En handfull barr, pelarthuja.

Rebeller, ljugande: kastar flaskor i betongen och dansar till Arcade Fire.
Gråter i en bar förra året, och dricker öl.
Pratar Berlin, stenmurar i havet.

Ruttna skal, och där är jag.

I aska, snurrande, sakta, som i damm.

Jag skriver detta

för att mitt huvud exploderar till ett popcorn,
hjärtat bär armen i mitella,
och vinden drar genom huden.

Done, flamingo

En dag tippar hela världen åt sidan, glider av sitt strå som en daggdroppe,
och irrar i ett lagom stort flipperspelshål för att försvinna för alltid.

Just precis innan sitter man på arbetarkaféet.
Bredvid en sitter ens två vänner, hunden och Caesar, och äter ostmacka med
vattniga gurkskivor.
Man har just packat sin resväska och vet att man aldrig mer kommer tillbaka.
Man dricker långsamt ur sin kaffekopp för man är livrädd för att det äntligen ska ta slut.

Hoppar på godståget i farten.
Landar på taket.
Hittar en lucka.
Hamnar i en kupé.
Där sitter en sjöjungfru och gråter.
Hon har dödat sin pappa istället för sig själv.
Hon får en baguette och en bagatell av en gammal dam bredvid.
Man skakar på huvudet och fortsätter nedåt, genom nästa lucka.

Hey, they say, welcome to the party.
This is just another day, another day.
This is just another day in Berlin, and we're gonna party until someone pukes in her glass on the dancefloor, like last year, d'you remember? I don't remember her name any longer.
Tall and blonde. Whatever.
Man har hamnat på en raveklubb i Berlin och man trivs bra men man fortsätter.

Ut på ett parkeringsdäck där natten skriker och munnar är vidöppna och blod blandas med mascara. Hey, staden glittrar nedanför och VARFÖR I HELVETE skulle det någonsin vara lätt att bryta tegelväggarna dom bor i?

Man spränger sig själv i luften och plötsligt är man ett popcorn.
Man bränner sig med en cigarett.
Man lämnar dem att undra.
Man håller andan och andas igen och håller andan och andas igen och i huvudet bildas en spricka i natten och i den sprickan gror ett träd och det trädet rotar sig så snabbt men ändå långsamt.

Du lär dig nånting. Men första känslan är att du har förlorat nått, säger Shaw.
Man lär sig själv och förlorar sig själv,
B: "some of us need to get lost more often",
hey fuck you or fuck me, tänker man.

Det kommer en gädda och en stråke liksom, ja, men en dov, dov ton.
Vi kallar det övermänskligt, för de flyger.

(LÅT STÅ)

På tavlan, i klassrummet man har hamnat, sitter en hamster uppnålad.
Man kollar närmre på den, bara för att upptäcka att den har ena tassen (högra, fram)
i en liten liten mitella, och då: det är ens hj.

(pretentiöst att skriva resten liksom... HALLÅ ELLER)

Men det är ens hj. och det bultar inte längre.
Inte heller gör det ont, tänker man.

WW3 eller kanske inte riktigt.

Men i hand: TRE RÖDA ST. och så ska det förbli tills handen faller.
Man sitter en dag på bussen och klockan är strax efter nio och man har stannat för ett rödljus och kyrkklockan till höger klämtar, och här: fattar man att: man är ensam i hela världen.

Och alla andra med.

Man får en checklista:

1. Stå
2. Stå.
3. Stå
4. Så (var det ett stavfel eller inte, ja, vad fan tror du DICKHEAD)
5. Stå.
6. Slå
7. Spotta ut en tand och dansa tango med bratten mitt emot.

Man känner en svag doft av kola i luften, och nybakat bröd.
Gott, och så skall det alltid vara.

Men man är färdig här.

I wouldn't ask if I knew, dickhead

From the space shuttle:

Hi, Jeff?

Hey, you know what? I'm fucking lost.

What?
Yes, I am a long way from home.
What?
Yeah, I told you dickhead, I'M LOST.
What?
I don't know where I am stupid, then I wouldn't call for help, would I?
Well, I don't know. Some silly vaults...
And a green metal man who shows his very tiny willie with a smile that's lingering on his lips.
He holds a fish in his arms too.
And more, to the right: some kind of wanna-be sky scraper.
And small blue metal snakes or something, lots of them, everywhere.
Eating people.

And... and...
Wait.

There's a CoconutCherryCherryDreamPuffGirls-something-Gang here.
No, it's true. Just caught the sight of them.
They're drinking Caffe Latte, I swear.
What do you mean? How many?

No, they're not four.

There's five of them.

The fat one who tries not to eat chocolate bars at night, eventually.
The tiny one who has fallen in love, everlasting May in her ribcage, poor skinny bicycle.
The one who talks and always wears silly ribbons, who strives for power, hey, and tries to be the second hand of Her:

the one who's got the power to choose whether they should drink regular Coke or Diet Coke, whether they'll go to that party or that party, wear that kind of clothes or not, whether they should eat or vomit or just starve and smile.

What?

No.

Five of them, I told you.

What?

The fifth?

The one who's silent, although her heart roars like a Tiger.

No, she's here.
She's still here, drinking Caffe Latte.

Hundra och en dag, efter ankomst

1.
Omkring dem, typ på alla löpsedlar utanför kiosken där de brukar köpa cigg:
rubrik efter rubrik;
en begravning - direktsändning i riksteve;
ett land i chock;
en stad i chock;
en CoconutCherryCherryPuffDreamgirlsgäng i chock;
en ny Tiger.

2.
ungefär 862 röda rosor som ser ut som blod på asfalten;
ungefär 39 vita som försvinner mot det vita, SNÖ;
en gul, den är från C. kanske;
flera utbrunna marschaller, och tre som fortfarande brinner (en som är omkull och utspilld);
en chokladask (vad den som lade dit den nu tänkte på; nästan lika dumt som att ge den till en anorektiker på sjukhus, typ V);

och där, precis intill där hon dog,
bakom avspärrningen:

en DietCoke-burk, urdrucken,
flera skärvor efter metallvraket som exploderade så plötsligt,

och nån som har skrivit i snön: vem mördade T?

Nu i en bröstkorg

Nu är det små smuliga kex i bröstkorgen,
och jag är små smuliga kex,
och jag äter små smuliga kex, (krossar mellan tänderna,
torrt, så att det knastrar och spricker och, på grund av torrheten,
sprutar ut från munnen) så att de faller ner i bröstkorgen.

Nu är det en konstig fisk bakom högra ögat, som simmar,
fastän det är så trångt, simmar, fast kan liksom aldrig vända på sig därinne.

Och i huvudet: en hamster, som springer i ett hjul med ett hjärta
som pickar och pickar i hundrafemti kilometer i timmen,
pickar och pickar, som om den, i sitt hjärta hade en hackspett med en liten liten hammare på näbben.

Hjul som gnisslar och gnisslar för att hamstern slickar bort tystnaden så fort jag smörjer hjulet med olivolja, på kontaktpunkterna med ställningen.

Nu är det en död kyckling under huden,
som knottrar sig medan kycklingen tinar.

(Inte från död till levande, utan från död till mat).

Slutligen: nu (och för alltid) är det sömnlösa nätter för att i mig är en djurpark, men också ett litet jävla hopp som gått under jorden och gömmer sig hos djuren eller hos snälla medborgare (i deras hemliga jordkällare). Och det låter det bli till skavsår därinne, för väntan tar en sån jävla tid och leder alltid bara till besvikelse.

Det lilla jävla hoppet måste dö, för bara det skvallrar om att resten är en spökstad.

De: marionetter.

C:s händer.
På axeln, runt nacken.
I ryggen.
Stryker en slinga hår ur ögonen.
Våldsam, lätt beröring.
Beslut.

Let it die

Vill inte berätta mer än så, att det är en natt i februari det händer.
Det är inte maj, det är aldrig evig maj, bara i V:s smala kropp, bara där är det
evig maj för att hon är kär. Men annars: februari och midnattsblå himmel också då det är dag.
Snö, snö och på himlen glittrande grus och på marken nedfallna stjärnor för att vi inte ska halka.
Det är som ett pumpande hjärta, och ett ögonblick står T. och C. på takterassen, innan metallen exploderar.

