Stone

1.
'Cos it has cracked.
'Cos it is broken.
'Cos it has cracked, 'cos I wasn't picked, 'cos I wasn't picked, 'cos I wasn't pretty enough and had no stupid ribbon.
But she was and she had and she was picked.
So it cracked.

2.
Vad gör du i helgen?
Jag firar mina nyårsaftnar.
Jag minns mina fyllor, mina första fyllor, och mina första klackskor.
De trivdes inte tillsammans.
Och is och grus och allt i såret.
I blodet, grus, bara så.
Vad gör du i helgen?
Jag tänker dricka gin och bli fel och gråta till Ensam Hemma 2 och Die Hard.
Gråta, för den lille pojken är så ensam och Bruce Willis är så snygg.
Och han är inte min, och han är inte min.
Vad gör du i helgen?
Jag minns ett skrin.
Vad gör du i helgen?
Det är när jag dricker ginet som jag minns det.
Hjärtformat och gräsligt, dekorerat med snäckor, färgade små.
Och skakar, och skrattar, och frustar, säkert lite som en ko, för att snoret täpper till och stänger igen.
Vad gör du i helgen?
Jag minns mina nyåraftnar, är fel och fet och ensam.
Inte ens en hund har jag lyckats prestera.

3.
Och mitten, ska jag göra det? Ska jag rycka ut tungan på dig och linda den kring din mitt, så att du inte har någon luft kvar att ta av? Nää, skoja bara, det är sånt man gör.
Så, jag sitter vid datorn och letar efter en prisvärd indisk kvarteskrog, men hittar ingenting.
Hittar ingenstans, och från ingenstans kommer hon. Dolly, som pratar om löven.

4.
Her name, her stupid name, it matched her stupid Ribbon.
Stupid, pink, swelly, high high expectations, high high heels.
She had learnt the secret on Youtube, yeah. The Secret To Sexy Heel Wearing and Fitness.
To avoid wobbly ankles, stiff knees and gripping of the thigts.
That's it, chest, lower abdom and relax through those hips and knees.
She flew like an angel, like on of those high heeled angels.
And she was pink, all pink, like a pig.
Her name, her stupid name, it mached her stupid ribbon and her pig pink approach.
Her name was Dolly.

5.
Om du var min.
UNS.
Om du var.
Daisies.
Alexander & Alexander.
Klockan är halv snart, halv tolv, halv tolv.
Och nån hade haft ner en massa tvålar i toalettstolen, och pissat på dem.
Och sekunderna, och sekunderna.
Angus.
Anguish.
UNS.
Vi möts på andra sidan gryningen, gör vi?
I am waiting for the day.
'Cos it has cracked.
'Cos it is broken.
Utan närmre spec.

The Giraffe

Scene 2: At the Market

Very, very nice, n'est ce-pas?
Pour les enfants, pour le childs, very, very nice.

J'ai trente-cinq ans et je veux me tuer.

Det var vid jul.
Christmas, I don't really feel like talking about it.
But for the children, it was a really lovely time.
They enjoyed it so much.
Have you ever looked into the eyes of someone you love, and seen that... I don't know how define it, but you know, that, that... bond. Or not maybe bond, more like a... string. Not sting, that sound stupid, more like a, like a, like a ray.

A ray, or rays, because there are two eyes you know, and, oh, that sounded really stupid, but what I mean, those rays, that, that beam, from the eyes, like a bond, or a string, not a string, those rays that beam out from the eyes, that's what I mean, that was my question, have you ever looked into the eyes of someone you love, and seen those rays? Have you done that? Because I have to ask you, because they capture you, and I have to know, if you get captured, and everything, and you think that they might see the rays as well, because it takes to. Not wo eyes, but persons, have you seen them, and if you have, that's my real question, if you have. What does it mean?

Have you?
If: what does it mean?

Anyway, that you can buy, this, this is very nice. Pour les childrens.
Pour les childs.
Very, very nice.

The Slow Ginner

Scene 1. The Slow Ginner Monolouge

THE SLOW GINNER

Everything is white or grey or out of colour.
There are restrictions.
Restrictions.
And I don't know how to spell that, but I know what it means.
It means just blue and grey and white and nothing, it means blue Christmas.
Blue fucking holiday or nothing.
Or everything.
Or crap.
Or just whatever.
Restrictions.

So, we went back to the station, not one of them, but all, all the stations.
That's all I know if you know what I mean.
'Cos they knew nothing.
Allt som fanns var vitt.
Bara vitt, bara bara vitt.
Restriktioner.

So, we went there, but they couldn't help us.
I sneaked in anyway.
I don't like cheating, but you know what, the people that didn't survive, were the ones that never cheated.
Rules are for losers, ain't it like that, Toots?
So we went there, and I sneaked in, but they couldn't really help us.
Bara vitt, bara bara vitt.
Restriktioner.
Restrictions.

And we had to go elsewhere.
Fucking hypertonic, that fucking face.
All silent.

Could you play me something, Toots, could you play me something nice at the hotel,
could you give me a sloe gin and some ice, there is a machine, an ice machine in the corridor.
Could you play me something nice and sweet and happy, could you do that, and smile, and take it in your mouth, could you do that for me Toots, and something loud, but happy, nice and sweet, so I don't hear the air conditioner, the heating, the blood rushing through vessels, nor the brain, nor the thoughts, not the shame, nor the panic, it doesn't belong to me anyway Toots, so don't worry, I ain't cheating, but at the station, there was a woman, a woman and in her arms a baby, a baby wrapped in a blanket, a pig pink blanket, a small blanket, and the baby was crying and then sleeping, and then crying, and the woman, there was a man, and it might have been her man or a stranger, but you know Toots, the woman had no eyes left, she had nothing but mirrors, and arms, arms tightly wrapped around her pig pink baby, and that man Toots, that man fed her, made her eat a sandwich, made her drink water from a bottle, just like a, just like a Baby Toots, and, and I don't feel that, I, I feel that it's not mine, if you know what I mean Toots, it's not my shame, not my panic, but I don't wanna hear it, so SHUT THE FUCK UP, Toots, Toots, you better play me some music, you better play me some nice and sweet and happy music, you better take it in your mouth, 'cos I don't wanna hear that anymore, not the blood, nothing, I just don't wanna listen to that, not that, not that, not that, nor the fucking silence.

(silence)

There are restrictions.

(silence)

There were restrictions, Toots. There were.
And I don't know how to spell that word, Toots, I don't, but I know there were.
Because there was also that woman, the woman with mirrors, mirrors instead of eyes.

(silence)

Play me something, Toots, anything, everything, something, whatever, something nice and sweet. Something happy, without restrictions Toots, without restrictions.

Play me something pig pink wrapped in a blanket.

And bring me my sloe gin.

Delirium

1.
Det var så länge sedan jag tänkte på våren.
Det var så länge sedan, att jag glömt det där med apelsinläsk och Billie Holiday.
Men när vi går längs hundbajsgatan, och Tuss säger det där med fjorton dagar bara kvar,
fjorton dagar, eller sju, eller kanske bara två, bara helgen, eller till och med bara natten, bara en natt kvar, då tänker jag igen på våren.
Lite grann.
Och att vi ska tillbaka, att vi ska tillbaka dit vi var och att vi igen ska bli vilka vi en gång var.

2.
Och det är inte längre fjorton dagar kvar, inte längre sju, inte två, det är en och den är borta: nu är bara natten kvar, och det är kallt på motellrummet, kallt, jag stod på stolen och tittade ut genom fönstret när jag borstade mitt hår, det var kallt, och vi bor på en kulle och på andra sidan vattnet glöder staden om natten och jag kan se det.
Och sedan, huttrande, dubbla filtar, ljuset släckt, med bilarnas ljuskäglor som glider längs taket och lämnar skuggor, somnade.

3.
Tuss står vid sängen.
Det är timmar senare, och Tuss har väckt mig nu.
För vi ska inte tillbaka, vi ska ut på taken fastän Tuss är rädd för pain och höjder.
Vi ska ut på taken för vi ska fly.
Från de vi var, de vi ska åter bliva.
Run, run, run fat boy, run.

4.
And there is a song.
Might be the saddest song you've ever heard.
What is tragedy Barbie? I am.

5.
Så Tuss håller mig i handen när vi klättrar som ljus längs fasaderna.
Skuggor bara, bättre så säger Tuss, än att åter bliva det vi en gång var.
Bättre så.
Glider ner och förbi, det ligger en kondom på gatan, utanför The Cooperative, och upp längs North Hill går fyra greker i lakan och sandaler.
Vi stannar aldrig, går till parkeringsdäcket och slåss till Tuss blöder näsblod och har stukat ena armbågen.
Då går vi in till Raffle. A Nice Place For Nice People. Staden glöder fortfarande.
Luften är fet och mjuk av frityrolja, och så är dom.
Köper en pint, två pint, glömmer inte chipsen, tre pint och sedan ciggaretterna.
Tuss säger att man inte kan få cancer i gommen, men det tror jag är lögn.

6.
På skärmarna varvar de gamla 90-tals videor med the Cranberries.
Det är krig och det är röda tyg, röda glitter, röda, röda och vita, för snart är det jul.
Det är krig.
Gitarrer och det gör så ont, Tuss är rädd för smärta men klättrar ändå ut på taken om nätterna.
En pint, två pint, vi börjar om, rewind, det är nytt. Det är en ny natt, det är nytt och det är inte den sista, för vi är ute nu, vi är fria, vi har lösgjort oss från gravitationen.
Vi går tillbaka till Firefly.
Det är kött. Det är kött.
Det är kött,
det är kött och det är rått.
Vi går tillbaka till Fat Mama's.
Oljefrityr, french fries, stekt svamp, och öl, mer öl, en pint.
Utanför väntar en taxi, men vi orkar inte längre.
Vi går tillbaka till parkeringsdäcket,
det är fuktigt för det har regnat, duggat lite bara, och ljusen glänser runt om oss.

7.
Och vi slår.
Och vi slår.
Och vi slår.
Och Tuss tar ett spett och kör in det i mitt lår.
Vrider nittio grader.
Om jag gråter vrider hon nittio grader till.
Om jag keep quiet får jag gå.
Ligger tillsist med meters avstånd från varandra,
jag bredvid en BMW, hon, jag vet inte.
Allt är tyst och allt är rått och imorgon är första morgonen.
Vi skall aldrig åter bliva vilka vi en gång var.
Nedanför våra fötter, på andra sidan vattnet, brinner staden ännu.

