Det bländar oss

Igår.
Det var jag, mina ord, min röst, mina andetag
som fyllde rummet,
de tystas öron.

Hur sjunker det in? Vad händer med en människa?

Igår vad det mina ord.
Men var det jag?

Det vet jag inte.

Snart

Jag har gömt mig så länge.
Gömt mig gömmer mig fortfarande.
Men snart inte längre.
Snart kommer jag stå på den där jävla scenen, jag kommer att vara sårbar, ja, jag kommer att vara i
strålkastarljuset. Kommer inte kunna gömma mig mer.
Men jag ska ta steget.

Vad är det som skiljer dig från mig och mig från dig?
Det kan bristen på mod
eller något annat.

The Deadly Theater

Vad är det som drabbar?
Som gör det så fantastiskt?

Inga teckensystem är tillräckliga för att förklara, man kan inte täcka in det där viktiga.
Inte det som skiljer levande från dött.
Vad är det som drabbar?

Kunde man bara komma åt det så skulle det aldrig vara någon risk att någon i publiken sitter där, tittar på klockan, längtar efter katten, undrar om de ska gå i pausen.

Teater som drabbar.
Hur gör man?

Hemåt, januari, hemåt

På väg att hitta hem.
Kanske.

Det är ett steg i rätt riktning.
Augusto Boal fångar mig, och jag inser att jag kommer för sent.
Jag kan inte längre träffa honom, kan inte längre fråga honom vad han menade med allting det där.

Det får jag hitta svaret på själv.
Som alltid, januari, får vi hitta det viktiga helt ensamma.
Ingen kan hjälpa oss där.
Säga vilka vi är och varför.
Vilka vi är på väg att bli och vilka vi skulle kunna vara.
Allt det där får du hitta själv, januari.
Du är inte den enda som behöver gå igenom det ensam.

Jag med.

Och de andra.

Även om de inte vet om det.

Bitar som går genom huden

Hittar dem här och överallt.
I min byrålåda.
På havet.

Det finns så mycket.
Som en storm, bitarna bara väller in, väller över och jag vet att det finns en historia att berätta.
Men jag vet inte vilken och jag vet inte hur.
Jag vet inte vart den kommer leda och det gör mig rädd.
Därför avstår jag.

Men om jag skulle liksom Brecht låta anarkin råda på pappret.
Då kanske.
Man ska inte fastna i dramaturgiska begrepp.
Det är ett gödningsmedel som är letalt i stora doser.
Och ännu ska vi inte dö.

Skulle någon lyssna?
Var skulle det leda?
Jag vill inte att det ska tolkas som att det är självbiografiskt.
Kanske ska jag vänta innan jag lägger klart mosaiken.

Innan vargarna

Det är alltid ett krig.
Ett krig som finns.
Ett krig som inte finns.
Ett krig om kriget,
kriget som krigar för att få finnas,
kriget som krigar för ett erkännande,
inuti mig.

Det är alltid ett krig
och ibland vill jag bara dö i massorna.
Ligga bland de andra liken i leran,
bli kött som blir jord igen.
Man orkar inte alltid kriga.

Just nu orkar jag inte kriga och de senaste dagarna har tärt.
Vargarna stryker kring mig,
jag sitter vid min lägereld,
är på flykt och snart, snart,
när elden slocknat,
så kommer de att attackera mig,
och min önskan kommer att uppfyllas,
kommer att dö namnlös i massorna.

Utan ansikte.

Men innan vargarna har hunnit så långt,
innan sista vedträet har brunnit ut till aska och ingenting,
så tar mitt hjärta svärdet igen,
rustar för det eviga kriget som finns och inte finns,
och jag reser mig upp i natten.

Black bird

Igår blev det för mycket.
Jag reducerades.
Blev en före detta människa.
Blev ett djur.

Stapplade ner för trappan,
bort från människorna och spriten
i lägenheten.
Bort från.
Till.