Samtal med S., tjocka, tjocka S, som dricker vanlig coca cola, fastän hon borde dricka light.
Skärvor från himlen, skär revor i huden på dem alla.
Det läcker.

Ett dygn senare är en av dem död.

An Act of Striking Together

1.
En morgon vaknar J. och är ett svart hål.
I hennes mage bor en grävling och hon tar fram mobilen: raderar namn efter namn.
Ett sparar hon: E:s.
Det är torsdag.

2.

Det är torsdag.

E. går hem från sprillans ny barbequeafton i skinande plast.
På hennes armar och ben krymper skinnet så att det känns som att hon nästan inte får plats.
Hon vill ha en ny frisyr, som A.
Hon vill ha nya kläder, som A.
Hon vill ha nya vita tänder, som A.
Och hon vill också ha en ny pojkvän som hon kan stå och se perfekt ut med i en spegelbild, som A.
Men det har hon inte.

3.
När dom bankar på porten svarar hon inte.
När dom ringer på mobilen klickar hon dem.
När dom skriker att "ja men stanna där inne och dö då" så bryr hon sig inte (bara lite).
När dom slutligen går så tittar hon inte efter dem.
Hon sitter på sin säng och syr en kostym och tänker att det ska bli kul på söndag, när E. kommer.
Det är alltid kul med maskerad.
Det är fredag.

4.
Det är fredag, och E. är på fest igen, med A. och A:s nya pojkvän och A:s nya pojkväns gamla vänner som är nya för E.
Och där står han - sprillans ny, väldoftande och med ett par charmigt fladdrande näsborrar.
Hela festen lutar hon sig mot honom.
Dagen därpå är Alla Hjärtans Dag och det är nästan för bra för att vara sant - och han har inget att göra, och hon har inget att göra, så de ses och gör wookade grönsaker (jättegott, och nyttigt!) och åker hem till honom och kollar på en härlig actionrulle och sitter uppe, och han har köpt röda vindruvor (jättegott, och nyttigt!), och de sitter och pratar och E. vet nästan inte vad hon pratar om i slutet, för hon ser bara honom och hans läppar och sedan - ja, men visst.
Egentligen är hon inte den typen av tjej eller han den typ av kille som ligger på första dejten, men - det här är speciellt - det är ju Alla Hjärtans Dag och allt - och det är perfekt och. . .
Morgonen därpå när han är på toa så tassar hon upp och tar på sig bara ett linne och ser sig själv i spegeln och han smyger in bakom henne och kramar henne och hon ser, att hon är perfekt bredvid honom i spegelbilden som är hans.
Hon skulle vilja stanna där för alltid i den där bilden, hans och hennes.
Hela dagen och hela natten och hela nästa dag och så vidare, och så vidare.
Men det kan hon inte, för ikväll har hon lovat J. att dyka upp.
Det är söndag.

5.
Det är söndag, och nu är J. klar med sin kostym!
Den är den bästa hittills, E. kommer aldrig kunna gissa vad det är, och det är det som är lite poängen.
Hon tar på sig den direkt och står och ställer sig och blandar saft, för här ska det drickas.
Medan hon står där med vatten och koncentrat skrattar hon för sig själv - hon tänker på alla gånger hon sett folk ramla.
Hon skriver ner det på en lapp och lägger lappen i en tändsticksask.
Den är till E.
E. och J. - best friends forever.
Genom taket ska de, i en sputnik, när alla andra jävla mänskor sedan länge sedan
blivit som grus bara, tänker J.
Hon och E.
Maskerad och dricka saft.
Ikväll - ikväll - ikväll.
Ikväll och alla andra kvällar, för alltid.

Början/slutet

Bakom bröstbenet,
med smutsiga tassar: gräver,
tills hjärtat blir ett skavsår,
som doftar svagt av mask och jord.

Men lyckat.

Beginning/end

Åh, men det är snyggt i svartvitt - och en mossgrön soffa - och på bordet, ett paket med Lucky Strike - och hon - blodrött läppstift - men ansiktet vitt - och röker diskret med handen böjd elegant - och där, på golvet - en kropp, med blankpolerade skor - hälarna i golvet - tårna upp mot taket - och magen, det är en grann mage han har, ett litet Kilimanjaro.
Men nu är han alltså död.
Och hon röker.
Hon röker, sedan säger hon till den skakande kroppen i fåtöljen bredvid: jag vet en bil vi kan låna.

Bye bye Beautiful

I dig bor ett hav av ketchup.
Ibland, om du går in i taggarna i stängslet, så bubblar den fram,
med en doft av varmkorv och mos, dessutom.
Ur dina ögon rinner Fanta - det är gräsligt äckligt, men inte värre än de dagarna det kommer Cola Light. Svider ungefär lika mycket.
Plätten utanför byggnaden är asfalterad, och där står du och skakar, för inom dig väller det fram som en korvkiosk.
Fingrarna knutna runt stägslet.
I magen öppnas en lucka.
Det är en ny kebaberia som slått upp portarna intill.
Ett stygn i armen - där är ett creperie med gula markiser.
Vaderna exploderar till ett komplett sett med solstolar.
Du har blivit en turistattraktion.
Det är för övrigt det sista du ser av dig själv:

säsongen ska just till att börja.

HAN och rödgråten himmel och vinden, vinden

1.
Åhhh, där går HAN med sin ryggsäck igen.
Haltande gång, putande mage, den där vaggande armen, och - gymnastikskor fast det är november och frosten ligger som ömmande sår på asfalten.
Där går HAN, åh, åhhhh, med sin jävla ryggsäck.

2.
Himlen blir rödare.
Jamen, som om det varit ute och supit så att ett kärl har spruckit i ögat och läckt ut -
eller som om den legat och gråtit och gråtit och gråtit på sin säng kanske, eller på McDonalds.
Suttit och snorat och hulkat över en Quarter Pounder Cheese och en påse mini-morötter.
Jävla himmel, självömkar så att hela världen blir röd av gråt och sprängda blodkärl.

3.
Så är det det där med apelsiner också.
Åh, apelsiner, åh, apelsiner.
Skulle kunna bygga en igloo av apelsiner och flytta in direkt.
Bygga bo, en orange borg.
På väggarna skulle jag hänga stringhyllor, och i alla hörn (eller i mitten då, eftersom jag tänker mig att igloon skulle vara rund), så skulle jag ställa stolta amaryllisar.
Ut med det röda.
Ut med det röda.
Ut med det röda ömmande, i min apelinhem-kära-apelsinhem.

4.
En jävla massa skit släppar HAN runt i sin ryggsäck.
En Metro som är skit.
En drickyougurt som är skit.
Fem skitkvitton.
Ett par pennor som gått sönder, för de är bara skit.
Och i ytterfacket - sin stora ensamhet, som absolut är skit,
och inte mindre än fem (!) Irene Huss-filmer som han ska förtära i skitensamheten med skitchipsen från Willys som också ligger där i hans guppande ryggsäck.

5.
Hacka, hacka, hacka lök.
Det gör himlen mer än gärna,
för att dölja det där rödsprängda som rasar över hela världen.
Hacka, hacka, hacka lök.
Det är svavelsyran i löken som reagerar med tårfaktorn och voila - där förklaras rödsprängdheten.

6.
Men så, när HAN kommer upp till lägenheten så fortsätter benen av sig själva.
Upp går han, högre och högre, alla trappor upp till åttonde våningen, och efter det - en våning till.
Upp på vinden som han inte visste fanns, och där - en lucka.
Ett vindsrum.
Ett vindsrum och han står alldeles stilla och Irene Hussfilmerna är inte med, de ligger nånstans i trapphuset, långsamt gled ryggsäcken av honom, och gympaskorna, och jackan och allt det där, och här står han - skal efter skal lättare.
Står där som den pojke han en gång var.
Och det är vinden, vinden och råttorna och duvorna som hörs; vinden över taket som en fågel,
råttorna i väggen som prasslande gräs, och duvorna som duvor.
Och han ställer sig på en pall och ser ut över den förbannade världen.
Men den förbannade världen ser han inte längre.
Här är han en prinsessa.

Rolf och Salamin, del. 2.

NEEEEEJ, skriker hon.

NEEEEJ, NEEJ, FÖÖÖÖ, skriker hon

NEEEJ, NU FÅR DET VARA NOG MED SALAMI.