Chestnut Road, whatever

Dom ville ha en historia (dom vill det ibland, dom satarna)

så jag målade en dörr på väggen i mitt rum (hittade ingen penna, så lånade ditt läppstift)

där jag för alltid skulle vara (jag hade tappat bort dörren, jävla klanto).

Den blev lite för liten, och lite för sned, men den gick i alla fall att öppna (C+ skulle jag säga).

Så kröp jag igenom den och föll rakt ner i palmen som växer där nedanför (och alltså inte på dina beginor).

Det gjorde lite ont, men mest kliade det (jag hittar fortfarande palmblad innanför BH:n.)

Okej, tänker jag, dom vill ha en historia.

Så jag går ut för att leta efter den.

Kan det här vara vad jag hittar?

1. Två pojkar på en ganska tom parkering nära stadion som håller i varsin påse och siktar på varandra med plastpistoler?

2. En gata man kan älska för att den har vackra träd och vittrade vinterträdgårdar?

3. Saknad efter mormor?

4. En park med bortglömd asfalt och stora idegranar vars giftiga bär äts av ekorrar, överallt ekorrar som vägrar att dö av gift?

5. Klyschig Kärlek med stora K:n?

6. Ett visitkort till den lokala strippklubben?

7. En låt som går på repeat, ungefär så här på en höft; Iwanuback; Iwantyouback; IWantYouBack;IWANTYOUBACK;IWANTYOUBACKHOWCANINOTEVENCRYFORSUCHABIGTHINGINMYLIFE?

8. Ytterligare små svarta hål som är lätta att applicera?

9. Gränsen för hur synd en människa får tycka om sig själv?

10. Det finurliga med Ying och Yang?

11. The same day delivery people?

12. Ett dagenefterpiller?

13. Ett träd med korpar?

14. Fyra små fotspår på mina byxor efter små hungriga hundtassar?

15. Till slut, mening?

Jag vet inte.

Whatever.

Jag har hursomhelst aldrig stått så nära en ekorre förut.

And there she stood, in the doorway

To split
To break
To open a bottle
To make a joke

To decipher a code

To chat
To give in under pressure

Today: she cracks.

Vid hörnet, Pizza Hut

Har du sett rävarna?

Jag kan inte glömma den, den jag pratade om igår.

Den som stod blixtstilla och såg mig i ögonen.

I hörnet vid Pizza Hut, jag lovar.

Den var riktig.

Den såg mig, Barbie.

Jag tror inte på rävar, och jag tror inte på Gud.

Och minst av allt tror jag på Pizza Hut.

Dom är inte riktiga, dom har vitlökssmör i kanterna och man kan ha extrasåser på toppen.

Jag tror snarare på en karriär som advokat, eller egenföretagare.

Eller hemmafru.

Jag tror också på att borsta håret, minst 50 tag, uppdelat på två gånger per dag.

Det gör det mer slitstarkt, blir tunnhårig inte lika fort.

Inte för att jag skulle tappa mina lockar; jag tror på gener.

Jag tror gener och miljö, jag tror på framtiden så länge den skyndar sig på.

Och när jag behöver vila ut, så tror jag på klassisk musik.

Eller Lady Gaga, om jag bara behöver bli lite full.

Lady Gaga.

Lady Gaga kan jag också gå med att tro på.

Hon är ett fucking geni.

Mhm.

Men att hon klädde sig i kött var faktiskt bara vidrigt.

Säger den som inte är räv ja.

Du och dina rävar.

Jag tror inte på dom.

Släck nu.

From the window in the motel room, one can see the trees. One can see the Tree.

Vem ser du Barbie?
Alltid, och ständigt.
När du ser dig själv i spegeln, Barbie.
Vem ser du?

Och varför är det där trädet alltid där?
Alltid, och ständigt.
Varför sågar ingen ner det?!
Det hör inte hemma här.
Det har rymt från savannen. Eller helvetet, brännande sol.
Tillbaka dit.
Vissa förtjänar inte att leva. Vissa är svin.
Helvetet.

Har du sett rävarna?
De finns i staden, alltid, och ständigt.
Om natten kommer de fram.
Springer över genom gränderna, letar i soptunnorna efter mat.
I buskarna efter råttor, eller ekorrarna.
Sopor.
Jag ser dem ibland, om nätterna.
Aldrig på dagen.
Barbie?

Om du hade sju minuter kvar att leva, och du verkligen behövde skita, verkligen, verkligen behövde skita, skulle du göra det då? Ta två av de sista sju bara för att slippa dö full av skit? Eller skulle du låtit bli? Att skita eller inte skita, det är frågan Barbie, är det inte?

En del ser ut som bönder här.
Eller kusiner av bönder.
Kusiner till bönder från landet.
Landetkusiner.
Med kepsar och sånt.
Jag tänker att de smakar gödsel när jag hånglar med dom.
Att dom har skit under naglarna, och att små små bitar av ko och hö sitter fastetsat i deras hud.
Och dom, dom med sina Mercerdes, hemma hos dom och deras plasmaskärmar, allt är bara plast och dom med, dom smakar plats och när jag går hem luktar jag alltid svagt av herrparfym.
Herrparfym och plats.
Det är bara ibland, ibland när dom luktar som dom ska.
Som människor.
Nysvettad svett, och svagt av rök om man träffat dom ute.
Dom svettas alkohol. Det gör inget. Men inte bara svetten och röken, som människor, utan också något annat.
Ibland när dom är och duschar lukar jag på deras kuddar, och ibland luktar dom alldeles speciellt.
Inte parfym, inte plats och inte ko eller gödsel, hö, utan mänska.
Sovande mänska.
Riktig mänska.

Det tar ungefär sju minuter för ljuset att färdas från solen till jorden.
Så när den stänger av kommer det vara en sjuminutersfördröjning innan apokalypsen är här.
I princip, rent teoretiskt alltså, så skulle det redan kunnat ha skett. De sista sju. Skulle du skitit eller inte? Det här är ju också ett ställe att dö på. Lyckat.

Har du sett rävarna Barbie?
De är bara framme på natten.
Då letar de mat i soporna.
Jagar råttor och sånt.
Häromnatten såg jag en räv.
Den stod helt blixtstill i hörnet till Pizza Hut.
Den kollade rakt på mig.
Den kollade rakt i mig, ett par sekunder i alla fall.
Den såg mig.
Sedan sprang den runt hörnet. Jag gick till Fat Mama’s.
Jag åt deras Late Night Breakfast,
bönor, ägg och bacon, stekt svamp, sandwhiches, sånt crap.
Tittade efter räven när jag gick tillbaka till Trafalgars.

Och jag, jag kommer tillbaka, fastän jag inte gillar det här.
Det är smutsigt, och det har jag svårt för.
Gardinerna, heltäckningsmattan.
Jag kommer tillbaka igen.
Varje morgon kan vara första morgonen,
spelar ingen roll för mig, så länge du betalar.
Men det som stör mig mest är inte smutsen, snusket, utan att jag ser det härifrån,
Central Park och träden, Trädet.
Vad gör det där?
Varför växer det sig högre än staden?
Jag ser det överallt, alltid.
Det hör inte hemma här.
Jag borde inte bry mig.
Träd talar inte, träd bryr sig inte, träd tänker inte och träd luktar inte.
Det borde vara jord nu, förresten.
Det är inte hemskt.
Han förtjänade inte att leva.

Men så vaknar jag igen.
Det är första morgonen,
gardinerna går inte att dra för.
Och varmvattnet har slutat att fungera.
Bara står där, bara så.
Tittar i spegeln och jag vet inte vad du ser Barbie, när du ser dig själv i spegeln, men jag vet vad jag ser.
Alltid, och ständigt.

Land of Ashes and Diamonds. What if?

3:13
One is the loneliest number that you’ll ever know.
One, one, one.
One, in Land of Ashes and Diamonds,
alone?

3:18
Igen, avståndet mellan ljud.
Vågors vältande mot perfekt lena stränder,

som hud, vindens prassel i vissna strån och björnbärssnåren.

Måsars skriande på avstånd, småfågelkvitter i busken intill.

Gräset, det ännu levande viker sig för vind, men tyst.

Det är grönt, även om det är november nu och här.
Såg en säl som guppade i vågorna.

Det var förut, när jag lämnade stranden.
Det var som att gå i moln; längre ner där stranden var mer fuktig, mer motstånd; som ben.

Jag vände mig om då, för jag ville se hur mina fotspår såg ut när jag lämnade dem kvar hos havet.

3:33
Natten var svår.
Det var vakna, sova, vakna, upp och kissa, hela tiden i ett febrigt tillstånd, feberyra eller feberdröm eller bara till hälften sovande.
Så var det som att allt föll på plats, tredje eller fjärde gången jag satt där på vita toalettens träsits.
Allt föll på plats.
Det här är början på ett bra slut.

Tatar, Pantor, det där hade du tänkt ut bra, hörru.

4:12
Endast ett ljus,

molnet har gått sönder där, endast där, rivit upp tarmen på en tagg från ett törnesnår.

Det regnar, regnar i gardiner, men endast där.
Var där nu är nånstans.

4:14

Ilsket stirrande röda ögon, digitala siffror i mörkret. Räknar ner eller räknar om.
Vad om.
Vad om.

Vad om det här är den tiden jag har.

Vad om jag är 85 imorgon.

Det är klyschigt som fan.

Men jag är rädd.

4:16
En dag ska jag skriva tjugosex brev till någon jag bryr mig om.
Det tar år, men en dag ligger de där i brevlådan.

4:17
One is the loneliest number that you’ll ever know.

Och jag.

Stanna hos mig, stanna hos mig bara.

Vänta.

Försvinn inte.

Vänta med mig och Tatar.

4:48
Och det handlar om rymden. Om moln, om dem, om saltelliter och hav.
Stormarnas ocean, på månen finns ingen vind för månen har ingen atmosfär.
Den ensammaste människan i världen var Mike Collins.
Men han spelade ändå golf.
Golf i rymden.
Tänk om man tappar klubban bara så, bara där, bara då.

4:49
I slutändan, vad är man?
Kött, ben, kemiska substanser.
Väte, kväve, lite fosfor och mest kol.
Aminosyror, nitrater?
Alfahelixar, betaflak.
Glycin, sedan är det tomt.
Serin.
Seronin.
Sedan är det tomt.
Alanin. Fenylalanin.
Valin.
Sedan är det tomt.
Meteonin. Metionin. Metonin.
Asparaginsyra.
Sedan är det tomt.
Sedan är det tomt, det finns inga strukturer.
Bara så, borta.

5:01
När jag var liten svalde jag en legobit.

