
(Men om det känns bättre för dig kan vi säga att C. förslagsvis har brunt, axelkort hår och blåa ögon. För tillfället har hon också en ganska kort svart eller röd klänning, festliga skor.)
C. har en känsla för stil. Hon har en image.
Hon har en plan.

2.
Vi kallar henne M.
M. var, innan hon träffade Tiger, en odefinierad hög pinsamt kall och utspilld havregrynsgröt.
Men, som tur var, kom Tiger, formade M. en kropp och blåste in ande genom hennes näsborrar.
M. är inte längre havregrynsgröt.
M. är snarare en liten oemotståndlig mandelmassebakelse (aa, fast kalorisnål då typ).

3.
Det finns en till, vi kallar henne S. fast egentligen heter hon någonting annat.
S. har vattniga ögon, de dallrar i takt med hennes magar (Det tycker i alla fall C. och hon har faktiskt en poäng där.)
S. har ingen känsla för stil.
S. har ingen känsla för image.
S. har ett alltför skrikigt hjärta.
Och en alltför skrikig mage.

4.

Vi låter C. och (två av; hon har mångamånga egentligen) hennes kompisar, M. och S., stå en bit ifrån en takterass.

Eller snarare; vi låter dem sitta, de sitter på en hamburgerrestaurang, vilken som helst egentligen, verkligen (men om det känns bättre för dig kan vi säga att det är McDonken).

De sitter och surplar på varsin milkshake, äter pommes frites.

Snart tar de sista vagnen, sista vagnen hem.
Snart somnar de i sina sängar.

(Efter att C. har spytt en del; mest alkohol och milkshake då.)

5.
Utan att någon märker det slocknar en stjärna i februarinatten.
Det hörs ett dovt muller över staden, sedan faller den.
Den slår ner på en takterass.
Den slår ner och den slår rot.