Jag bara gapar. Så mycket rasar.
Här sitter jag och dricker kaffe och försöker lösa sudoko, och här ställer sig - ROLF - och gastar på baktassarna. Salmibiten ligger kvar som en skrämd liten femåring i hundmatskålen, och jag bara - gapar. Ja, men fyra gånger häpnad:

Häpnad 1: Rolf kan stå på baktassarna.
Hapnad 2: Rolf kan - prata. Och inte bara prata utan - gasta.
Häpnad 3: Rolf är en hona! Under alla dessa år, Rolf... Och jag visste inte...
Hälpnad 4: ROLF har fått nog med SALAMI. ROLF som ALLTID älskat salami. Rolf som alltid ÄLSKAT salami.

Jag blir paff, say no more.
Jag blir paff, lägger sudokot åt sidan och går och öppnar en burk med pilsnerkorv som jag häller i Rolfs hundmatskål, över salamin.

Då fnyser hon, gräver fram salamin och kastar med ett ilsket knyck bort den under kökssoffan. Sedan börjar hon smaska på pilsnerkorven, riktigt högt, och demonstrativt.
Så att det skvätter.

Zebran och hans grannar

1.
Låt oss säga att mitt i det svartaste svarta bor en zebra.
Han har svansen käckt på sne och nya solglasögon.
Han vickar rytmiskt på höfterna och räknar viskande ner,
in i ett andetag - tre, två, ett - sedan pratar han i mikrofonen.

...Welcome, brothers and sisters, säger han med sin skrovliga röst, jo, för en sådan har han, welcome to the masquerade...

Sedan börjar han att sjunga, djupa, mörka toner med sin Riesen-röst, kola och mörk choklad.
Elvis sjunger han.
Och något om krossade geléhjärtan som fastnat mellan hovarna och suttit där alldeles för länge nu.

2.
Ett stenkast därifrån, ungefär på andra sidan väggen, dit Zebrans mörk-choklad-kola-röst resonerar som en dovt mullrande huvudvärk, bor en säl.
Han bor i avloppet.
Han har inte visat sig än, men han bor där.
En dag, en dag kanske snart, tänker han dyka upp ur vasken i köket.
Som en överraskning, eller något.
Gärna när nån diskar tänker han.
Han har sett det framför sig så länge.
Där han ligger och låter grötrester och gammalt pastavatten skvala mellan fenorna, har han fantiserat om det, just det ögonblicket.
När han bryter genom diskskummet, med klapprande fenor, som en liten hjälte.
Han hör det redan, den diskandes hurrande: "Vi har en säl i diskhon, vilken hjälte!"
Och sedan väntar pompa och ståt, och kanske en parad, eller i alla fall någon slags välkomstmiddag.
En dag, kanske snart.
Sälen myser medan ytterligare en laddning alltför gammal mjölk rinner ner för hans kinder.
Snart: no more illaluktande vita tårar för mina kinder inte, tänker han.

3.
Låt oss säga också att mitt i det svartaste svarta, i lägenheten under Zebrans, så bor det inte mindre än fem (!) fiskpinnar.
Det går ganska bra, även om det är i trängsta laget.
De har ett rikt socialt liv och gillar speciellt att mysa framför Let's dance eller gamla videosinspelningar av Fångarna på Fortet (Lill-pinnen tycker tigrarna är så läckra, och att man får ta PRECIS så mycket pengar man vill, bara man hinner in under gallret.)
Ibland pallrar de sig ut på den stora gräsplanen precis utanför hyresrätten och spelar kubb.
Det går rätt bra, så länge någon väljer att vara domare istället för att vara med och kasta.
Det känns nämligen så orättvist annars, att de som är med i laget med tre bara får kasta två pinnar var.
Då är det bättre att stå över en gång, och ja - vara domare.
Det tycker de allihopa.

Stulen deg och en salami för mycket.

Jodå, men det händer också roliga saker.
Till och med två ibland, på samma dag.

1.
Jag ville baka bröd, så det bestämde jag mig för att göra.
Jag satte degen och begav mig in i vardagsrummet för att titta på en rolig film.
Då blev plötsligt Rolf (ja, hunden alltså), ovanligt tyst.
Det här är något som inte stämmer, tänkte jag.
När jag kom ut i köket så var degen borta.
Rolf hade deg i mustachen.
Han rapade hela kvällen medan degen jäste i hans mage.

2.
Så plingade det på dörren.
Det var Lill-Lotten, granntösen.
Hej, sa hon, vill du köpa en salami?
En salami, sa jag.
Ja, en salami, vi säljer salami för att få ihop till klassresan till Öckerö.
Jaha, sa jag, jag gillar inte salami. Har du inget annat du kan sälja?
Nej, sa hon, vi säljer bara salami.
Jaja, sa jag, jag köper väl en salami då, eftersom det är du.
Så köpte jag en salami, bara för att det var hon.
Nu har en salami för mycket i kylen.
Till Rolf hittar den i alla fall.

Fisk-Disco

Liten fisk med igenklibbade gälar går på disco.
I taket snurrar kulan lockande och kastar många ljus.
Dom säljer popcorn och hallonsoda och någon har på sig parfym.
På toaletten lägger en gädda på mer läppstift.
Du ser ut som nån känd från teve, säger hon till liten fisk, och råkar måla ett extra streck med läppstiftet på kinden.
Ja, säger liten fisk, dom brukar säga det.
Liten fisk står i hörnet lite först, sedan pratar en ål lite grann,
och de buggar, buggar till A*teens, en, två, tre, sedan blir ålen för svettig och sugen på
varm korv med bröd som de har börjat sälja. Liten fisk går och dricker hallonsoda som fräter i magsäcken. Sedan blir det tryckare. Liten fisk dansar med en annan liten fisk med dålig andedräkt, kletig.
Sen går liten fisk hem.

Kött/ben

Alla björkar vissnar.
En tändsticksask.
Yta mot yta, kross.
Handen i väggen, foten i dörren.
Kniven i bröstet.
Kross.
Kött/ben i röra, under hud.

Pyr.

Femton minuter.
Femton lappar - DRA ÅT HELVETE
Ett ankare rycka rycka tycka bra eller dåligt,
skit samma.
Beslut - gå till ankdamm.
Beslut - gå till maskerad.
Beslut - gå och inte gå tillbaks.

Gå in i det förbannade köket och hålla käften.
I det förbannade bröstet och hålla käft.

C/o akvariet

Men, välkommen!
Till akvariet menar jag.
Här flyter vi alla gött omkring i pissljummet vatten.
Skönt! Så här när oktobervinden biter.
Och regnet.
Skönt, att man är inne då.
Innanför glaset.
Bland mosigt sjögräs och alger och deprimerade krabbor som liksom borde sluta tänka för mycket på dom där gubbarna, Ekelöf och Tranströmer. Jaja, det är inte heller helt lätt.
Har man snöat in på något så har man.

Ah!

Där kommer han alltså, Ikaros.

Välkommen du med, ta en paraplydrink.
Nejnej, det är ingen fara. Vodka och hallonsoda.
Inget annat. Ja, lite bär och sånt där glatt skulle det vara då.

Vad ska vi göra idag?

Ah!

En lektion i - ödmjukhet?
Nej.

Idag ska vi prata om något helt annat - om arga färger.

Jamen visst, tänk så här - vilken färg är arg.
Ja - just det - orange.
Eller röd.
Fast röd är mer ilsken.
Orange är arg.

Orange boll i rörelse.
Det är vad vi ska vara.
Låt gå då!
Låt gå!

Så där ja.
Basketboll i gympasal, rullar, rullar ner för trapporna och in i omklädningsrummet när nere,
in i killarnas jävla omklädningsrum och tjejernas, och det, det, där blir allt till bomber, och bomber spränger hela skolan och alla Julior och alla Robins och dom andra och ingenting är kvar, förutom du, en orange basketboll som studsar ut i världen och är - är ingenting och just därför allting.