Jag satt och byggde lego och det blev tjockt i halsen, och jag gick ut i tvättrummet och kände med fingret och det kändes som att den satt fast.

Då gick jag och hämtade snuttis och min nalle och gick och la mej bland kuddarna i kuddrummet och väntade på att dö.

5:05
I slutändan, vad är?
Blankt som bladen.
Skarp som en kniv.
Det försvinner och det viktigaste måste jag spara i en liten ask, här, alldeles precis intill.
Resten stannar i fotspår på stranden, hos havet. Lämna det åt havet.
Gå till havet, med dina rädslor, J., ta en sten, väg den i handen.
Lämna det hos havet.
Lämna det åt havet.

Jag dog ju trots allt inte i kuddrummet.

5:46
Sömnlösa natt, kommer jag se gatlampan utanför slockna i råa blågrå gryningen?
Dessa gatlyktor.
Jag har ätit så många russin nu att jag tror att jag skulle kunna spy.

Russin och russin med salt.

Lite aktivt kol på det och en kuvös så skulle vi återuppfunnit livet.

Det börjar här.
Solitude. Craft. Revolt.

Jag önskar att jag var modig, men jag har alltid varit feg
Dessa gatlyktor, sneda också.

Men de lyser ännu.

5:47
Prinsessen på ärten kunde aldrig heller somna.
Så ömtålig hud hade hos att hos nästan förvandlades till en liten gräddbakelse per se.
Och håret, hennes hår.
Det skulle ta år att syntetisera något liknande.

Barbiedockorna kommer alltid ha skruttiga höfter.

Jaja.
Hon i alla fall, Prinsessan på ärten, hon envisades med att åka i det där skruttiga pariserhjulet nere vid torget trots sina konstanta sömnproblem.
Vi är bara på genomresa.
Och ändå skulle hon upp i det, rangligt och dant och säkert lite rostigt under den där Hobbexfärgen.

Upp och upp och kolla på utsikten; ett skitigt parkeringhus.
Och det händer olyckor,

det är ett hav,

och havet ger vind;

kyla och värme och skillnader och hav ger vind.

Det är klantigt, men så gick det.

Hunden, Mr Doggy, satt kvar i hennes Louis Vuitton, men själv blåste hon ur korgen med sina frasiga klänningar.
Ur, men inte ner.
Hennes kjolar bar henne som en luftballong ända bort till militärbasen på the Island.
Där togs hon emot med öppna armar.
Bara för att man är militär är man inte bög.

Bara för att man är disciplinerad är man inte hungrig.

Och det såg ut som hon hade badat i en av de där kemikalierna sen, de som gör en blå.

Alldeles och fullständigt blå.

5:59
Jag är inte bitter.
Jag är inte mad.
Jag är inte ensam.
Jag är inte nöjd.
Jag är inte bortglömd.
Jag är inte framme.
Jag är inte riktigt sovande.
Men jag är rädd att jag blir det,

att jag en dag är allt det och att jag för alltid stannar där.

6:02
Jag har alltid varit feg.
Det är en självbevarelsedrift.

6:03
Men en gång var jag inte rädd.
En gång, det var nog efter att jag trodde att jag skulle dö i kuddrummet, var jag modig.

Då ville jag se på mänskor, uppifrån, när jag gett upp hoppet om att hitta en lekhörna.

Skoaffärer får mig fortfarande att gäspa.
Och jag ville bara se på mänskor.
Mitt allra innersta.
Så jag letade mig in under en klädställning i en klädaffär, kanske KappAhl.
Och där tittade jag på dem, hur de nu kunde vara så små.
De små mänskorna.
Och jag var inte rädd; jag somnade med de små bara en glasskiva ifrån, små som mina fyraåriga fingrar.

6:32
Som om.
Ja, som om.

Det stora som sovit ute i världen vaknar till sist.
Nattvarelsen, draken, tar andetag.
Han har sovit, skakar av daggen från sina vingar.
Det är rått i luften.

Gråblå gryningen är. Här.

Han, eller om det är en hona, drar in ljusen från alla gatlyktor i näsborrarna.
Sedan; breder vingarna och samtidigt som de ilsket stirrande digitalsiffersögonen tjuter vakna på andra sidan glasrutan, mitt rum, så lyfter han, lämnar och lämnar för Land of Ashes and Diamonds.

6:33
Och det är en sak om parenteser också.

Vad livet är.

En parentes mellan två enorma mörker, säger filosoferna, och de som inte litar, Tatar.

Och vad är parenteser?

Något man egentligen fyller med vad man vill, verkligen.

Det är ju ändå så att säga inte helt obligatoriska att läsa.

6:34

Vad om lämna.
Vad om lämna alla dom rädslor någon annanstans?
Utanför parenteser.

Skriva något galet och lite kul istället.

Vad om våldsamt kidnappa alla dom rädslor, men huva för huvudet, och med förvrängd röst,

kanske helium, så att de aldrig anar att det var jag som förde bort dem.

Vad om kidnappa alla dom rädslor och gömma dom.

(De smakar som koriander i min mat.

Lite som diskmedel.)

Vad om gömma dom, gömma dom under en sten,
Kanske i en park, under ett träd.
Under ett träd som skulle kunna stå på savannen.
Ett träd där Ariels pappa slutligen dör.
Där diktatorer bränns på bål, intill biosalonger där revolten för ögonblicket brinner.
Under det trädet, vid havet, gömma dem, lämna dem och följa drake.

Flygande drake.
Mina fotspår tar havet hand om hur som helst.

6:35
One is the loneliest number that you’ll ever know.
One, one, one.
One, in the Land of Ashes and Diamonds,
alone; so go.

6:37

Lär mig skriva nått nytt då, för i helvete, Tatar!

Repriser har jag inte tid med.

Det visste jag redan i kuddrummet.

Hon hade inga tändare, bara ett paket Lucky Strike

Har dom inte det ibland?

Som dom där reklamsakerna, tvålar, kammar, biblar, sånt?

Brukar dom inte ha tändstickor då också?

Du är så jävla korkad Barbie, är du inte?

Vad tänker du där?

Om du skulle hamna ensam, ta en cigg ensam…

Gör du aldrig det?

Mr Lucky Handsome Strike.

Som att han alltid har tändaren då.

Yeah, my ass.

Det enda han vill sätta eld på är din fitta ändå.

Somewhere, somehow; a phone is ringing.

Har du något emot att jag svarar? Jag väntar på ett samtal.

Det skulle kunna vara mamma.

Det skulle också kunna vara Mr Dark-Eyed Handsome Stranger.

Jag har väntat så länge på att han ska ringa.

Vi träffades ute för ett tag sedan, och han sa att han skulle ringa någon dag, och det är antagligen idag, för det var inte igår eller någon annan dag före det.

Jag kan väl få svara?

Jag har väntat så länge på det här samtalet att bli samtalat.

Jag tror att han kan vara min Lucky Strike.

Så, kan du bara flytta dig, snälla, lite grann.

Jag kommer snart tillbaka.

Då tar vi hand om den här skiten, jag kan köra.

Plastic Virgin and The Whore

1.
Förut levde jag i ett vykort.
Det var blått och glatt och grekiska getter lite här och lite där.
En dag dånade det ovanför.
Det knackade tydligen på himlen, och alla feta turistbarn flydde upp i bergen. Själv låg jag på standen med en Cola Light nedborrad i sanden intill mig, och hade Ipoden i öronen såklart, så fattade inte vinken.
Dånet igen, och nu kunde man också se hur handen pressade på.
Himlen sprack med ett plopp, det var inte mer våldsamt än så.
Och handen satt fast i en arm, som kom ner, närmre, tills alldeles precis bredvid.
Tummen och pekfingret bara, den lyfte mig i bikinisnöret.
Upp mot himlen och ut.

7.
Jag är på stranden. Igen. Brukade åka dit ibland. Hoppas att åka dit igen, nån gång.
Det var ett motell jag hade kommit till. Det var när jag rymt hemifrån, och jag var pank igen.
Så jag liftade, jag skulle egentligen längre bort, men mannen som körde var en idiot. Först var han trevlig, hans bil luktade wunderbaum och vi lyssnade på Dylan. Sen ville han att jag skulle suga hans kuk, och så lämnade han mig där, på motorvägen. Gick en bit, fick syn på en restaurang, det var vid stranden. Jag köpte en äppelpaj för mina sista pengar, sedan gick jag och satte mig på stranden. Det var ganska kallt och det började regna sen, dugga, men orka bry sig alltid om regn. Och där, sittande i regnet, träffade jag Andrew. Han hittade mig.

2.
Det var november och det var natt, dit jag kom, när jag kom dit.
Jag hade glömt nästan allt, också vem jag varit.
Jag saknade havet dock, havet och pappa och att sjunga, allt det där.
Det var en brand, vill jag komma ihåg.
En brand, eller, en bonfire.
Det blev dag, jag satt på sängkanten hela tiden.

8.
Han var trevlig, Andrew. Han frågade mig varför jag satt i regnet, och frågade inget mer när jag bara ryckte på axlarna. Han satte sig bredvid mig, utan att säga något mer. Sedan la han sin jacka över mina axlar. Vi satt där en stund, han kändes som en father och sen gick vi till motellet där han hade ett rum och hade sex. Rummet var ganska sunkigt, det var heltäckningsmatta. Det var grått ute, fönstret stod halvöppet. Man kunde höra havet, och regnet. Allting var vackert.

3.
Sedan var dagen borta, och det blev natt och sedan dag och sedan natt igen.
Hela tiden satt jag i min bikini på sängkanten.
Jag kände mig ensam.
Rent krasst så var jag ganska ensam.
Så kom det sig att jag gav mig ut, ut i natten igen.

9.
På morgonen kom Andrew in med två koppar te och sedan hade vi sex igen, två gånger. Jag lånade en av hans skjortor medan han var och duschade. Jag försökte se havet från fönstret, men såg bara en parkering. Men jag hörde det fortfarande. Från badrummet kunde jag Andrew sjunga. Han hade en vacker röst.

4.
Lamporna är annorlunda här. Lamporna, eller ljuset. Det är gulare. Och bilarna kör annorlunda. Jag gick längs stora vägen, alla bilar som körde förbi mig fick mig att känna mig mindre ensam. Jag blev bländad hela vägen. På asfalten låg en liten krokodil. Den var nästan genomskinlig, och jag ljuset reflekterades i gelatinet. Jag försökte krossa den mot marken med foten, men den var för seg. Den kröp långsamt långsamt, och den kröp mot Central Park. Och det kändes som att jag letade efter något, och det kändes som att den också gjorde det. Så jag följde helt enkelt efter den.