Jag rasade ihop i en liten hög i ett hörn,
satt på en trappa
med teglet skrapande mot min rygg.
Min dyblöta skjorta.
Det regnade.
Det regnade och regnet rann från mitt hår,
min klänning blev förstörd,
mitt smink var sedan länge utsköljt
hade lagt sig som en skugga över ansiktet.

Det regnade och där på trappan,
där spricker jag,
går jag sönder.
Där blir jag ett med regnet.

För att.
För att.

Just det.
Det kommer en punkt där.
Jag vet inte varför.
Är främling för mig själv.
Men egentligen vet jag.

Kan bara inte prata om det.
Har aldrig kunnat och har aldrig planerat att det ska få lämna mig.
Inte i form av ord från mig till en riktig människa.

Men hur många år orkar man springa ifrån sina inre demoner?
Det finns en grön liten dörr till helvetet i mitt huvud och jag kan inte få bort det.
Ingen kan.
För att.

Och jag blir så tom också.
Så ekande tom i mig själv.

Idag bär jag svart och tänker tillbaka.
Tillbaka, för fram vågar jag inte.

Flaskpost om november -09

Jag tror att det dunkar i bröstet igen.
En hal liten fågel rör sig oroligt igen.
Eller?
Är det iver?

Jag läser igenom mina gamla anteckningsblock från den tiden.
Ja, jag skriver den tiden fast det är mindre än ett år sedan.

Tiden då jag inte vågade. Då kom det från hjärtat:

Jag är en fånge, fastkedjad vid fötterna,
dömd till att gå i mina egna fotspår tills jag inte
orkar mer.
Jag vet ingenting om livet.
Jag står utanför,
tittar på,
skriver upp i mina anteckningsblock om andras liv,
om hur jag tror att liven är, men i själva verket
vet jag
ingenting.

Jag vill tro att det jag skriver är viktigt,
sant,
men det är det inte,
allt är lögn och tomt och uppblåst.
Jag får inte tillgång till livet, för de vet att jag aldrig skulle klara det i alla fall.
Redan nu liksom – att sluta på ett sjukhem, ett dårhus.
Vad har du varit med om, lilla flicka?
Ingenting, skulle jag skrika,
ingenting och så skulle jag skära mina handleder randiga.

Varför dömer jag mig själv till det här?
Ickelivet.
Kommer jag att tvinga mig att stå utanför hela livet?
Hela livet som jag inte levde.
Jag är för rädd för att ångra mig, att inte ha det jag har.

Det jag har.
Vill jag ens ha det?
Jag vet inte.
Hur skulle jag kunna veta det?
Jag har ju alltid haft det.
Alltid har det funnits.

Varför är jag så rädd?
Varför känner jag inte igen mig själv?
Varför är jag så rädd?
Vad är jag rädd för?
Varför har jag sådan ångest?

Jag ska inte ge upp, för jag skulle aldrig förlåta mig själv för det.
Men varför är jag så rädd?
Varför känner jag mig så liten, så lusig, så ovärd att faktiskt få delta i livet?

Jag grät när jag skrev det då. Satt här, på samma stol, vid samma skrivbord, med samma drömmar, såg samma himmel genom fönstret, såg samma mark.

Det var november. Och kanske var det där, då, när jag skrev det där, som jag verkligen bestämde mig. För att försöka. För att nu finns det inga ursäkter kvar, nu finns det ingenstans att gömma sig. Nu drar mitt hjärta ut i krig, fågeln med hala vingar försöker lära sig flyga, försöker ta sig ut. Nu rasar kriget i mig och jag är allierad med mig själv, med mitt hjärta och mina drömmar.

Kanske var det där, då, mellan ångesten och tårarna och det självdestruktiva hatet som bubblade inom mig, men som jag återigen lyckades tygla, som jag bestämde mig,
för att aldrig hata mig själv så igen,
ty min kropp är det mest fantastiska jag kommer äga,
ty drömmarna jag är dömd till är de vackraste jag kommer få,
ty jag är det bästa som hänt mig,
om jag bara fattar det själv
och verkligen tar det på allvar.