Du studsar vidare till Hemköp och köper vindruvor, och ner för Älvsborgsbron som en gigantisk och orange superhjälte, ner i en båt eller helt enkelt bakom horisonten, och där blir du invaggad i en jättelik tårta som du liksom sover i, typ ett år, innan du blir utsprätt igen - igen till en jävla lägenhet, till gråa pappersmänniskor som inte fattar din orangea natur - som liksom du är för stor och klumpig för fast egentligen inte - och sedan, sedan -

Ja, ner i akvariet, plums.
Omhändertagande fostervatten.
Ljummet kaffe, på kaffe, på kaffe.
Piss.
Gamla tårar du inte kan släppa än.

Ja, men ta en paraplydrink till, koppla av. ah - välkommen.

Du är bara här tillfälligt, lyssnar på David Guetta - innan, vidare, vidare
bort bort bort.

Cabriolet

Okej, men vad händer nu?
Jag är mitt och du är ditt.
Min kropp blir ungefär som en bil att polera: och inte bara det,
utan mina känslor också, och mina tankar också.
Alla är små Cabriolets som ska poleras och fejas och bytas vinterdäck på.
Jag är mina tankar.
Jag är mina känslor,
men bara har en kropp?

Nja.

Här och nu: om det vore allt du hade, vem är du då?
Vem är du, bara här och nu?

Inte nån jävla cabriolet i alla fall.
Tack.

Liten traktor plöjer

1.
En dag tar liten superhjälte tag i gräsmattans kanter,
rycker och drar,
så att pojken på picknickfilten trillar av,
med prickigkorvsmörgåsar flygande omkring sig,
och de med marmelad.
Och sedan tar hon den fläktande himlen,
bägge hörnen,
och drar och drar, tills solen kommer åter.
Tills dagen kommer åter: då ser hon den i ögonen och säger: du får inte gå.
Du får inte gå.
Du får inte gå.
Du får inte gå, okej?
Stanna här med mig.
Och picknickpojken måste äta samma mackor han redan ätit en gång.
Eller: femtontusentrehundrafemtiofem.
Det är många dagar för en och samma macka.

2.
På en gata glittrar splittrorna efter en flaska som, vi kan kalla honom K., kastade efter,
vi kan kalla /henne/ O. (som i osynlig, för det är så han tänker: du är osynlig för mig nu, O., det var det han tänkte när han kastade flaskan).
Splitter och några pysande ölbubblor som letar sig till ytan, i droppen, intill bajset, skräpet,
asfalten, smutsen, tidningspappret, plastförpackningarna, den tappade vanten, det tappade ansiktet, splittror osv. osv.
Natten.

3.
Vi kallar henne E.P.
Rädd, för himlen är inte en trappa.
Rädd, när Central Park en dag är borta.
När allt det där som fanns inte längre finns.
Äh! Det är uttjatat.
Det är vad det var, men det är också det som är poängen.
Gråtande spöken, osv. osv.

4.
Åh traktorn!
Åh traktorn kom tillbaka och plöj in i bröstbenet på mig.
På mig! Eller på O. (fast det är svårt, för O syns liksom inte, och det är vida känt att det är svårt att plöja saker som inte syns). Plöj upp bröstbenet på oss!
Också oss som är så hårda och okänslosamma så att folk alltid tror att där måste det dölja sig massa mjukhet och känslor just för att det är hårt och kargt.
Och ja - knöla ner mig i en sportbag tack.
Låt mig vara där ett tag, tills jag fått härliga skrynklor och då - ge mig en sherry (det är jag fan värd!)

5.
Vad mer, vad annars?
Åh, diskububblor bara, på handen.
Inget att fästa någon vikt vid.
Total frihet når man aldrig, typ.
So - why bother.

Uppenbart, varför inte

1.
Det är så uppenbart, att det här är en sophög som borde brinna.
Lite koldioxid hit, lite giftiga gaser dit: sedan borta.
Sedan: vidare, vidare och framåt, framåt.
Faktiskt.

2.
Som blåmärken på armen.
Små nålar i tungan samtidigt som vi dansar schottis.
Att helt och hållet vara någon annan.
Att vara helt och under något hårt.
Att vara under stel plast, att få andetagen tillbakakastade i ansiktet.
Åter: men är det inte så.
Vi skriver historierna från vårt liv på baksidan av ett kvitto från Coop.
Som vi sedan tappar på bussen.

3.
Skulle ringt idag med.
Det här kanske inte är helt rätt, för mig eller för honom.
Kanske inte är vad vi behöver.
Borde inte ens tänka i de banorna.
Åh, vad tänker man - snusstället, vid hals och nyckelben.
Den där ensamma lilla parken som nog inte ens var en park nära den andra parken som nog var en park.
Den med katten.
Kedjor kring armen.
Som om: som om: det vore en hals.
Eller.

4.
Vandrar tillbaka bland sidorna.
Röd halsduk, klackar mot sandsten.
Strand och bilsus i öronen.
Små snäckor borrar sig ner under täcket, mot natten.
Och där bodde Ariel.
Och där bodde Horan, i bilden intill.
Röda ögon av alla tvålar.
Borttvättat leende.
Det är så uppenbart att det här aldrig kommer funka att man lika gärna kunde gå och dö.
Vad annars liksom - björkar.

Men visst, stanna ni här med era björkar.
Om det är det ni vill.

Codex

Vänta, blinka.
Allt är taget, allt är sagt.
E.J: Mod är den första förutsättningen.
E.G: Och mod är att inte helt och håller bli ett vrak som sjunker,
när rädslorna är som små borr genom trät som brukar flyta.
Så säg: vänta, blinka bara.
Sedan borta.

På bussen glider en hund, svart av och an på golvet, ner från upphöjnaden till dragspelsmitten.
Inte lätt att vara hal på magen.

Vid ett fönster på sjunde våningen står en tant, blixtens stilla.
Det är nästan så att hon inte syns där bakom.
Men hon ser.

Man på cykel, tjej med skinnjacka som ler kärt mot sin reflektion i bussrutan.

By night: skojar du med mig.
En papptallrik med pommes frittes i den krängande bussen.
Det kommer ketchup på busskortet, men det gör inget.
Förtär i hundbajsdoft.
Allt grått, ja, men det är liksom något fel på björkar.

Bakar bröd.

1. inte baka in för mycket mjöl.
2. knåda degen minst fem minuter
3. inte knåda för länge efter första jäsningen.

De jäser och jäser och blir en stad, på andra sidan havet.
De blir en bro, och där under kan man bo.
Därunder står en uteliggare och rostar kastanjer.
Hittar ett metspö och en död duva utanför Kafé Frid och Fröjd.
Allt är varmt i degstaden och himlen är alldeles lagom mjölig.
Det blir aldrig ensamt därinne, för gluten somnar aldrig.

Men med ett enkelt pop! så

ja,

koldioxiden går liksom ur.

Sörjor: hundbajs och vråltårar från bakom bröstbenet, blod

En dag är det borta.


-
-
-

och dags att sörja igen.

Gamla björnbärssnår och vrak - måsar som fastnålade mot himlen som liksom grötade ihop sig med havet - - - nio månader senare: en regnbåge störtade ner, ungefär vid stranden i Mount Batten där det började - - - det tog slut och det var över men sedan - - -

--- i ett rum (det blir aldrig mitt)
så öppnar sig en spricka, en halvmeter ovanför golvet och - - -

gamla böcker, gin och plåtbilar, järnstaket - - -


(JÄRNSTAKET!)

--- mitt under föreläsningen, så inser jag att jag skulle ge allt för att bara få stå där, med solen från sidan och Central Park i ryggen och kolla på madrassen på rälsen och hundbajsspåren intill, bara ett par ögonblick för - - -

här.

Ärligt talat: här.

(besvikelse i rösten)

I regnet smälter jag (och en liten kinesisk pojke) som papperssvalorna vi brukade vika tillsammans och kasta från broarna

1.
Under broar brinner papperssvalorna som ingen längre bryr sig om.
Det har aldrig varit efterfrågan på tidningspapper, och förresten - förresten blir det dy i alla fall.
När regnet faller så blir de till en osmaklig röra, på marken.
Fåglarna som en gång brann, kastades ut med öppna vingar från Älvsborgsbrons högsta punkt ligger där nu, smälta: utsökt pappersmassa.
Trycksvärtan som rinner genom vitheten: som dålig självkänsla, eller bara sorg.