10.
När jag kom ut från duschen satt Andrew på sängen. Han hade på sig kostym, och skorna och jackan. Vid dörren stod hans väska. Det såg ut som att han hade väntat på mig. Han ställde sig upp. Han sa att han hade betalat rummet och sa att han ville säga hejdå innan han gick. Han tog fram sin plånbok och tog ut några sedlar. Jag stod med handduken och det blev en liten pöl runt mig, droppade från mitt hår. När jag inte tog emot dem direkt la han dem på sängbordet. Så gick han fram och pussade mig på håret. Bara så, sedan borta.

5.
Det finns ett träd där, jag vet inte om du har sett det? Det ser ut som att det skulle kunna vara på savannen, i Afrika. Det ser ut som himlen och molnen, molnen innan åska, när de tornar upp sig, uppåt bara, men fortfarande är platta under. Så såg det ut. Jag tänker att det kanske var dit som krokodilen var på väg, och eftersom det gick så långsamt så lyfte jag upp den och bar den i handen. Jag gick till trädet, och det var där det egentligen började. Allting börjar med trädet, för jag träffade någon där.
Jag träffade någon. Jag vill inte prata om det, men jag är inte ensam längre.
Jag har träffat någon, och då menar jag inte den där skejtaren.

11.
Mina strumpor var fortfarande våta, men jag tog på mig dem ändå. Jag tog med mig tvålen från badrummet, och, utan att veta varför, bibeln som låg där också. Pengarna låg kvar på sängbordet, jag ville inte titta på dem. Tog på mig skorna. Och ja, sedan tog jag dem. Jag ville inte titta på dem, men jag tog dem. Jag var pank och orkade inte suga av någon för att komma in till civilisationen igen. Det var första gången nån betalade mig för det. Det var när jag slutade vara jag och när jag blev nånting annat. Jag lämnade något när jag klev in i det där motellrummet, och steg in i något annat när jag lämnade det.
Innan jag gick därifrån stängde jag fönstret.

6.
Förresten är det här inte himlen.
Eller så är himlen ett motellrum en natt i november.
Jag har fortfarande bara bikini på mig.
Fortfarande precis lyft upp från bilden jag var fångad i.

Happy Happy House of Hippo: chapter two

1.
Han bökade omkring lite grann, men sedan hade han satt sig bekvämt till rätta i hennes högra jackficka.
Han sa ingenting men efter ett tag slutade han att gråta helt, satt bara där med sina små stora glansiga gråtögon, hickade och hulkade och snorade lite grann.
Hon sa ingenting heller: hon hade inte ändrat sig.
Hon var fortfarande på väg.

2.
Det var en ganska vacker kväll för övrigt.
Det hade klarnat upp efter regnet och himlen var smärtsamt blå, de kvarglömda molntussarna lite grå och gula på undersidan.
Asfalten var fuktig, luften klar och lite krispigt kall.
Den lille mannen hade hävt sig upp nu, jackfickskanten i armhålorna.
Han satt och kikade storögt på pubarna i de färgglada sandstenshusen som de gick förbi.
När de kom ner till hamnen spelade en man gitarr på kajen.
Måsarna cirklade över båtarna, och när den lille mannen fick syn på dem gav han till ett litet pip och dök ner i botten på fickan, som vore den en bunker.

3.
Hon fortsatte längs med kajen, nästan ända ut till piren.
Efter ett tag tyckte hon sig höra små djupa snarkningar från fickan.
Hon antog att en så liten man med så mycket gråt i sig inte kan ha sovit på länge, så hon lät honom vara.

4.
På en av uteserveringarna under flaggspelen satte hon sig.
Hon beställde in en cappuccino och tänkte att hon skulle titta en stund på folket som hon aldrig mer skulle se igen om bara alldeles strax sekund.
Där satt hon medan himlen blev rödare och tunnare,
tills den var så röd och så tunn att den sprack med ett skört ljud,
som när man plockar en maskros,
och då,
nästan i samma ögonblick,
rörde det sig i jackfickan.
Den lille mannen stack upp ett yrvaket huvud, ruffs i kalufsen.

5.
"Jag somnade visst."

Han kravlade upp från jackfickan, upp på bordet, och sjönk ner mitt emot henne med ryggen stödd mot hennes avsvalnade cappuccinokopp.
Så sniffade han med näsan, klättrade upp på porslinsfatet och kikade ner i koppen.

"Får jag ta skummet?"

Hon nickade och tog upp en sked med kallt skum från bottnen och lade den på bordet.
Han lyfte upp skeden i sitt knä, det kom lite på hans jeans, men det verkade han inte bry sig om.
Han satt nöjd och mumsade på skummet.

6.
"Jag saknar mina apelsiner. Det är bara det. Dom var mina kompisar men dom försvann sen. Dom kallade mej Apelsinmannen. Fast när vi var långt från hemma sa dom ibland Little Orange Man."

7.
Hon sa ingenting, bara tittade på honom och sedan upp mot stjärnorna som bröt igenom mörkret. Efter en stund slickade han sig belåtet om munnen och kröp ner i fickan igen.
Han gav till ett litet glädjerop, och han dök upp igen med en dammig kola i ett triumfkrampigt grepp, som hittade han en pokal i fickans mörker.

"Kolla vad jag hittade här! Kan jag få äta på na?"

Hon nickade, tog försiktigt på sig jackan och ställde sig upp.
Efter en sista blick över mänskomassorna på uteserveringen gick hon vidare längs kajen,
bort mot kullen med muren.
Bort mot Breakwater Hill

Happy Happy House of Hippo: chapter one

1.

Det var i gångtunneln under motorvägen vid busscentralen som hon slutligen bestämde sig.

Tanken hade slagit henne förut, eller mer studsat mot hennes kranium och sedan studsat vidare.

Men nu fastnade den, slog rot och hål och sönder.

Det var där, bland bussars brummande och ekot av tusen överklassklackar och kostymskuggor det blev definitivt. Hon bestämde sig hulkande och med snoriga ärmar.

Hon skulle bli eremit.

2.

Som tur var hade hon någonstans att ta vägen.

Ett par månader tidigare hade hon ärvt det gamla hörnhuset i korsningen Cattledown Avenue/Seymour Road. Det var för övrigt en gammal likörfabrik, inte en så lite ansedd likörfabrik, men sedan staden byggt ut fiskindustrin så var där ensamt som in i graven.

Där, i ångorna av slafsigt fiskrens, tänkte hon leva och dö, ensam.

3.

Hon hulkade fortfarande när hon stod utanför köpcentret.

Hon väntade på grönt ljus, det var allt, och det var väl där någonstans, i andetaget mellan två hulkningar, som hon hörde en tredje.

Uppe på trafikljusknappsboxen satt en liten gubbe och dinglade med benen och grät och grät.

4.

Det var inte det att hon ville ta kontakt, nej, hon hade precis beslutet att aldrig med längta efter en annan levande varelse, men det var ett så hjärtskärande gråtande.

Små, små tårar sipprade ner och bildade ett floddelta i hans rynkiga ansikte.

Så, plötsligt, får han syn på henne.

Han hulkar två hulk, drar upp snoret i näsan och utbrister:

Jag vill dö, jag vill dö!

innan han återigen spricker sönder och himlen och havet och alla de små världsomseglande fartygen dansar ner för hans kinder igen.

5.

Och vem kan med att lämna en liten gråtande man som sitter på en trafikljusknappsbox med sorgset dinglande ben och bara vill dö? Hon tar honom mellan pekfingret och tummen, lägger honom i sin kupade vänstra hand. Det blir lite pinsamt tyst. Hon känner hur hans snor droppar ner för hans näsa och landar i handflatan.

Ogillar du fisklukt?

frågar hon. Han svarar inte, bara tittar på henne med sina stora små glansiga ögon och drar upp snoret i näsan.

Det blir grön gubbe, och hon lägger honom i jackfickan.

Hans hulkande hörs bara lågt och hon går vidare ner mot hamnen.

Ranford Park and the Sea

När solen ramlar ner i havet här tänds de andra.
Det är kullar och björnbärssnår som ringlar ut på asfalten som boaormar.
Det är mycket himmel och mycket hav.
Det är vinden, det är måsarna som står still i luften med spända vingar och slutna ögon.
På stranden ligger tusen slipade glasbitar, det gör inte ont att gå på dem.
Ett fraktfartyg ligger på randen till rymden.

På en bänk i Ranford Park sitter en pojke med sin hund.
Hunden flåsar med sin tunga mot svanarna och jag tänker att den där tungan tröstar.
I luften flyger dun och doft av rutten tång.

Det är mycket stängsel här.
Mycket stål och av ogräs sprängda asfaltsvägar.
Stål, vrak.
Man tänker sällan på vraken annars faktiskt, men det är svårt att bortse från dem här.

Och folk brukade titta på dem och säga: vilken sorglig vänskap det där kommer att bli.

Livet är så fullt av plötsligheter.

Försvinn.
Försvinn försvinn försvinn sa han.

Och hon gick ut, stängde inte ens dörren efter sig.
Gick hem halvt mekaniskt.
Öppnade sitt fönster.
Och försvann.

The Aerialist: Sunday at the Wharf

Hon kallades Aerialist, men hette egentligen något annat.

Det var söndag. På Café Nero satt hon hela morgonen.

Hon kände sig något förvirrad; tänkte mest på lyktstolpar och elledningar som skar sönder himlen, sönder molnen, och på små träd, tänkte hon, träd som gjorde det omöjliga och bröt igen sönderklottrade tegelväggars vittrande nära järnvägsstationen.

Hon drack sitt kaffe svart. Utanför skramlade spårvagnarna förbi medan löven gulnade på träden. Solen lade sig på sned och vilade; gatstenarna blev som vackrast då.

Hon gick ner till floden. De hade ställt upp en rödvitrandig fyr som barnen kunde åka rutschkana i, helter skelter, "take a joy ride", med blinkande lampor.

Under godstågsvidukten satt en kvinna med två gulgröna undulater som plockade lyktstolpar, nej, något förvirrad, som plockade lyckolappar, med näbbarna till de som saknade framtiden, eller längtade efter den,

eller fruktade den,

eller sökte något att bry sig om,

ett syfte,

vad som helst egentligen,

något att hålla i handen.

Förbi skateboardparken gick hon, och glassförsäljarna och piren, och under de färgglada vindspelen och vimplarna och korvstånden och lönnarna, och där, stannade i mönstret av sol och skugga, under lövverken.