Dömer jag mig fortfarande till ickelivet?
Nej, jag dömer mig själv till livet varje dag.
Varje dag dömer jag mig att välja mitt liv just för den dagen.
Ibland är jag en bra domare. Ibland en sämre.

Är jag fortfarande kedjad till fötterna?
Nej, jag är så fri jag vill vara.
Så fri jag vågar, så fri jag orkar.
Ibland vågar jag inte och ibland orkar jag inte.
Men ibland vågar jag och orkar med.

Är jag fortfarande rädd?
Ja, fullkomligt livrädd. Men jag gör det ändå.

Kommer jag att ge upp?
Aldrig.

Ur mörkret

Ut ur mörkret måste man ta sig.
Inte stanna där
skuggorna
drar och
drar
ner
ner
ner.

Bort.
Man måste bort från det.
Bort.
Men hur tar man sig ut ur mörkret när man ingenstans har att ta vägen?
När man tappat sitt hjärta någonstans i dunklet?

Gripande karaktärer...

Det är så gripande på något sätt:
en karaktär som är omedveten och kanske likgiltig inför sitt (tragiska) öde.

Tänk Meursault i Camus Främlingen...

Finns det något värre än självömkande karaktärer?

Bort från allt sentimeltalt!

Mer än ord

Det handlar inte bara om ord, om nyanser.
Det handlar inte bara om förmågan om att kunna välja rätt, ty ibland är ord bara ord och ingenting annat än livlöst, intetsägande tomhet.

Det handlar om att kunna se också.
Se poesin i samspelet mellan kroppar, handlingar och ord.

Man måste kunna se.

Lyssna till mörkret

Innanför och utanpå.
Blå moln, blå himmel.
Åska.

Vad spelar det för roll i alla fall?
Lyssna till mörkret i ditt bröst liten fågel
lyssna till mörkret omkring dig
och försök att inte drunkna.

Under linden

Det finns ett träd.
På en kulle.
Ibland sitter jag där
och nedanför,
vid kullens fötter,
sover staden.
Det är natt.

Sitter där ensam.
Alltid ensam.
Men jag ser.
En stad.
Många människor.
Bilarna nedanför,
jag vet ju att det sitter någon där i,
med ett hjärta i sin kropp,
med ögon,
med läppar,
och därför ser jag dem,
tänker jag,
fastän det enda jag verkligen ser
är bilarnas ljuskäglor som söker sin väg genom mörket.

Det är en lind.
Jag sitter under.
Och där är jag ensam.
Så ensam
i mörkret
ibland ledsen
ibland lycklig
ibland bara trött
fundersam
drömmande
men det jag räds mest,
det jag tror är sant,
är att alltid när jag sitter där
vad jag än känner och gör
så är jag bara
så fruktansvärt



tom.

Vackre bror

Vackre bror och jag.
Efter sångerna, efter vittrandet.
Då vackre bror.

Genom alla huvudstäder ska vi.
Sitta dingla benen över alla kanaler ska vi.
Lukta träden gatorna stenarna människorna ska vi.
Leta mannen kvinnan döda barnet ska vi.
Kyrkogårdarna, apelsinlundarna, kastanjeträden, tegelmurarna de vita de gula de röda ska vi.
Vakna i Paris ska vi.

Jag måste våga

”Språket: upprättandet av ett förhållande till verkligheten. Träda i förhållande till verkligheten
– gå in i den, krossas, krossas till slam, försvinna och ständigt försvinna mer. Att våga ha ett språk.
Att våga träda i förhållande till verkligheten. Att utlämna sig till att offras: och alltid.”

ur Ett landskap av Birgitta Trotzig

Jag måste våga.
Annars är jag ingen människa, bara en liten lort.

Ensamheten

Andie och jag.
Det finns något vemodigt över allt hon rör.
Till och med hur röken stiger från hennes cigaretter.
Hon är ensam och vacker.
Vacker, men trasig.

Mandie.
Olof.

De finner varandra på busshållplatsen.
Han sitter där med en kartong munkar.
Hon har precis blivit släppt från behandlingshemmet.
Deras smärta flyter i mitt blod nu.