2.
Där finns en rondell ovan staden.
Ser på bilarna nedan, nedan, nedan som rasar förbi som monster.
River upp köttiga sår, det är så det låter.
Händerna runt stål, runt stål, runt stål.
Knogarna vitnar. Om någon skulle stanna.
Det gör de inte.
Hem och äta ostmacka.

3.
Spik på väggen, spik på foten.
I magtrakten har en nässelfabrik slagit sig till ro.
I närheten finns en korvkiosk där korvgubbens fru mest står och smygäter rostad lök hela dagarna medan bostongurkan står och blir skämd.
I regnet föredrar mänskorna kebab.
Alltid, alltid denna kebab.

4.
Hittar en peruk, och ett par, ett par solglasögon.
Mina ögon är inte mina längre.
Mina händer är inte mina längre.
Mina lungor är inte mina längre (så jag kan lika gärna röka).
Inget som var mitt är längre mitt.
Eller kanske: jag vill inte längre ha det.

5.
Och det är därför jag en dag stänger dörren om mig, hänger ansiktet på den där spiken,
drar på mig peruken och bestämmer mig för att öppna fönstret.
Det gör jag för att där finns något annat, nått nytt.
Nått som inte smakar beskt.
Nått som inte är som en böld i halsen,
vad det nu är,
någon slags könssjukdom kanske,
nått som inte är som det.
Hela nätterna är jag ute och dansar och dricker pissgula tårar tills jag inte längre svettas.
Fast det är inte sant.
Det skulle kunna vara sant, men det är det inte.

6.
Istället står jag alltså i fönsterkarmen.
Jag håller en liten, liten kinesisk pojke i handen,
han är ungefär bara tjugo centimeter lång, från tåspets till den lilla tofsen som alltid står konstigt upp när han sover.
Han har tagit av sig sin kockmössa, för han driver nämligen en liten, liten kinaresaurang under min röda byrå i hallen.
Men nu får det vara nog säger han.
Han är trött på dålig dricks och dammråttor som kommer och går som de vill.
Det får vara nog nu.
Vi håller varandra i handen; eller snarare, jag håller honom i armen och han omfamnar min högra tumme med både armar och ben.
Vi kliver upp och vi kliver ut.

7.
Och vi hamnar igen alldeles i närheten av ett hav.
Det är ganska fascinerande.
Pösiga karlar och damer vilar sig i solstolarna.
Men det är ingen plats för oss, så vi drar vidare.

8.
Vi drar vidare och vi drar bort.
För i oss finns en enda längtan: att inte känna någon, att inte veta något.
Att glömma vilka vi varit och håller på att bli.
Att försvinna helt, men dyka upp någon annanstans.
Leva vidare, där, nöjd.
Kanske jobba på en korvfabrik.

En sista stund på jorden

Liten klick gröt på morgonen.
Tipset, 150 kronor på ett system, 150 på ett annat.
Vänta, L., vi ändrar det.
Du får tippa själv idag.

Lite teve.
Allt är så ljust.
Mormor drar ner persienner, ljus sipprar in ändå.
Slglasögon, bomull runt kanterna: ljuset letar sig in vid näsan.
Funkar inte.
L. åker och köper lite natt i en påse.
Funkar inte.

Eftermiddag.

Andetagen lätta som helium, svåra att hålla kvar.
Flyttkartongerna har packat sig själv och står travade i alla hans vener.
Snart redo. Klockan närmar sig nio.
Klockan, sekunderna nu ser han: egentligen är dom små, små ulliga djur med flera ögon.
Eller, kanske inte direkt djur, men varelser.
Varelser med flera ögon, pigga ögon.
Sånna som kuttrar.

På väggarna finns bara mörka rutor efter tavlorna där solen inte kommit åt att bleka.
Beigegula, ljusgula, mörkare och hål för häftstiften.
Har aldrig tänkt förrut på att det fakstiskt är bleka maskrosor på bården.

Månen stiger som en vaniljdröm ner från rymden, och bakom den gula fasaden.
Gatlyktorna, igen tänds de när ingen tycks tjuvtitta.
El rusar genom metallskrovet.

Snart halv elva, sekundvarelserna springer, men ibland vilar dom också,
till exempel där det finns plats bredvid honom på kudden.

Inga ord.
Det är svårt.
Rösten ligger liksom nedpackad i en flyttkartong,
en som är ganska långt ner i högen.
Inga ord, men ljud.

Och det räcker.
Mormor kommer.
Mormor lyssnar och stryker över kind.

Om hon bara kunde ge honom en puss.

... uss

... uss

Mormor fattar och ger honom pussar, två stycken, på vänster kind.
Sedan vilar hon huvudet mot hans.
Sedan, efter en stund, sätter hon sig upp igen och håller honom i handen.
Hon fick kramp av att sitta så där böjd.

Ringer L, ringer I.

Och jo, de där maskrosorna, de där bleka på tapeten.
Det är hjärtslagen.
De blir fröbollar som brister.
Ett fönster som han alltid sett men ändå inte står öppet på vid gavel.
Fröna dansar ut och upp och bort och bort till månen och drar den närmre.

Solglasögonen på filten på hans ben.

Maskrosor som mognar, ett för ett.
Bara tre till.
I. kommer.
Bara tre till.
I. sitter och håller andra hand.
Bara tre till.
Maskrosor lossnar, ett för ett.
L. kommer.
Tar på fot.
Maskros borta.
Blek tapet, allt blekt, förutom tavelskuggorna då.

Månen står på hans balkong, tar honom i famnen.
Kartongerna var inte så tunga som han trodde.
Allt har han i en mycket liten cirkusvagn som ett par sekundvarelser drar bakom sig.
"Ge sig av", säger månen, men en lessen cigarr i mungipan.
"Vidare", och drar ett bloss.

Morfar säger ingenting, men tackar inte nej när månen ger honom cigarren.
Han som aldrig brukar röka.

FIRST BREATH AFTER COMA

Svagt radiobrus från ett fönster, snett upp till höger.
Andra våningen och fönstret står öppet på glänt.
Vind i tunn gardin, till radiobruset kanske.
Därinne: ett bord och två pinnstolar.
En vas med tulpaner på vaxduk.

Nemo rostar bröd.

Rymden utanför och allt det där.
En satellit på behörigt avstånd.
Snart augustinatt igen.
Lampor i träden, kulörta lyktor, får inte in signalen.

Sanin klättrar i träd om natten och äter körsbär.

Dunja sitter i ett fönsterbräde och röker, cigarett efter cigarett och lyssnar på repiga LP-skivor från sjuttiotalet.

Hemma, tiden stannar.
Ett spöke gråter.
Floder blir busiga och letar sin väg upp för en kulle för att titta på solnedgången.
En gång bara, en gång solnedgång.
Och så får det bli.

Natten vänder rygg, blåtyget spricker av små ljusa hål.

Nemo rostar bröd, och dricker oboy.

Plåtaskar med allt det där som är glömt nu.
Dunjas bror står på en jordhög i sin uniform.
Det är borta nu.

Sanins fingrar är röda och munnen med.

Små jazzbarer i Budapest där taket aldrig blir för lågt trots källare.
Cappucino med mjukt skum.
Sova i det skummet nuförtiden.

Trasiga gitarrer och Jimi Hendrix.

En rad av drömmar i vaderade orginalförpackningar.
En rad av tummade rädslor som sköld.

Dunja saknar sin bror.
Nemo tröttnar aldrig på rostat bröd.
Sanin börjar få magknip nu.
Men körsbären tar aldrig slut nätter som de här.

the bug

Bara nu, E., bara nu. Jag lovar ju, säger J, bara nu.
Det är som grenarna, har du förstått? Jag menar, på våren.
Innan man vet om de kommer leva igen.
Man kan skära då, i barken, för att se om där finns sav.
Och det är vad man måste göra, om man vill veta.

Så det är det du gör, säger E.

Ja, säger J.

Nästan tar död på, bara för att du vill veta om det lever, säger E.

Ja, säger J. För att veta om det kommer leva igen, på riktigt någon gång.

Det är absurt, säger E. Vet du hur det kommer sig, att du är här och inte jag?

Ja, det vet jag, säger J. Det är för att du fortfarande tror att du är en plastig flamingo.

För att du är idiot, inte jag, säger E.

Jag är inte så säker, säger J. Ärligt talat, E., om du skulle skära i barken.