Det gick förbi en hund, eller två, svarta med hängande päls och tungor, som disktrasor såg de ut, och barn, alla dessa barn som sprang och erövrade världen med varje steg, mer och mer.

De som var på söndagsutflykt; satt i skuggan eller solen, eller stod, drack kaffe och öl, eller åt söndagsmiddag, eller glass eller picknickade i parken intill.

Och mitt i det; hon som egentligen hette något annat men kallades Aerialist.

Plötsligt slår det henne att det inte bara är det där med lyktstolpar och sönderskurna himlars varande som förvirrar henne.

Hon har också glömt vad hon verkligen heter.

Det är som i slow motion.

Hon har glömt sitt namn och det enda hon kan tänka på är att från och med nu kommer allting att vara konstigt.

Det är förresten redan konstigt.

Allt omkring är konstigt, fastän det är helt normalt.

Faktum är att allt är konstigt just för att det är normalt.

Det är hon som är konstig, för att hon är normal eller för att hon inte är normal.

Eller så är hon normal eftersom hon är konstig.

Hon är förvirrad, men det viktiga är i alla fall att allt är underligt.

Hon är underlig för hon är inte längre den hon brukade vara, hon är från och med nu bara Aerialist, något som hon kallades av någon hon har nu har glömt.

Där, under lönnarna, brevid den färgglada fyren, står hon.

Och det är det som hon känner i munnen, en smak av blod, av rädsla och krossade tänder: i solskenet, det är en bittersöt doft eller smak eller känsla, bittersweet, för hon är mitt i det, men från och med nu hör hon inte hemma där och kommer aldrig kunna nå något av det, kommer aldrig kunna nå det helt.

Hon står kvar tills människorna försvinner, släntrar hem, tills försäljarna packar ihop sina stånd, tills lyktstolparna tänds och lanternorna.

Hon står där tills solen drunknar i havet, drunknar eller somnar eller bara dör.

Då vänder hon, då går hon.

Det första

Det finns moln. Och det finns träd.
Det finns fält.
Fälten är ibland så stora att man ser skuggan av ett moln svepa över det utan att brytas av någonting.

Det hade kunnat regna, men det gör det inte.
Tänk om man skulle ta och köpa sig en liten tegelkvarn.
Vid en å, och där skulle man kunna leva.
Kommer att tänka på Martin Timell.
Tänk om någon skulle åtala honom för fuskbygge.
Det vore något det, något fruktansvärt pinsamt.

Det var en damtidning också, igår hos frisören
Lenas skri till allmänheten om mannen som varit otrogen.
Köpt sex av en hora.
Lena: Jag blev helt förstörd
Lenas man: Ja, det var värt det. Ja, hon var snygg.

Typiskt uppskruvat, typiskt typiskt.
Världen var grön där.

White Ink

Går över gator som inte känner mig längre.
Det är tomt ute fastän det är dag, fastän det är ljust och fastän allting lever.
Vind i äppelträden.
Solljuset blänker i löven, de blir vita.
Under lövverken leker skuggor jage med ljusfläckar.
Gräsmattan är hemlighetsfullt smaragdgrön.

Från 1960-talet och framåt har här varit tomt.
Det är maj fastän det är augusti.
Det är därför det är tomt kanske; alla andra har kunnat lämna det här bakom sig.
Men jag; ännu är jag kvar.

Det finns ett hus som jag går till om och om igen.
Över asfalten, varje dag går jag dit för första gången, fastän jag varit där så många gånger förr.
Och det är då det blir så konstigt, för medan jag går mellan villorna och fruktträdgårdarna så märker jag; mina fötter blir osynliga.
Inte bara fötterna förresten; för varje steg jag tar så försvinner jag mer och mer.
Det är därför jag aldrig kommer härifrån.

Sahara's Callin'

1.

Ett utrivet blad ur ett liv.

Vad tror man att det skall stå?

Piss i snö.

Bananflugor och bananflugslarver.

Och dom kanske ska på picknick också, dom kanske har en blårutig filt som de breder ut på tallrikskanten.

Där sitter dom och vilar medan bananflugsbarnen leker kurragömma bland gamla köttbullerester som torkat in så där jävligt vid det här laget.

I say: curse you om du inte har diskat när jag kommer hem i natt.

2.

Det är en cirkus i stan också, en cirkus från tjugotalet.

När jag blundar är jag redan där.

Det är högt i tak i cirkustältet och fullt av folk och alla skrattar i slow motion.

Det finns små hundar och en av dom går på lina på bakbenen.

Det ser svårt ut.

Det finns också en jätteliten grå kattunge som har på sig en jätteliten hatt och som äter en jätteliten glasstrut.

Det är bara en tiny jordgubbskula i den, och inget strössel såklart.

När föreställningen är slut är det natt, men jag får stanna så länge jag vill.

Under stjärnorna betar elefanten, och himlen, det är verkligen bara två ögon, tindrande.

Tindrande, tindrande ögon och skratt i slow motion.

Alla sover i sina små trähusvagnar om nätterna och vi äter bullar med smör vid lägerelden tills bara röd glöd är där elden var.

3.

Hon är som lite som trä och uppblött tidningspapper.

Hon tittar på mig med kalla ögon och hon säger:

att vara människa är att uthärda vissa saker.

Ensamhet, friktion, gravitation.

Att vara människa är att vara bunden inom vissa gränser.

Att aldrig nå riktigt ända fram eller ända in eller ända ut.

Att aldrig kunna släppa taget helt eller komma helt och hållet nära.

Kind mot kind.

Och hon harklar sig och tar en klunk vatten.

Är det så du vill leva ditt liv, frågar hon, är det så du vill leva, kind mot kind.

Är det så konstigt, säger jag.

Nä, men glöm det, säger hon.

Att vara människa är att alltid vara på en armlängds avstånd.

4.

Och det börjar bli sent igen och svanarna som jobbar i sjuan har redan slagit ihop sina portföljer.

De släcker långsamt kontorslamporna och går långsamt ner för trapporna efter att ha låst kontorsdörrarna.

Allt är blankt på kontoret, skärmarna är släckta och på skrivbordet är alla blyertspennor vässade inför morgondagen.
Gatlamporna tänds, men man missar alltid det ögonblicket, gör man inte?

De kommer ut på gatan och från långt håll blir de siluetter bara.

Siluetter av varelser med långa halsar, med nedböjda huvuden och portföljer i händerna.

De går långsamt, de har inte bråttom hem.

5.

Tågen slår mot rälsen, jag åker på ett godståg, sitter på taket.

Jag är påväg bort, för precis när jag skulle hem ringde dom.

Det är vackert att sitta där och jag har två prickigkorvmackor i smörpapper med mig och en filt.

Skymningshimmel över staden.

Ljus och sönderskuren av ledningarna.

Jag sluter mina ögon, bara litegrann, och när jag tittar igen är cirkusen borta.

De har brutit upp och inga eldar brinner längre.

Jag tänker på disken hemma (jag säger: curse you om inte!), så känner jag någon rycka mig i armen.

Det är en svan.

Han ser förvirrad ut och lite rädd.

Vart är vi påväg, frågar han.

Till Saharaöknen, säger jag.

Blir vi borta länge, frågar han.

Jag vet inte, säger jag, men livet är ett äventyr.

Då säger han inget mer, sitter bara tyst och tittar på himlen han med och hustaken vi passerar på godstågsviadukten.

Hans slips fladdrar bakåt, över hans axel, i slow motion.

Destination X: vagn 10 passerar ett kallhygge

Himmel är grå.
Regnet hänger i luften, men inte ännu slappnar molnen av.
Och i skogen är det lugnt för älgarna.
Snart kommer skymningen, och idag märker man bara mörkret.
Ledningarna skakar snart.
Ett tåg rusar framåt, rusar förbi.

Nu rullar dom igen, men nyss stod de still.

De är trettiosex minuter sena för någonstans nära Katrineholm hade en ledning rasat ner.

I vagn tio sitter det bara 14 människor och en tax.

Under ett säte ligger en borttappad och lite smutsig gosedjursanka och skaver mot ett kexchokladpapper.
Någon suckar, någon ler.

***

1 & 2: LUCKY S. och AMETH

LUCKY S.
Jag blev medlem på en datingsajt häromdagen. Inte för att jag vet vad det skulle vara bra för.
Jag fick börja med att fylla i en massa om mej själv, typ ålder, vikt, längd, allmänna uppgifter om mitt utseende, favoritfärg, favoritmat och vart jag helst skulle vilja resa. Ungefär sånt. Och sedan, bara någon timma efter, hade jag fått tre mail. När jag är inne för att kolla min status börjar femtioåriga män att chatta med mig, och säger att dom också gärna skulle vilja åka till Thailand eller Indonesien.

AMETH
Indonesien? Vem skulle inte vilja åka till Indonesien?

LUCKY S.
Precis... Och så tror dom att vi har något gemensamt. Eller nej, inte bara gemensamt, det liksom glöder om orden som dom skriver. "Vi är själsfränder. Vi måste träffas." Det är helt sjukt! Jag måste typ ha något inbyggt fel i mig. Typ... att jag hamnat i ett konstigt strålningsintervall nån gång eller nått så att jag blivit osynlig för hyffsat snygga män i tjugoåldern... Dom ser mig liksom inte! Jag är liksom osynlig för dom...

(tystnad)

AMETH
Indonesien... Fast ännu hellre Vietnam nästan.

LUCKY S.
Vietnam?

AMETH
Ja...

LUCKY S.
Vietnam...

3: THE SWANMAN

Svanar? Jag borde lära mig mer om svanar. Jag kanske skulle köpa en bok om svanar.
Jag kanske borde lyssna på ett radioprogram om fåglar, finns det sådana nu för tiden?
Dom är så oerhört vackra egentligen. Att man inte tänker på det oftare. Vackra och värdiga. Fast ganska lång hals. Förresten borde jag lära mig mer om giraffer också. De är också väldigt fina. Speciellt när dom gråter, det såg jag på det där programmet ju... Giraffen skänker sina tårar så att man kan väva dem till korgar i Afrika. Vackra och värdiga. Och snälla och lång hals. Borde lära mig mer om dom. Sympatiska djur. Förresten är det väl inte heller så konstigt. Man måste ha ett stort hjärta när man har en så lång hals, för att det skall orka pumpa blodet ända upp. Inte konstigt att man är så vacker då... Och värdig... Och snäll... Jag borde börja umgås mer med folk som har långa halsar.