Jag har precis lärt känna er, men jag ska aldrig glömma våra tårar.

Delirium

Med risk för cirkulationskollaps.
Mandie togs om hand av staten när hon var fjorton till det att hon var arton.
Då skriver hon ut sig själv, hon letar upp Andie.

Andie har under tiden haft ett förhållande från och till med Connie.
Han har försökt att sköta sig, men han förstör för sig själv.
Mandie hittar honom.
Hon ser hur hans hjärta är krossat och för första gången så förstår hon att det bara är Connie som Andie vill ha.
Hon bestämmer sig för att hämnas på Connie, som för henne representerar hela staten och "det normala samhället".

Hon åker till Connie, misshandlar henne och trampar sönder Connies ägg.
Ägg, som senare visar sig vara Andies också.
Andie säger upp bekantskapen med Mandie när detta händer.
Han lämnar både Mandie och Connie.

Han hittar Olof.

Skärvor

En massa skärvor.
Mosaik.

Jag försöker göra dem ännu vassare.
Ja.

Jag vill att det skall skära.
Det ska göra ont att se, att höra.
Inte för ont, men ont.
Man ska inte kunna värja sig.

En ny början, alla fåfänga monologer måste bort.
Det ska vara enkelt, naket.
Det ska vara roligt, samtidigt smutsigt.

Jag trodde att jag hade skrivit så grovt jag kunde,
men det räcker inte.

Jag vill göra det mycket grövre.

Utan, utan

Det här blir det sista.

Utan,
utan
utan
utan
utan

min röst
min pensel
min heliga
min enda
min viktiga
min enda verkliga
mitt enda jag
mitt enda verkliga jag

Jag är just nu
ordlös
jag har tappat
mina
mina
mina
ord.

Jag har tappat min röst
mina ord
och det gör mig till en krympling
till någon
som inte
kan
andas
själv
utan
som
måste
få
hjälp
att
ta
sig
upp
till
ytan.

Jag kan inte ha det såhär.

Mina ord är de viktigaste för mig.
Utan dem
är jag inte jag.

Utan dem har jag ingen kropp,
och ingen skugga.

Näktergal

Hon vet inte om det själv, ännu.
Hon vet inte om de blåa som vilar därinne.
Näktergalen, den hala svalan.
Alla träd och fåglar bor därinne.
Hon försöker kväva dem med vitt.
Lysrörsguden är den enda som spelar roll för henne.
Hon är en vittrande planet.

Men näktergal kommer i april.
Näktergal.
Näktergal, rädda henne.
Näktergal.

Hemåt, januari

Jag har tappat mina ord och min aptit
och först idag har jag fattat det.

Jag kan inte ha det såhär.
Jag är skyldig mig själv bättre.

Jag ska inte räkna något mer.
Det är så jobbigt.
Jag vill, men vill inte.
Varför måste vi göra såhär?
Varför måste vi ha det såhär?
Varför måste jag göra såhär?
Varför vill jag ha det såhär?

Jag fattar inte.
Varje år.
Varje jävla år så kastar jag bort mina dyrbaraste ägodelar.
Mina drömmar.
För vad?
För ett par värdelösa revben.

Låt mig sjunga mina sånger

Det går som det går nu.
Den gröna porten har öppnats i mitt huvud,
den som leder till det lilla helvetet som finns där inne,
djupt där inne,
och djävlarna dansar som bäst sin sorgetango.
De är fulla och jag börjar bli så väldigt trött.
Jag börjar bli trött, och det är bra,
för om jag somnar
så kan jag vakna igen.

Och det måste jag göra,
för jag är inte lycklig med demonerna i mitt huvud.
Jag vill sjunga mina sånger,
men de gör mig stum och helt smaklös.

Ibland

Ibland,
ganska ofta,
så är jag inte här.
Inte där folk tror jag är,
jag är inte där,
inte på riktigt.

Jag lever i en värld ibland,
som är den vackraste av alla.

Där ingenting kan vara mindre vackert än vackert,
där ingenting kan vara mindre magiskt än magiskt.