Det skulle jag aldrig hända, som sagt, säger E, för du är idiot, inte jag.

Avbryt inte, säger J. Vad jag skulle säga är, att om du skulle se efter, verkligen såg efter -

- ja -

- men fatta, E., där finns inget kvar.

Mind the gap

En dag lägger vi oss bara ner och dör.
På en gräsmatta som frusit, kanske i juli.
I takt med stjärnorna.
Och godstågen, som stöter som ett hjärta genom staden när vagnarna dras över skenskarvarna.
Som ett minne med dålig andedräkt, va.
Som en patetisk kvinna som äter chips en vanlig tisdag.
En människa utan skelett i kroppen, som tappar allt fäste.
Köttet glider av, bara så.
En pinsam liten pöl.
Tänk om man ändå vore sten, eller hade något att skriva brev till.
Det blir bara värre.
Mind the gap.
I'm the gap.
En dag, en dag kanske snart.
I takt med stjärnorna, och godstågen.

Winter Storms Lost In July

1.
Det finns ett hus som ingen går till.
Rivningsobjekt, helt klart.
Står med trasiga vener, träden väller ur dess fönster, säg, eller bröstkorgen då.
Och visst finns det fönsterglas kvar på vissa ställen.
Smutsigt och sprucket: här ska fåglar leva, här ska fåglar dö.
Smuts och vägdamm.
Ruggade fjädrar och sågspån.
Tidningspapper som smulats sönder mellan tidens fingrar: fimpat som en cigarett.
Ett bord kanske, ett bord kanske är kvar på översta våningen, och en stol som ännu går att sitta på: vält. I hörnen, flis och smuts där med så klart, men inte bara.
Ögon, pepparkornsögon som stirrar i mörkret.

2.
Det finns en herre och en slav.
Det finns ett hjärta som vibrerar som en vandrande pinne.
Så pinsamt bortgjord i sin pinnighet: vad gör det här?
Går och gömmer sig bland gräset i ett terrarium som någon gott nog harvarit så vänlig att skaffa fram. Vad ska man göra liksom? Förresten är det inte som att man kan gnaga på barken ändå. Hur små skulle tänderna inte få vara då liksom.

3.
Människor passerar, hey.
Men faktiskt ibland händer det att någon går in i det där huset.
Han som har en död mus i stövlarna utan att märka det.
Hon som får måndagssvaghetssjukdomssymtomen.
Hon med pinnhjärtat.
Den som slår ihjäl sin kompis på ett parkeringsdäck.
Ja.
Ja.

4.
Och pepparkornsögonen då.
De i mörket.
Ständigt där.

An entrance

1.
Jag firar en tants födelsedag.
Han säger att hon fyller åttio, men på tårtan är det bara sexton ljus.
Det var allt som fanns plats, säger han, och förresten så är det så gammal han ser henne.
Hon verkar inte alls vara sexton.
Men det gör det samma.
Det är ett bra försök när sanningen inte duger.
Sanningen? De hade inte råd med något annat än Frödinges djupfrysta prinsesstårta
eller
hon hade inte fler vänner så, tårtan kommer ändå trots sin ringa storlek stå och bli gammal i kylen
eller
hon har ju ändå diabetes.

2.
Jag kan inte förstå tiden.
Jag kan inte förstå tiden som rusar som en psykopat.
Eller månen.
Eller magen.
Eller dagen.
Eller värmen.
Eller sömnen.
Eller natten, eller rättare sagt, det i natten, det i det i sömnen, fast det är inte jag.
Det är inte jag som sover, eller drömmer jag bara, jag vet inte, vill inte prata om det.
Jag kommer ändå inte fatta, haha, det trodde du inte va, men det är fine, det är okay, det är just fine, whatever.
Det är i alla fall natt igen.
En mås ligger död på bron över järnvägen.
Du kommer aldrig förstå vad jag menar.
Du har inte varit där.
Det gör inget.
Det är ingen spektakulär bro eller spektakulär stad eller spektakulär järnväg,
och det var inte en spektakulär mås heller för den delen.
Framför allt var den död och sånt är ju ändå aldrig kul.

3.
Hon har smala ben, och brunt hår.
Häromdagen träffade jag henne på Americano där jag satt och drack cappucino.
Jag och A. brukar gå dit ibland, ganska ofta nu på sistone när den dumma tanten på Marina Bar har kommit och gör blaskkaffe. Americano är ett hyvens ställe, för man får själv pudra på kakaon, och vet du vad man får göra mer? Man får ta chokladsås på skummet!

Ja vill ha sips, sips o godis o foklasås på skummet.

Jag tar choklassås på skummet.
I alla fall.
När jag sitter där med chokladsås på skummet så är hon också där och vi säger hej och jag tänker inte mer på det. Och sedan går det bara en stund, ett par timmar, och sedan är allt annorlunda.

Det är som att det bor ett krig i henne.

I en ring of fire, på randen till en avgrund i sig själv, i ett hål, på en båt, i ett rum, i ett rum där de håller henne och hennes bror medan de förhör hennes mamma och båten går klockan ett och hon tittar på på klockan, och hon ser färjan och hon ser när dom missar färjan och det här är inte enkelt, det här är inte åka till Danmark för att köpa sprit och toblerone, vingummin och kolla på akvareller och hav som möts, kyrkor som begravts under tiden i Skagen, nej, för FAN, det här är FAN på riktigt: de klarar sig men två dagar senare så är det en mamma som dör. Ensamma: en dotter och en son. Som hon. Som hon och hennes bror. Två dagar tidigare.

Det är great to be here.
Det är great to be here, I've meet a lot of people, but sometimes I think of the reasons why I'm here.

1. Krig.
2. Skillsmässa.
3. Politik.
4. Religion.
5. Nasty things.
6. Börjar tappa räkningen.

Det gör ont, it hurts, det är som att bita i ull, att bita i skin, att bita i ben, att bita i glas, att bita i glas och svälja. Tyst!

4.
Det finns något annat som bekymrar mig också, och ni får inte skratta, för jag är seriös.
Det är i säsong sexton, hallå, vad fan håller juryn på med?
Brittney säger ju bara som det är.
Brutally honest.
Men nej, le, för fan.
Le och var falsk. Som Alexandria.
Är det den världen du vill ha, Tyra Banks, ha, är det verkligen det?
Fan vad de grinar då.
Jag menar, fuck, vad hände med Ann Ward?
Jag ruttnar under huden.

5.
Det är gone.
Gone.
Done.
Klockan är 02:49. Säg, är det inte ett sammanträffande?
Det är slut.
Det är slut snart.
Det är slut.
Sen när blev jag så här feg?

Home Park och de andra

Letar efter ord som kan hålla ihop när jag inte gör det.
Letar efter små roliga vänner att hålla i handen.
Som stenar.
Som ekorrar.
Som hundar som springer på min hornhinna, springer och springer, mot solnedgången kanske,
eller platsen där bomben slog ner för att hämta ett boll.
Lik.
Det finns inga ord.
Everyday.
Everyday.

Allt blir vitt och tappar synen.
Möter D. utanför det där snobbiga galleriet där Handelseleverna drömmer om stora vita villor och bilar som glänser lite mer än grannens.
Där är det vitt och J. måste stödja mig. Runt D. är en hinna som är vit, som en gloria eller som att en plastfilm håller på att lossna.

Jag vet inte.

Förresten tänker jag inte räkna.
Jag räknar allt nu för tiden, men jag tänker sluta med det.
Hur många lampor i taket, steg till stationen, sms från sjömannen, prickar på tapeten, hundar i Central Park, blåmärken på kroppen, minuter tills vi slutar, dagar till jag åker hem, äpplen, äpplen, vänner.

Det är en vit kant runt alltihop.
Vitt, vitt som en gloria eller typ dåligt färglagd målarbok: världen.

Men det spelar ingen roll liksom va?
Maten tappar smaken.
Peston smakar för fan ingenting.

Det enda som är värt någonting här i livet är vinägerchips.
Jag ska fan starta en sekt där vi bara dyrkar vinägerchips.

Och nyklippt gräs, va. Doften av nyklippt gräs.
Jag vill bara ut och springa tills jag håller samman igen.
Dra världen över kullarna.
Vränga tiden tills sömmarna är rätt.

Whatever.