4 & 5 & 6: ENSAM, OLYCKLIG och SUPERFEL

ENSAM
Fan vad segt...

OLYCKLIG
Du menar med matten?

ENSAM
Ja.

SUPERFEL
Eller hur...

OLYCKLIG
Hur många timmar är det?

SUPERFEL
Typ fem.

ENSAM
Fem???

SUPERFEL
Ja. Du vet, det är betygsgrundande.

OLYCKLIG
Men ändå. Fem liksom... Så långa prov är ju typ inte lagligt!

SUPERFEL
Det måste det ju vara, det är ju nationella prov liksom...

ENSAM
Men ändå...

7: UNG NEUROTISK UNIVERSITETSSTUDENT

Fem timmar? Fem timmar! Och dom klagar! Jävla bortskämda snorungar! När jag var i deras ålder fick jag inte ens ha miniräknare, jag satt med tabeller... Fan, vänta bara tills dom också börjar på universitetet... Då får dom se hur det verkliga livet är.

8: TÅRTBAGAREN

Matte... Stackarna.... Och allt bara förgäves.

9 & 10: WILLIE och GEMA

GEMA
Jag har börjat samla på kombinationer.

WILLIE
Kombinationer?

GEMA
Ja. Jag har börjat samla på oslagbara kombinationer. Jag har dom i en burk.
Vill du höra?

WILLIE
Ligger dom i en burk?

GEMA
Ja, i den här. Jag kan öppna den om du vill... Men bara så du vet, för varje kombination som du får så måste du ge mig en ny att ha i burken...

WILLIE
Okej...

GEMA
Varsågod!

WILLIE
Är det lapparna?

GEMA
Ja, ta en och veckla upp den. Vad står det?

WILLIE
"Starkt kaffe och en bit choklad som får smälta på tungan".

GEMA
Mmm... Ta en till!

WILLIE
"Knäckebröd och hushållsost (två skivor)."

GEMA
Och du?

WILLIE
Jag?

GEMA
Din tur!

WILLIE
Jag vet inte...

GEMA
Jo, kom igen. Dom är oändligt många.

WILLIE
Äh... Förresten äter jag inte ost. Vegan du vet.

11: AMY

Natriumljus och midnattsblå himmel.
Regnsmatter och sovande hund.
Ipod och marssol.
Bara en kort tupplur på gräsmattan i solen.
Natt som doftar äppelblom.
Att ställa klockan och inte behöva gå upp.
Apelsinläsk och Billie Holiday
Distad gitarr och sprucken röst.
Kyss i regn.

12: VINCENT

Svanar. Dom där träden ser ut som svanar... eller mer som giraffer kanske. Något med långa halsar. För långt för att det skall kunna sluta riktigt bra. Huvudet för långt från marken. Det är aldrig bra. Då kan man inte tänka riktigt klart. Ha. Som Johan sa, att det var därför deras halsar alls var så långa. För att dom drömde för mycket, och huvudet växte mot himlen och molnen. Och att det skulle bli likadant för mig om jag inte slutade drömma. Och det är bäst. Det är inte snyggt med långa halsar. Förresten är det för många kotor som kan gå av för att det skall kunna sluta riktigt bra. En dag kommer en storm och choppar det, bara så, rakt av. En Gudrun. Och kvar blir ett kalhygge och en blodpöl och kraffs.

13: EMMA KARLSSON

EMMA KARLSSON
Nej, men det fattar du väl att jag inte kan hjälpa. Det är jävla SJ. Fan... Nej, det är inte mitt fel att dom alltid blir så jävla sena. Ja... Nej, det är klart. Ja, vet du? Dom hade typ gjort en undersökning. I Japan, under ett helt år, alla tåg hade varit tre minuter sena. Fatta det eller? Tre minuter på ett helt år, alla tåg i Japan. Och sedan Sverige... Samma sak liksom, men då handlade det om veckor. Vi borde fan få åka gratis... Ja... Ja... Eller hur?

14: ELVIRA och taxen

ELVIRA
Bella? Kom fram därifrån... Bella? Vad har du hittat?
Usch, spotta ut det där.
Ett äckligt mjukdjur.
Spotta ut, kom igen.
Fullt av bakterier säkert.
Usch.
Kom till matte, lilla snuffetuffan.
Kom till matte. Snart är vi framme ska du se.
Snart är vi hemma igen.

Tarantinosommar. Pantor.

1.

Minns du vad du sa att du längtade efter som mest?
När du och Pantor gick ner för kullerstensgatorna i marssolen,
och Pantor frågade dej vad du, i exakt det ögonblicket, längtade efter,
som mest,
exakt då,
när ni gick förbi de kala lindarna som de höll på att beskära,
och en liten tant cyklade förbi med en svart korthårig tax i cykelkorgen,
och en ung kvinna krockade in i en annan med Ipod i öronen,
och spillde halva sin dyra caffe latte från Espresso House på den senares tröja.
Minns du det?
Du minns inte det.

2.

Och april kom och Pantor kom förbi din lägenhet en kväll med kebabpizza och en sexpack öl,
inte för att det är något du speciellt ofta brukar äta,
men för att du berättat att du aldrig förstått det där som grabbgäng brukar dela med pizza och öl och fotbollskvällar och allt det där,
och ja,
han tyckte att han skulle lära dej.
Och där satt ni i din soffa och åt kebabpizza och drack öl.
Det blev inte exakt rätt, för det gick ingen fotboll på teven då vid den tiden, klockan bara var två eller tre på eftermiddagen, och han visste inte att du var vegetarian och inte gillade peperoni.
Men köttet gick ju faktiskt att skrapa bort, och Pantor kunde äta peperoni för två och efter lite zappande hittade ni faktiskt en rätt så spännande curlingmatch mellan Kina och Danmarks damlag, och det gick nästan lika bra som fotboll tror jag, för efter den där spontanpizzavisiten så fattade du det lite bättre.
Det där som grabbgäng brukar dela med pizza och öl och fotbollskvällar och allt det där.

3.

I maj var det lika smärtsamt som vanligt med knoppars bristande.
Du satt alldeles för ofta alldeles för barklädd på filtar i stadens parker och drack vin från petflaska och åt salta pinnar direkt från paketet fast de mest smakar salt papper
(vilket också Pantor menade att de i stort sett var).
Och när gryningen steg som en rodnad vid himlens tinningar så var du ibland alldeles för kall och trött och full för att orka strida för din övertygelse, nämligen den om att maj visst är sommar, eftersom det vore förbannat orättvist om sommaren i Sverige verkligen bara består av två, högst tre, månader av tolv möjliga.
Det vore bara för förbannat sorgligt att medge att resten är ett åtta månaders grått helvete.
(Se det i ögonen om du kan, sa du till Pantor. Minns du?)
Du var för kall och för trött och för brinnande och sjuk då, för att orka strida, alltid orka strida.
Då gick du hem.

4.

Men juni kom och löste dina bojor.
Sista gången sprang du ner för tegelbyggnadens stentrappor, dina nya skor hade klackar och det ekade i trapphuset: hejdå, farväl, kära gamla tegelklump, aldrig mer, aldrig mera jag och du! Nu börjar livet! De där klackarna var lite besvärliga att gå i, men inte den dagen.
Den dagen var allting vitklätt och lätt och bomullslätta moln skrattade ikapp med dig och solen.
Och sedan flög ni, två bevingade späckhuggare tog dig genom Europas städer; över kullarna i Kroatien och tunnlarna i Budapest.
I Venedigs gränder flög ni vilse och när ni strök mot tegelväggarna där, vittrade de sönder lite.
Dom sa att staden sjönk och att det var bäst att passa på medan den fortfarande stod kvar och när ni hittade ut igen ur vilsenheten så somnade ni rygg i rygg på en bänk på ett torg, i eftermiddagssolen.
Du drömde om lamadjur som spottar när dom blir arga och något om nån bil och Pantor sa när du kom hem: dina skor ser ut som två späckhuggare.

5.

I juli tog ni paus från natten.
Det var varmt och gardinerna fläktade inåt, och Pantor blev ibland irriterad,
för hans nya mission var att lära dig allt om Quentin Tarantino, och kvalitetsfilmer skall avnjutas i totalt mörker där inga speglingar av verkligheten i form av soffbord och fönster och gloende personer stör.
Han hade planerat allt medan du var ute i Europa och när du kom hem presenterade han sin plan. Mission Tarantinosommar kallade han det. Han hade till och med gjort upp ett schema, och du gick med på det för du kände dig alltid så okulturell och oallmänbildad när du träffade Pantor och hans vänner.
Och kvällarna kom och kvällarna gick och med Uma Thurman och Bruce Willis skratt och gråt, svett och tårar, blandades dina och Pantors, eftersom de där speglingarna aldrig gick att få bort helt och hållet från teveskärmen i den månadens totala ljus.
Innan juli lämnat er helt kunde ni konstarera:
Mission Tarantinosommar completed.

6.

I mitten av augusti åt ni pizza igen, och den här gången var det inget kött på.
Det var Pantors födelsedag och efter pizzan åt ni tårta och Ballerinakex.
Det var skugga vid uteplatsen och plötsligt hojtade Pantor: jag ser en snork, jag ser en snork.
Och du frågade: var, var?
Och sedan blev du tyst och frågade osäkert: vad är en snork?
Och som andra bara skrattar.
Och Pantor log och sa: en korsning mellan en snigel och en sork ungefär.
Pantor tog ett ballerinakex till med ena handen och med den andra kramade han en av dina under den rödvitrutiga vaxduken.

7.

Och så när sommaren är slut
och tiden natt
och molnen som hopat sig under dagen släpper taget om en tår
och en till
och en till,
och så vidare,
tills regnet faller som i stillsamma gardiner,
och du ligger och inte kan somna,
då minns du plötsligt vad du kommer sakna som mest från sommaren:
ljudet av regn i äppleträdens lövverk, och natten som sipprar in genom ett halvöppet fönster, och Pantor,
Pantor, som sover vid din sida och vrider sig lite i sömnen.

Forever fades away

00:08

Det dom flesta inte vet är att dom brukar hänga upp små sentimentala tavlor så här dags på betongväggarna i tunneln vid korsningen i centrum.

Tavlorna är små och söta och det räcker med att man går långsamt för att kunna titta på dom ordentligt.

Lamporna skiner igenom och regnet faller i gardiner, ner från himlen bara, ner från rymden.

00:17

Vid Tempo i morse, mötte en gubbe då alltså.

Han hade jeans och en vit tröja och ganska stor mage och jag kommer ihåg att jag tänkte att hans mage var ett moln.