Ett spårdagnsspår blir ett guldglänsande hårstrå i marssolen.
Ett fuktdrypande träd i novembernatten den vackraste kristallkronan i världen.

Allt är vackert, allt är magiskt,
i den världen där jag lever ibland.
Ganska ofta.

Där är jag lycklig.
Men man kan inte stanna där,
inte om man vill leva.

Ankan igen

Ja. Då var det ankan igen.

Ett längre projekt med slutdeadline i november, men första deadline ligger redan på måndag så då måste en första prosaskiss och de första tio sidorna vara skrivna.

Gillar idén, men vill få in mer rörelse på scenen. Mer måste hända. Vad ska hända?
Olofs pappa kanske... Är han A-lagare?
Vet Olof om det?

Nej, får nog ta en dusch på saken.

48 minuter...

...heter pjäsen jag för tillfället jobbar med att skriva. *

* LÄS: brottar ner och blir slagen blodig av. Och slår blodig.

Så det så.

ur "48 minuter"

Ur AKT I, scen III: jag har inte gjort någonting!

KÖRLEDAREN
Han sitter vid bordet.
Hon kommer in.

HAN
Du är sen.

KÖRLEDAREN
Han är arg.
Varför är han arg?
Är han inte rädd?
Han verkar inte rädd, bara arg, irriterad.
Allt han säger är: du är sen.
Och hon svarar lugnt: jag är aldrig sen.

HON
Jag är aldrig sen.

HAN
Det är du visst. De sa att du skulle komma för tolv minuter sedan

HON
Jag är aldrig sen säger jag. Det börjar när jag kommer.

KÖRLEDAREN
Han känner sig orättvist behandlad.
Han känner sig pressad.

HAN
Du har fortfarande bara en timma.

HON
Jasså?

HAN
Ja, och nu har redan tolv minuter gått, så du har bara fyrtioåtta minuter kvar.

KÖRLEDAREN
Hon säger först ingenting. Bara tittar på honom.
En lång stund så står hon bara och tittar på honom.
Sedan säger hon:

HON
Jag tar den tid jag behöver.

Paprika

Att skriva är att skriva om.
Så sant.
Hela tiden måste jag brottas med mina texter.
Igen och igen och igen.

Just nu skriver jag om något som planeras att sättas upp till hösten.
Jag känner mig pressad.
Är inte nöjd med nuvarande version, det känns som ett pekoralt stycke.
Vad gör man?
Man sätter sig ner, gnuggar självömkan ur ögonfransarna och skriver.
Igen och igen och igen.

Och så sover man på saken och skriver om det igen morgonen därpå.

Välkommen till min verklighet!

New Yorker

C'est la vie mon amie.

Jaja.

12h3dpjäsen är så gott som klar.
Är inne på version 7, men måste läsa igenom den en gång till innan jag blir ett Amerika utan vita fläckar kvar. Det blev det grövsta jag någonsin skrivit.

Tanterna kommer att skruva obekvämt på sig i bänkraderna, Isa sätta kaffet i halsen.
Och jag, jag vill bara skrika: det handlar inte om mig.
Så svag. Det är inte mig det handlar om, det måste bara berättas.
Mitt liv hör inte dit, inte på riktigt.
En värld i papper.

***
Jag har aldrig varit i New York, men båda Paris och Portugal. På tal om det:

Den om Eiffeltornet är klar sedan länge, men den ligger mest och samlar damm tror jag.
Icke spelbar, alldeles för litterär. Tyvärr?
Jag vet inte.
Har skickat den till Mastern och väntar på hennes dom.
Vi får helt enkelt se.

M O S A I K

Smakprov ur Mosaik. Jossi berättar för La att hon skriver en pjäs.

Ur Mosaik - Jossi skriver en pjäs

LA
Men säg någonting då.

JOSSI
Jag har börjat skriva en pjäs.

LA
Vad sa du?

JOSSI
Jag har börjat skriva en pjäs sa jag.

LA
Har du lagt ner romanen?

JOSSI
Nej… Men jag skriver en pjäs också.