Sjutton minuter.
Eller en dag.

En kedja kring foten som inte är min och inte din, men den är där i alla fall.
Ska vi bära den tillsammans?
Det är en bur och jag kommer aldrig komma högre upp nu.
Vad tror du egentligen?

Hur kom vi igenom snurrdörren?
Var kom paraplyet ifrån?
Och mannen med skägg och turban.
Han var snäll.
Han var nog den snällaste människan jag någonsin träffat.
Han dömde mig aldrig.
Aldrig.

Så.

Vad finns det att få idag?

Är det en kopp med te, kopp med te med lite mjölk och två sockerbitar i?
Ligga på en soffa? Vad är det för tankar som rasar genom huvudet då?
Hur många timmar är jag mellan verkligheten och plasthinnan?
Eller handlar det inte ens om det?

Jag kan inte se, jag kan inte veta.

Hur kom vi igenom snurrdörren?
Dreglade jag på hans skjorta?

Det finns ingen tid. Det är det som stör mej.

Och igår, park efter park, letar efter ställen som är jag när jag själv inte kan vara det.
Home Park.
Sitta med benen över staden.
Se på folket och måsarna.
Taken. Allt det där som finns när jag inte gör det.
Som låter, som pågår, förstår du vad jag menar?
Det är liksom kvar.
Färgerna.
Och två killar spelar Eminem från sina mobiltelefoner och sitter på gräset och inte som en bänk.
Ingenting har gjort mig så illa som det här, inget har gjort mig så illa och inget har gjort mig så gott.

Så småningom.

Mitt hjärta är precis så här: fullt av fönster som läcker in i och som fåglarna kraschar in i, fullt av fönster och bilar i vars lack blänker i solen. Fullt av duvor. Mitt hjärta är ett duvhus, bara så.

Så vidare: Central Park.
Brukade gå till kullen, sitta bland smörblommorna och titta på himlen och hustaken och gråta och tänka att nu får det vara nog, nu får det vara över.
Det gick aldrig över.
Men nu är det förbi i alla fall, nu blommar kastanjeträden och asfalten är rosa i kanterna av nedfallna blomblad.
Körsbärsträden har blommat över.
Äppelblommen är borta sedan länge.
Det kommer och går, är det inte så.
Genom fönster på ett äldreboende ser jag trädet.

Min bröstkorg är en kulle i Central Park.
Är det inte så för alla?
Och där växer träd och där springer hundar.
Och där ligger folk på filtar och sover middag och har picknick med Laxbagels och baguetter med Camebert och pasties, som jag fortfarande inte kan uttala.
Där ligger hundbajs i indignerade stora högar, som i våningar, och träd med dålig självkänsla som drar till sig korparna. Där finns en temalekplats, de sju värdsdelarna.
Där finns ett hav.
Och trumpetblommor.
Ett träd är mitt favoritträd och jag har valt en gren som jag skulle vilja ha som min egen om jag var en ekorre. Det är en väldigt bra gren. Den är precis ovanför en asfaltsgång och där kan man ligga och spana på de som går under en. På den grenen skulle jag vilja somna.
Och inte bara kullen är min bröstkorg, utan också kyrkogården där.
Soldatgravarna och de andra.
Änlgar med brutna vingar.
Bortglömda namn.

Och två speciella plantor med förgetmigej, en för K. och en för J., jag tänker varje gång jag går förbi dem att det är delar av dem kvar.

På tal om plantor: det är något förutom räkningen jag investerar mina timmar i.
Att vattna basilikan har blivit min främsta uppgift sedan J. och K. åkte.
När den dör är det över tänker jag.
När den dör är det för sent och över och borta för alltid.
Därför: vattna basilikan och snurra den i solen.

Men vidare i alla fall: det är någon som sjunger Barbie Girl när jag går förbi.
Eller? Jag lyssnar på Linkin Park och orkar inte undersöka frågan närmre.

Så framme: Thorn Park. Det är där mina vänner ekorrarna bor.
Jag sitter på min bänk, eller egentligen, på Margreths bänk, hon som var "loved by everyone who knew her" (my ass), och kastar nötterna lite här och lite där.
Efter en stund börjar jag gråta igen, mest på grund av fyra anledningar:

1) Jag såg två mosade fågelungar på trottoaren på vägen hit. De måste ramlat ur bot och gått under redan innan de lärt sig se ens riktigt ordentligt.

2) Jag såg en hundvalp som inte riktigt hade koll på sina ben. Den nosade på nötterna och skrämde slag på en tant och det gör mig ledsen, inte för att den skrämde tanten, men för att den inte är min och att den inte vill bli min vän.

3) Ekorrarna kommer inte fram, fastän jag tagit med nötter och allt.

4) Jag är kissnödig.

Jag inte läsa, kan inte prata, kan inte skriva. Letar efter ord som kan hålla ihop mig när jag inte kan det. Det är svårt. Dessutom är jag kissnödig.

Seaton Av.

På gatan nedanför mitt fönster säljer dom knark.
Det är natt och natten är blå och natten är varm och mörk
och gardinerna är för, för en lampa skiner precis utanför
och fönstret är öppet, för det är nästan maj och nästan för varmt för att andas
och nattljuden sipprar in och det känns som att Seaton Av. är inne i mitt rum
och Mutley Plain, med bilar och sirener men det är det inte för dom är inte inne här
dom som säljer knark.

Oy! Oy!
What!
I just tasted it and that was flour.
What?
I just tasted it and it is flour!

Dom skriker nedanför och nu vet hela kvarteret att dom säljer knark och det känns som att dom är inne i mitt rum.

Det gör inte så mycket.

Uppäten av draken.
Förbrukad.

Note to self

To do: aldrig bli bitter.

Aldrig bli bitter över att jag inte provade det här först.

Aldrig bli bitter över att jag inte fortsatte.

Aldrig bli bitter över vad jag gjort.

Aldrig bli bitter för att "jag hade inget val".

Jag har alltid ett val.

Nolla

1.

Vem ska tala sanning?

...

Vem?

2.

My heart, oh my heart, why do you creak?
With sad eyes, sad as the moon.

Sad.

Sad.

3.

Myn ty ych ryck ypp dyg fyr i hylvytte.

Allt jag orkar är att ta av mig dina skor i trappan.

Bara så.

Trettiotvå.

4.

Jag viker en papperssvala.

Jag viker en till.

Jag viker en papperstrana.

Jag viker en till.

Jag viker en ängel.

Jag viker en till.

Jag viker en näckros.

Jag viker en till.

Jag vilker en svala.

Jag viker en till.

Jag viker vita vingar.

Jag viker ett par till.

5.

På Starbucks sitter lilla P, som faktiskt är verkligen verkligen liten.

Hon har köpt sig ett kanderat äpple med rosa strössel på.

Benen kan hon ha raklånga i fåtöljen.

Blir en divan.

6.

If the moon was only mine, I would gladly give it to you.

7.

Slagsmål i ambulansaffären.

Det är något som har med klockor och kulspetspennor att göra.

Jag betalar över striden.

Be sensible, not daft.

Jag vet inte.

8.

Och jag vet inte.

Jag vet inte.

Jag vet inte.

9.

Jyg vyt ynty.

Jig vit inti.

Jeg vet ente.

Jag vat anta.

Jåg våt åntå.

Jög vöt öntö.

Jäg vät äntä.

Jug vut untu.

10.

Jag vet helt enkelt inte.

11.

Smaklös som ett troll.

Vi biter papper, tuggar och sväljer, tuggar och sväljer, tuggar och sväljer, tuggar och sväljer, tuggar och sväljer, tuggar och sväljer.

Tar ett ark till.

Tuggar och sväljer, tuggar och sväljer, tuggar och sväljer, tuggar och sväljer, tuggar och sväljer, tuggar och sväljer, tuggar och sväljer.

Sedan är jag mätt.

12.

Det är något med ansikten också. Hela tiden är det något med ansikten.

Det är ett som är flera samtidigt, som vätska, fluid.

Det är ett som saknas helt, för där finns inget huvud, bara en kostym och ett par händer.

Det är ett som är platt, clownen slog ner det med en hammare. Ögonen blinkar fortfarande.

Och han, vad hette han, prästen, sa till mig en gång att det första som ett ansikte säger till ett annat utan att säga något alls är: döda mig inte.