Det såg ut så.

00:20

I cafét; de hade extrapris på skummunkar och bryggkaffet smakade inte lika bränt som vanligt.
Det som irriterar mig är att drickamaskinen i korridoren till omklädningsrummen fortfarande är trasig.

Inne på tredje dagen den är det.

Och sedan när jag stämplat ut; jag råkar gå in i killarnas.

Jag har aldrig gjort det förrut, fastän dörrarna ligger nära varandra och jag har jobbat där ganska länge.

Jag ser bara två killar, och de är nästan helt påklädda.

Men omklädningsrummet är smalare än jag tänkt mig, och skåpen orangea.

I tjejernas är de blå.

00:22

So now I wander alone.

(Eller vad det nu är dom sjunger i den där låten.)

00:23

Och sedan gick vi på bio, fastän mina strumpor ännu var våta av regnet.

Det var alldeles tomt i biosalongen när vi kom.

Godiset började vi äta på redan innan reklamen kommit igång, påsen var bara halvfull när ljuset dämpades helt.

Jag hade ont i huvudet ganska mycket för jag hade inte hunnit äta efter kvällspasset, och det var en bra film.

Det var sorl och popcorndoft i luften och var tramsig musik och det var ganska mycket huvudvärk.

För mycket kaffe, för lite sömn.

00:25

Förresten var det en sådan där morgon imorse som man skriver sånger om sedan.

Med himlen och molnen och daggen i gräset och ljuset och allt sånt då menar jag alltså.

Men jag kan inte skriva sånger och därför blir det ingenting.

00:26

Jag tycker egentligen inte att det gör någonting, gula tänder, påsar under ögonen, dålig andedräkt, jag kan ta det; javisst, utan att klaga kan jag ta det, men huvudvärken är ett gissel, outhärdligt.

Jag ska sluta dricka kaffe, tänker jag.

00:29

Jag kollade ganska många gånger på Allis som satt i biosätet bredvid mig.

Hennes ansikte ryckte ibland som en kollibris vingar.

Hon skrattade och trutade med munnen, men jag tror inte hon visste om det själv.

00:31

Bultande i tinnigarna, allt annat kan jag stå ut med, förutom huvudvärken alltså; som ett skalv.

Små kontinenter i mitt skallben kolliderar, små sprickor öppnar sig och slår sedan samman, en maraccas, och i de ögonblick då det rosa, mjuka tankeköttet flödar genom sprickorna passar getingarna på att sticka där.

Bara så, utan skrupler.

Elaka små basterds.

00:32

Och när bion var slut så gick jag till spårvagnshållplatsen.

Det var kallt och kom lite rök när jag andades.

Lamporna var tända överallt, men det var ingen annan vid hållplatsen.

Spårvagnen missade mig inte.

Hela vägen hade jag stövlarna på sätet, det var smutsigt ändå.

00:33

När vi åkte genom tunneln vid korsningen kollade jag på de små tavlorna på väggen.

Det var inte samma som igår, men det var ganska lika.

De var fina ändå, men jag ville hem och dricka te.

Jag kände mig förkyld efter bion och det var säkert Allis som smittade mig.

Robin fiskar

Robin fiskar.
Han har på sig ett turkost regnställ fastän det inte regnar och en gul och lila keps med nästan helt platt skärm.
Han har på sig stövlar och det är bra för han står en bit ut i vattnet.
Han vill gärna fånga en fisk, en stor så att dom andra blir impade.

En och en halv timma senare är det en liten abborre som nappar.
Den är slemmig och det rosslar när det försöker andas.
Robin vågar inte ta i den.
Den ser otäck ut men han vill inte verka feg.

Den känns sträv och sticksig och fingrarna luktar äcklig fisk efteråt.
Den skälver i Robins högra hand och spärrar upp ögonen.
Robin provar att klämma lite extra hårt på den för att se om ögonen pluppar ut som de gör ibland i tecknade filmer.
Det gör de inte, och fisken ser lite ledsen ut.

Med vänster hand gräver Robin en grop i den mjuka och fuktiga sanden med en pinne som han har hittat.
Sedan slår Robin ihjäl den ledsna och äckliga abborren med en ganska stor sten och begraver den i gropen.
För att abborren inte ska känna sig ensam fastän den är död så lägger Robin i en snigel i gropen innan han skottar igen den.
Övert lägger han några löv.

Det var synd om fisken tänker Robin, men den var ändå för liten för att äta och förresten hade de redan bestämt att de skulle äta hamburgare idag.
Hemgjorda hamburgare.

"Blodsbröder, fuck no. Vi blev snorsystrar istället."

(M. is speaking)

Jag var ganska ful när jag var liten.
Men det gjorde ingenting.
Jag hade många bokmärken, så jag fick ändå vara med Fanny och Hannah.
Många, många hade jag.
Flera album.
Ett album bara för de glittriga små hundarna.
Och säkert en tre-fyra för de med små rosiga gossar och flickor på.
Kanske var det rent av därför jag samlade på bokmärken, för att jag skulle bli mer lik de där bokmärkebarnen. Att de liksom smittade av, kunde bota min fulhet.
Uppenbarligen var jag inte bara ful när jag var liten, utan också ganska dum.
Man tänkte så konstiga saker när man var liten.

Jag kommer ihåg en gång på dagis, i kuddrummet.
T. var med, såklart.
Hon hade sett på teve om blodsbröder, att man kunde skära sig i tummen lite med en fällkniv och sedan trycka tummarna mot varandra och efter det skulle man vara så här, vahetere, oskiljbara.
Att man liksom skulle vara Friends Forever och inte bara det, utan mer än vänner.
Att man hade länkat ihop sina själar och sitt blod för alltid.
Och vi tyckte det var så häftigt.
Och vi ville också ha det så, T. och jag, friends forever and ever.

Men vi hade ingen fickkniv och förresten så var T. rädd för blod.
Men vi kom på eget där i kuddrummet.
Vi bestämde oss, högtidligt, för att äta snor.

Vi var små då, freaka inte ut, jag äter inte mitt eget snor, men det är ändå ett fint minne, T. och jag inne i kuddrummet och vi hade noga grävt fram varsin baddare och sedan satt vi där och såg den dingla på fingret, snorkråkan, och vi tittade på varandra, och så gjorde vi det, och, va fan, vi var små, och ja.
Blodsbröder, fuck no.
Vi blev snorsystrar i stället.

Det kändes fint på något sätt, och efter det så var hon speciell för mig, och jag för henne tror jag.
Speciell, forever and ever.
Sådär speciell som man bara kan bli om man ätit snor tillsammans.

I skuggan av Cecilia Jakobssons alltför korta byxor

Cecilia Jakobsson har för korta byxor.

Dom går liksom inte ens ner över fotknölarna. Hänger och dinglar.
Och ankelsockor i, som för att göra saken bättre.

Knappast.

Alltså, det har hänt förut, att Cecilia Jakobsson har överträffat sig i dålig klädsmak, men idag i alla fall, så kom jag att tänka på den där bänken du vet, bänken vi satt på utanför klassrummet under håltimmarna i tvåan.

Vi brukade sitta där och skratta åt alla som gick förbi med för korta byxor.

Kommer du ihåg det?

Och dom bara fattade ingenting eller blev blossande röda för det är ju inte så att man inte märker om man har för korta byxor.

Så kom jag att tänka på Alexandra och Sandra och Elin M.

Du vet, när de brukade ha massagetåg ibland på rasterna.

Fy fan, massagetåg liksom.

Vem vill spy räcker upp en hand.

Så jävla losigt.

Eller ännu värre, du vet Alexandra, en gång innan vi skulle få tillbaka svenska nationella, att jag såg henne be till Gud.

För ett prov liksom.

Om jag vore Gud skulle jag ta det som en förolämpning.

Vadå, typ besvära om småsaker.

Han skiter väl i hennes jävla svenska nationella.

Det skulle jag ha gjort i alla fall om jag var Gud.

Eller så skulle jag till och med straffat henne litegrann för hennes... jag vet inte, men typ girighet? Ko-likhetLLosighet?

Vem ber om att det ska gå bra på ett prov?

Förresten så brukade hon ändå fuska på proven.

Hon skrev upp med blyerts du vet, på bordet innan provet, och la sitt pennfack där när läraren kom förbi.

Jag hoppas att hon får fula barn och dör en plågsam död, eller hur?

I alla fall, såg henne häromdagen, när hon var ute och joggade.

Hon hade blonderat håret och hade alldeles sprillans nya joggingskor och ganska dallrande lår. Jag hoppas att det är en livskris hon går igenom. Det såg ut så i alla fall. Varför skulle hon annars börjat jigga liksom, hon, av alla? Jag hoppas att det är riktigt plågsamt för henne.

Och nej, jag hälsade inte. Jag tänkte att om du hade gått bredvid mig skulle vi så fett ignorerat henne, och hon skulle känt sig så jävla dum va, för hon skulle säkert ha försökt säga hej, men jag bara, nej. Jag tänker inte säga hej. Så jag bara råignorerade henne och fortsatte att gå.

Alltså... Nej, det var väl ingenting speciellt jag ville.

Kom bara att tänka på bänken när jag såg Cecilia Jakobssons fotknölar idag.

Bänken, och dig då, och när vi satt där och garvade.

Fan. Det var fint. Jag saknar det.

Det, ungefär, som bekymrar oss

1.
Allt börjar en dag.
En dag, eller ja, en morgon när hon sitter dumgloende på spårvagnen.
Ett spel av skugga och ljus genomflimrar vagnen.
Musik i öronen.
M. har försovit sig, de andra är redan halvvägs genom svenskan, men vem fan bryr sig.
Sitter där, och det är så jävla fucked up va, för plötsligt bara, pang: där är han.
Och M. vet ju verkligen ingenting om honom egentligen.
Men ändå bara, så: fucking pang.
Det är sånt som egentligen bara händer i filmer, tänker hon.

2.
Under ett tag ser allt riktigt trevligt ut där, eller säljande om man så vill.
Deras tillvaro är fullproppad av allt man kan önska sig (av en romantisk komedi då kanske. Inte direkt någon Oscar på den, dah):
där finns märkeskläder (hejja NK!)
där finns en ful ankunge. (alltså jag vet inte var du köper dina kläder, S., men det ser ju onekligen ut som UFF eller nått.)
där finns en prins redo att prinsessifiera la petite grodá (M, vafan sa han! bytte ni nr lr nått? han tog dej ju fan på röven, den är klart att han måste frågat efter ditt nr :P:P:P:P:P)
där finns kärlek (du är solen, du och dina ögon är solen. när jag är med dig är jag aldrig rädd.)
där finns pinsamma ordväxlingar och ett tjejgäng att skratta med åt dessa i efterhand. (vadå, sa han att du var som en reklamfilm?!?!?!?!)
och där där finns massa popcorn (och kexchoklad, och MaryLand, och två drömyoggi, och vitt bröd med massa smör och morötter med dipp och chips med dipp och tillsist bara dipp direkt från skålen, inte ens med tesked, fatta, hon hade en jävla matsked och sleva i sig med).