LA
Du kan inte backa ur nu.

JOSSI
Den handlar om oss.

LA
Det vet jag redan.

JOSSI
Jag menar pjäsen. När folk frågar mig vad den handlar om säger jag att den inte handlar om något särskilt, men det är bara lögn. Det är ingen som vet det, men pjäsen handlar om oss.

LA
Varför då?

JOSSI
Jag vet inte varför. Det bara blev så.

LA
Du skriver ju redan en roman om oss.

JOSSI
Det är inte samma sak.

LA
Jag fattar inte! Allt det här du tar upp! Tjejerna på sjukhuset och nu det här. En pjäs? Tänker du hoppa av? Är det så? Ska jag behöva göra det här själv?

JOSSI
Jag måste gå och pissa.

LA
Va?

JOSSI
Det måste vara all saft jag druckit. Fy fan, det känns som att blåsan ska sprängas.

MIn tolvtimmarspjäs...

...blev ett något större projekt.

Jossi och La är som en tudelad Lilla C i äldre format.

Samma tema.

Två flickors symbiotiska vänskap som blir förödande för dem båda.

Skillnaden?

Jag vill inbilla mig att det finns både högre berg och djupare dalar i denna nya version.
Vackra mosaik.

Fortfarande är slutet lite oklart dock, liksom det är i min senaste om de som faller.
De som faller, hur ska den sluta då?

Let me introduce...

...de två huvudpersonerna i 3d12h-pjäsen.

Jossi och La.

Ja, de heter så.
Sedan har vi Ricci, Zaole, Horace, Anna och My också.

Vilka är de? Var är de? Vad händer?

Ja, det skall jag försöka reda ut imorgon.

Någons anteckningar

Var och såg teater idag. Genrep på en teater med ett kliande namn.
Riktigt, riktigt bra.
Även om jag inte förstod så mycket så kittlade den i innanför bröstbenet.
Det är allt jag kräver för att teater skall vara bra.
Satt i solen efteråt med min teaterkompanjon med stora drömmar som dock lider av kronisk skrivkramp.

Försök att vänd på det, sa jag åt honom.
Vänd på det varje gång det krampar.
Det handlar inte om vad världen tycker om dig.
Det handlar om vad du tycker om världen.

Hela tiden. Vänd på det. Då slutar det att krampa.

Ikväll utmanar jag mig själv. Ikväll skriver jag vad jag kallar min första 3 dagars 12-h pjäs.
Betyder: den skrivs på mindre än tolv timmar fördelade på tre dagar.
Första dagen skrivs grovmanus.
Bearbetas sedan dag två och dag tre.
Kravlöst. Det behöver inte bli bra. Jag skriver den för att lösa upp knutar. För att flumma ut. För att hitta det som man glömmer ibland. Glädjen.

Inget namn ännu, men efter förbrukade 5 h: femton sidor dialog.
Helt buskigt.
Det blir en mess att reda ut det där i morgon.

Inte idag heller...

...vill jag leva om.

Idag vill jag gråta över människor och biljettsystem som sviker och stress som håller på att riva hål i magen på mig. Snart kommer en av de vassa taggarna ha hål i säcken och hela jag kommer rinna ut i en liten pinsam fläck på golvet.
Igår skrev jag att jag känner mig sviken av våren och idag kan jag inte något annat än att hålla med.

Ingenting är vackert, ingenting är kul.
Detta är ett fult liv, ett smaklöst liv och jag själv är väl inte så mycket mer spännande än en kall klump havregrynsgröt som vrider sig av genansen över att vara ensam och utspild.

Fy fan.

Jag håller inte att stå på.
Inte för någon.
Inte ens längre för mig själv.
Jag kanske har murknat sönder under alla höstregn som jag vägrat gå in för att sova?

Men som man bara kan konstatera när man ser marshimlens återvändande mot universum:

grå är den himmel som aldrig gråter.

Kanske är det vad jag måste göra.
Gråta. Igen.

Fuck this day.

Galenskap

Jag drivs till galenskap.
Det kliar under min hud.
Jag kommer inte åt det.
Jag är uttråkad och stressad,
jag har alldeles för mycket att göra,
men förmår mig inte att göra någonting.

Jag håller på att explodera av det här, vad det nu är.
Jag håller på att bli galen.

Jag kan inte skriva, jag kan inte tänka, jag kan inte nå ut till människorna.
Jag är helt ensamensamensam fastän jag träffar folk hela tiden.
Det är som att jag krymper inåt, jag fryser som en besatt, men ingen kan komma nära mig.
Inte nu.
Jag tycker allt är tråkigt, att ingenting är värt att ödsla tid på.
Det finns ingenting som är viktigt nog, roligt nog.
Ingenting är värt.

Bara mina drömmar är fina nog. Jag drömmer om vackra öar med gröna, branta kullar och havet och skepp och maneter och äventyr och is och

ja, jag drömmer om att flyga, flyga över kyrkogården, flyga bort mot stan, över byggnaderna. Att flyga mot solen.

Men det är bara drömmar. När jag är vaken är ingenting vackert längre, fastän det är blå himmel och väluppfostrade molntussar som tyst betraktar min galenskap.

Jag når inte någon och jag tappar greppet om mig själv.

Idag är en dag som jag aldrig vill leva igen.

Snälla. Bota mig från detta tillstånd.

Någon.

Hunger

Ibland inbillar jag mig att jag genomgår samma kval som en drug addict.
Jag kan gå fram och tillbaka i samma rum i flera timmar, utan att kunna göra något, utan att vilja göra någonting.
Jag lider av abstinensbesvär.
Jag behöver mer och mer för att få kicken.

Jag går runt och är ständigt hungrig.
Det är bra, på ett sätt, men som det är just nu så äter hungern upp mig inifrån.
Jag går mot min egen undergång.
Allt tack vare mitt beroende.
Fan.

Ibland önskar jag att jag inte var så hungrig, att jag kunde nöja mig någon gång.
Men då skulle jag inte varit jag.

Krångel

Jag har sagt det förut: jag vet vad som ligger i mina fotspår.

Offer.

Hur mycket får en dröm kosta egentligen?

Hur ska man veta när det har gått överstyr? Hur många vänner i kött och blod kan man såra genom att inte ha tid innan det har kostat för mycket?

Återblick

Jag säger inte att jag vet vad som är rätt och vad som inte är rätt.

Inte för någon annan.

Men för mig finns det bara en väg, och det är att leva min dröm.
Det är plikten jag har gentemot mig själv.
Det är något jag måste göra, för annars är jag inte jag.

Jag måste leva min dröm.
Kompromisslöst, jag är ledsen.

***

Det finns en ny melodi som inte lämnar mig ifred.
Det är Vennbergs dikt som spökar. Kanske.

Hur som helst hoppas jag, att ur all ångest skall hon resa sig, ta steget genom gallrena och vakna i Eiffeltornets stad.

Helvete

Åt helvete är det som åt helvete kan vara.

Finns det några ord?

Nej. Inte längre.

De har tagit slut.
Jag är ledsen.

Idag ingen dag

Idag är ingen dag.
Idag är ett helvete.
Idag skulle jag lika gärna kunnat vara oexisterande.
För idag finns inga färger.

Ingenting.
Ingenting.
Ingenting.

Bara ensamheten och ett sorgemoln.
Här inne.

Från ordning till kaos till ingenting.
Är det där jag håller på att hamna nu?
I ingeningeningeting.

Söndagnatt

Det är hemskt att inse att männsikor är ersättbara.
Det är hemskt, men det är sant.
De flesta människor går att ersätta, även om jag vet att man är en fattig människa i fall alla i ens liv kan betraktas som utbytbara.
Det finns några som man helt enkelt hör ihop med.

Men.
Som sagt.
Jag lär mig.
Av mina misstag. Javisst.
Jag har lärt mig att släppa människor, att det faktiskt går att göra det.
Så nu säger jag good bye Tj och hello någon ny.
För de kommer.
Ja visst.
De kommer.