3.
Sedan blir det mer av en thriller.
Eller kanske skräckfilm.
Och det går ju an.
Men sedan blir det mer av en mongofilm.
Eller bara en jävla tråkig fan-vad-djup-man-kan-vara-och-deppad-rulle.
Och det är ju faktiskt inte så himla kul, om man har burrat upp sig i soffan för att mysa lite, eller hur, det kan man ju faktiskt hålla med om att det faktiskt inte är så himla kul.
Vi stänger av.
Eller sätter på paus.
C. rycker fjärrkontrollen ur handen på V.
Stäng av den här smörjan!
Och gjort är gjort.
Tiden de senaste månaderna har varit evig maj.

4.
Grejen är nämligen den att allt slutar en dag.
Allt slutar en dag, egentligen före slutet.
En dag, eller ja, en kväll, eller snarare en natt faktiskt.
En natt i februari.
Det är innan C. trycker på paus.
Slutet har med asfalt och vita streck på asfalt och diken och mörker att göra.
Det är den där lilla vuxna och det där lilla barnet, målat på asfalten.
Det är på den lilla fläcken, där de håller händer, där de visar att "här kan man gå", som det slutar.
Jävla fan, tänker T.
Jävla fan, tänker T. någonstans där i virrvarret bland alla de andra tankarna som rusar som tåg och små arméer.
Här kan man ju visst inte gå, inte om man vill leva.

Noteringar från Solo City

[dag 35] tisdag, 11:45
C. gick hem på matrasten.
Det var ändå äcklig jävla torsk i bamba, och förresten får man dålig andedräkt av det.
Ja, alltså, hon gick ju inte själv.
(Hon är ingen jävla losernolla som vissa andra.)
M. följde med.
Och V., hon ville inte heller äta i matsalen.
S. fick väl sitta ensam, T. var sjuk idag, eller så skolkade hon. Beatch.
I alla fall.
Som ni ser så har C. nu bytt till mörkare jeans.
Hon kände att de ljusa blev lite för mycket.
Förresten är det inget fel på att dom kallar henne Barbie.
Varför skulle det vara det?
Barbie is perfect.


[dag 35] tisdag, 19.08 (ur S. dagbok.)
Idag har det hänt en del saker! För det första: jag och T. åt lunch tillsammans.
(Dom andra bara försvann, och T. var egentligen sjuk, men kom till bamba och då satte hon sig med mig.) För det andra: T. frågade om jag hade sminkat mig idag i bamba. Hon sa att jag var söt! För det tredje: jag fick VG på spanskan!


[dag 36] onsdag, 10.07 (lapp från M. till V.)
Hihi :)))
Vi ska ha matte. Bajs!
Jag hatar matte och jag älskar you-now-how.
Men erkänn den mössan om du vet vad jag meanr var snygg den ljusa på Peak.
Jag hoppas verkligen att jag får den skivan för fan vad kul det skulle vara att ha die Prizen.
Å sen så känner jag för å pruta i godisaffärer. Det skulle va så jävla ql ba.

[dag 36] onsdag, 10:08 (kladdat i marginalen i S. kollegieblock)
C. fem-i-topp att kalla mig.
1. Lilla Gumman.
2. Jävla gris
3. Jävla fatso
4. Jävla svullo
5. Jävla idiot

[dag 40] söndag, 02:04 (T.s dagbok)
Idag har jag varit på stan. Den här veckan har varit en typiskt vanlig vecka. Tiden bara går. Fortare och fortare. Den här dagen är inte unik, eftersom jag inte kommer komma ihåg just den, utan den kommer bara blil en del av något. Hur ska man göra för att hålla kvar tiden? Hur ska man veta att man verkligen lever? För de flesta är jag en biroll. En obetydlig person. De flesta tror att jag har ett lätt liv (det har jag kanske också). Men det känns inte så enkelt! Jag behöver något mer, jag behöver visa att jag finns. Jag vill inte vara en biroll. Hellre att livet är svart och vitt än grått. Hellre att det går upp och ner än att det bara går i en rak linje.

Satellit över himlakupan

Det blir natt ganska fort så här års.

Det blir folktomt på gatorna och luften är sval, nästan lite kylig framåt midnatt.

Det finns en brödfabrik precis vid motorvägen, och doften av nybakt bröd sprider sig i kvarteren runt om; blandar sig med den av nyklippt gräs i villaområdet.

Nu är natten som V. gillar den som bäst.

Medan två barn leker med en pruttkudde blir det tydligt att det händer hemska saker i Staden också. Folk tappar minnet och blir helt blanka. Glömmer vilka de var och vilka de vill vara.

Fångade någonstans i mitten, svävande i svartavita vintergatan. I rymden. I den där natten, augustinatten när man kan se stjärnfall. V. ligger på en gräsmatta.

Det doftar tungt av mossa och om man har tur: en sent blommande jasmins parfym.

Medan daggen lägger sig som diamanter i grässtråns och daggkåpors kupade händer; som ett täcke över hennes kropp; kan man se stjärnors fallande, men inte bara detta.

Satelliter färdas över himlakupan och om man tittar rikitigt noga: där finns en sputnik.

Och de som är vita, raderade: fastkedjade till metallskrovet i anklarna, som släp: de är inte längre på insidan hos piloten och dess flygvärdinnor.

V. ser och V. vet.

Hon försöker bara inte låtsas om det.

Den dag då ögonbindeln faller av från ögat

Du vaknar en dag.

Du kommer vakna en dag.

Och du kommer gå upp från sängen, för du har sovit.

Du äter ditt kokta ägg och din fil, dricker ditt kaffe.

Först märker du inte vad skillnaden är, men sedan känner du.

Det smakar bittert, allt du stoppar i munnen.

Du går till jobbet. På vägen dit undrar du vad det är med ljuset.

Vad är det med ljuset idag?

Du ser ett hus och du är inte säker på att det stod där igår.

Du tittar på lamporna och plötsligt inser du vad de ser ut som; små ansvarstagande månar som sitter med dinglande ben på sin stolpe.

Du jobbar på femte våningen, du brukar ta hissen.

Men det gör du inte idag, för den är ur funktion.

Du tar trapporna.

När du kommit till första våningen kommer du ihåg drömmen du drömde precis innan du vaknade.

När du kommit till andra våningen kommer du ihåg de tusen drömmarna du har drömt fram tills nu.

När du kommit till tredje är du lite anfådd.

När du kommit till fjärde våningen inser du att det här är fel; tusen drömmar har du haft och tusen dagar har gått då du ändå gjort allt precis som vanligt.

Det är slut på det nu.

Ditt liv ska inte få gå på rutin längre.

Du kommer aldrig till femte våningen; du vänder om.

Vänder om, och tar trapporna ner.

Du går snabbt, men dagen rinner liksom undan.

När du kommit ner till entréplan har natten hunnit ikapp; stjärnorna glittrar genom trapphusfönstret.

På hela tiden har du inte mött en enda levande varelse.

Går ut på gatan; folktomt; alla sover.

Alla sover, men du är äntligen vaken och du promenerar hem för första gången, eftersom bussarna har slutat att gå.

Natten är augustis, och det måste ligga en brödfabrik i närheten; doften är varm och omsvepande, tröstande.

Du är påväg hem igen.

Det är den dag då ögonbindeln faller av från ögat.

Du är påväg hem, men bara för att packa dina saker.
Du har förstått att stjärnor verkligen bara är precis det man vill att de ska vara och att vad livet är, är verkligen egentligen ingenting mer än en parentes mellan två enorma mörker.

Och vad viktigare är: du har förstått att parenteser fyller man med vad man vill,

Det här är inte vad du vill.

Det har det egentligen aldrig varit.

Du var alltid något av en limbodansare

Ditt hjärta var allt lite köttigt.
Ditt hjärta var alltför köttigt.
Det bultade alltid pinsamt i otakt, ekade inuti ditt bröst.
Det fattade alla, inte bara jag.

Det syntes i dina ögon.
Dina rädda jävla ögon.

Stjärnas slocknande i februarinatt

1.
Vi kallar henne C.
Hon ser inte ut på något särskilt sätt; hon är så att säga godtycklig, så att säga utbytbar och ickeovärderlig; så att säga är hon vem som helst av dig och mig.
(Men om det känns bättre för dig kan vi säga att C. förslagsvis har brunt, axelkort hår och blåa ögon. För tillfället har hon också en ganska kort svart eller röd klänning, festliga skor.)
C. har en känsla för stil. Hon har en image.
Hon har en plan.

2.
Vi kallar henne M.
M. var, innan hon träffade Tiger, en odefinierad hög pinsamt kall och utspilld havregrynsgröt.
Men, som tur var, kom Tiger, formade M. en kropp och blåste in ande genom hennes näsborrar.
M. är inte längre havregrynsgröt.
M. är snarare en liten oemotståndlig mandelmassebakelse (aa, fast kalorisnål då typ).

3.
Det finns en till, vi kallar henne S. fast egentligen heter hon någonting annat.
S. har vattniga ögon, de dallrar i takt med hennes magar (Det tycker i alla fall C. och hon har faktiskt en poäng där.)
S. har ingen känsla för stil.
S. har ingen känsla för image.
S. har ett alltför skrikigt hjärta.
Och en alltför skrikig mage.

4.

Vi låter C. och (två av; hon har mångamånga egentligen) hennes kompisar, M. och S., stå en bit ifrån en takterass.

Eller snarare; vi låter dem sitta, de sitter på en hamburgerrestaurang, vilken som helst egentligen, verkligen (men om det känns bättre för dig kan vi säga att det är McDonken).

De sitter och surplar på varsin milkshake, äter pommes frites.

Snart tar de sista vagnen, sista vagnen hem.
Snart somnar de i sina sängar.

(Efter att C. har spytt en del; mest alkohol och milkshake då.)

5.
Utan att någon märker det slocknar en stjärna i februarinatten.
Det hörs ett dovt muller över staden, sedan faller den.
Den slår ner på en takterass.
Den slår ner och den slår rot.