***

Jag har skaffat mig ett helt gäng pappersvänner också. Psykfall hela bunten. Ja visst.
Jag är deras skapare.
Jag lider med dem.
De gör mig till en bättre människa.
Kanske.

Starkare

Igen.
Det är mörkt ute.
Men jag är starkare nu.
Jag ger inte upp så lätt.
Jag är påväg. Jag vet inte riktigt vart, men jag vet att det är jag som väljer mina steg själv.
Ingen säger hur jag går.
Ingen pekar dit jag ska.
Jag går en väg som bara jag känner till inuti.
Som bara de innanför bröstbenet vet vart den leder.
Och jag går på.
Jag vet att det är rätt, för den gör mig levande och lycklig.

Rädd igen

Nätterna i januari.
Jag kommer speciellt ihåg en.
Den natten vred sig gatorna av lycka, svettades av allt dansande och blundade sig varma.
Det fanns en puls mot asfaltens blindhet.
Ett par klackar som skar genom natten.
Jag kommer speciellt ihåg en natt i januari.
Den natten var inte en handfull snö kallare mot kinden än ensamheten.

Nu är det natt igen.
Och jag är inte längre bara uttråkad, utan rädd och fruktansvärt ensam.
Det blir så bra som man gör det.
Visst.
Men om man inte vågar.
Man måste vara så fruktansvärt stark.
Jag tycker att jag gör mitt bästa.
Ändå så händer det ibland, nätter som denna, att jag måste blunda hårt för att jag inte ska låta rädslan vinna mig.

För jag måste göra det här.
Det måtse jag.

Offer

Offer.
Jag vet vad som ligger i mina spår.
Det visste jag redan från början kanske, att det skulle bli sådana, när jag började ta mina drömmar på allvar.

Men hur mycket ska man behöva offra?
Jag har fått tusen nya pappersvänner
men förlorat två i kött och blod.

Eller?

Är det kanske de som har förlorat mig och inte tvärtom?
För att de inte kan acceptera att jag måste göra det här för min egen skull?
För att det inte handlar om dem.

Jag vet inte.
Men det gör mig ledsen i alla fall.

Rädd igen

Nu är min vän Ångesten här och hälsar på igen.
Jag har väl presenterat er förut?
Ja, vi har känt varandra ganska så länge.
Sedan jag upptäckte att jag hade drömmar och därmed något som jag kunde förlora.
Han är min vän säger han, för han vill bara hjälpa mig att inte förlora något.
Hur?
Genom att aldrig låta mig få det.
Jag vet, jag ska inte lyssna på honom, men så här är det:

D E T Ä R F Ö R B J U D E N K Ä R L E K

Så enkelt är det.
Eller?
Jag måste gång på gång övertala mig själv om att jag visst får älska teatern.
Även om alla ifrågasätter min kärlek.
Ingenting kan trösta mig just nu.
För om jag inte får bli en del av Det,

då orkar jag faktiskt inte leva.

Jag kan inte några termer.
Jag kan inga teorier.
Jag kan inga analysmodeller,
och ja, jag tycker om Stadsteaterns uppsättningar, i alla fall en del.

Men vadå?
Min kärlek då? Det är allt jag har, min kärlek till teatern är oändlig.
Varför skulle min kärlek vara mindre värd än deras för att de har omslutits av teaterns kärlek under längre tid än vad jag har?

Kommer jag aldrig att bli lika mycket värd, för att jag gjorde fel val för tio år sedan?

Jag är rädd.
Livsrädd.

Olycklig kärlek

Vad ska man göra
när man inte vet vart man ska ta vägen
när man älskar något så mycket
att man vet att man kan leva om man är en del av det
men samtidigt att man är ingenting när man håller på med det
för jag kan inte ens bli en skugga i dess härlighet
jag är bara ett dammkorn som svävar i luften

vad ska jag göra
när jag vet att det bara är genom det jag älskar som jag kan komma nära fullkomligheten
känna tillhörighet
men samtidigt
att det kommer göra mig så olycklig