13.

Döda mig inte.

Döda mig inte.

Döda mig inte.

Bara gå, tack.

14.

Det blir bara hälften, mer orkar inte mitt pappersjag.

15.

Jag tänker inte gå härifrån.

Varför skulle jag flytta på mig, är det för du gråter?

Ahhhhh - dra ett järnspett genom bröstet.

Kanske inte på mig, men i alla fall på någon annan som står mig nära.

Så jag känner smärtan, blodet, smärtan, blodet.

Står ute på golvet igen, rökrutan på Firefly.

Jag har en cigarett i handen, den bara är där.

Det brinner i munnen på mig. Jag hoppas jag får cancer.

Glöden, rök behåll inuti, tills det värker.

Jag är. Trött.

Håller blixt stilla.

Impulsen: lämna ärr.

16.

Vem ska tala sanning?

Jag gör det inte.

Jag tänker inte ljuga.

Jag ljuger inte.

Det bara är som det är och man måste bli den man blir.

Är det inte så säg, är det inte så?

Papperstranor

1.
They call me honey.
And the sky is getting greener.
Whenever life is sunny,
following the paper cranes, whatever.

2.
Människor i ljuset.
Små explosioner i deras vener.
Små explosioner innanför huden som de inte märker av.
En tsunami som startar i högra foten.
En liten böld, jordbävning, skalv.
Skalv, skav.
Skalv.
Viker en till, papperstrana.

3.
Urtavla, flugor, plexiglas, solen ligger på, de kommer kvävas därinne, tycker synd om dem en stund och går vidare sedan. De tror de är rätt om natten, men på dagen vill de ut. De kommer dö därinne, utan att någonsin kommit utanför. Deras liv var aldrig menat utanför det där höljet hur som helst. Jävla fluggjävlar.

4.
Hur vet man när man hittat hem?
Kommer det en skylt, är det tatuerat?
Är det nån som ropar, att vänta lite, stopp?
Är det nått särskilt man ska leta efter, ett hav, en tavla, en knapp att trycka på?
Finns det en plats reserverad? Står mitt namn på toppen?
Är det ett gjutet fotavtryck i cement som foten min ska passa i?
Är det ett speciellt tyg?
Ett speciellt material som mina fingrar känner?
Är det ett chiffer som jag fattar med detsamma?
Eller tar det tid?
Tar det tid att hitta dit?
Ska det vara så mycket tvivel, för att veta vad man valt?
Eller säger det pang - blir man överkörd av hemmahörandet som ett tåg eller dålig andedräkt?
Känns det som att vara kär?
Är det som att vara kär?
Är det att vara kär?
Är jag kär?
Är jag hemma?
Är jag här?

5.
För tillfället är det slut på ägg, mjölk, tomater, gul lök och ansikten.
Just för tillfället så är det en fruktansvärd ansiktsbrist på lagret.
Det blir utsmetat varande istället.
Du kan göra som jag - ta en fabrikerad pannkaka och lägga över hålet.
Slätt blir det, använd spensalva så blir det bättre, mindre hud.
En liter foundation och ingen kommer märka.
Måla dit ögonen med tusch.
Skär upp ett hål som mun, två prickar som en näsa.
Köp något rött, ketchup eller sylt om du blir kysst, och måla dina läppar.
Håret, spagetti eller stålvadd, det gör det samma.
Ingen kommer märka, ingen märker.

6.
Jag är inte här.
Jag är inte här.
Jag är inte här.
För tillfället är jag inte här.
Däremot tror jag att jag glömde mina skor hemma hos Spiky.
Han lagar indiskt och gör sig till, dukar med servetter som han vikt på något konstigt sätt, och besticken är inte riktigt rena, sitter rester av bolognese mellan armarna. Jag låtsas inte om det.
Han är nervös och fumlig och häller upp vin i stora glas, IKEA-style.
Han har gjort sig till, men hade nog lite bråttom.
Toaletten är inte riktigt städad, fast det luktar rengöringsmedel starkt som sprit.
Under soffbordet ligger en smutsig strumpa, när han ser att jag tittar på den sparkar han diskret in den under soffan. Han har hällt upp chips i en skål och tänt lite ljus. Han har slips på sig och en skrynklig skorta, jeans, men ena strumpan har hål så att ringtån tittar ut.
Fumlig, håller sina händer för att de inte ska fumla mer, men det gör de ändå.
Maten har börjat kallna, tror han la för mycket tid på att få persiljekvisten rätt.
Ser ledsen ut när jag säger att det är det är persilja förresten.
Han var helt säker på att det var korriander.
Jävla Spiky, jävla dumma Spiky.

7.
Människor i ljuset.
När himlen, nära havet.
Kanske på en kulle, kanske på en plan.
En plan av asfalt eller grus. Kastar boll och går på lina.
Svarta siluetter.
Mina ögon håller på att frätas sönder.
Målade av tusch och det blir någon slags konstig kemisk reaktion, en katalysator, en stänk av salt och jag riskerar att brinna upp.

8.
Och som det är lyfter tusen papperstranor från hustaken.
De flyger över flaggstängerna och tar varandra i händerna.
Utan ansikten, utan riktig näbb.
Utrivna blad ur glansiga tidningar blänker i solen.
Vingar, och vind.

9.
Following, whatever.

Diet Coke Cherry

1.
Let go, let go, let go.
Avril Lavigne släpper nytt.
Hon har tappat sin smak på vägen.
För mycket peppar, säg, för mycket peppar, ta i trä.
Punkprinsessa i OKEJ.
Rockstar i Casablanca.
Vinäger, säg, vinäger.
Men hon går i alla fall vidare.
Svävar, så utspädd hon blivit.

2.
Svaga skratt och svaga minnen.
Liten pojke heter Edward och granny orkar inte vänta på honom.
Han har så små hjul på sin cykel.
Det är understandable.
Understandable, verkligen.
Hur som helst, granny törstar efter piroger.
Efter kött som smakar farfar, och jag, jag, de håller på att ta ner en massa träd i parken.
Jag undrar om de har matsäck i väskorna.
Det hade jag haft om jag var en trädborttagare.
Alltid matsäck i väskan.

3.
Ser mig själv i spegeln och undrar var du är.
Någon dag kanske jag kommer tillbaka för att leta efter dig.
Rutiga skjortor, tomma champagneflaskor, brunt rufsigt hår.
Någon dag ska jag hitta dig och du ska bli min.
Och det ska vara jag som tar dig på baken först, inte tvärtom.

4.
Jag är en sån som följer efter folk.
Jag letar upp ett offer redan innan de vaknat i sina sängar.
Står ett tiotal meter utanför deras port tills de går ut.
Då följer jag dem i hälarna till posten, för att posta ett brev,
till Perillas för att köpa fish and chips,
till Coop för bananer,
till parken för att trampa i ännu mera hundbajs,
till Ford Park för att klappa på hennes gravsten,
till porten igen.
Står där och kikar in medan teveflimmret dämpar vad det nu är som skaver.
Står där tills dom somnar.
Sedan går jag hem.

5.
Dricker vatten med syntetisk körsbärssmak.
Päronhus, jag tänker att jag bor i det högra rummet.
Jag kände en man en gång förresten, som fortfarande bara var ett barn.
Han bodde i en kista och var rädd för att gå ut.
Han var rädd för sin bror, sin lillebror som var en gubbe nu,
och stenarna, stenarna var hans vänner.
Tänker på Adam och Eva nu.
Hur hade det varit?
Hade de bott i villa, med Rex, en väluppfostrad pudel, två små blonda lintottsbarn som är kräsna med maten och helst av allt vill se på Robinson fastän de dödar höns där, på riktigt, dödar höns på teve för att få mat?
Hade de bott i lägenhet, med stringtrosorna uppdragna för högt, en leoparddräckt och fruktansvärda fårskinnsskor? Hade de varit skilda sedan länge eller hade han kanske fått testikelcancer? Det känns konstigt att bara tänka på.

6.
Håller ihop.
Tar ett andetag och ett till, men sedan får det faktiskt vara nog.
Någon måtta får det vara, eller hur?
Äter paleolitiskt, grapefrukt gör det vackraste ljudet man kan tänka.
Darkness glitters.
Mörkret och en stjärna, eller bara tomt.
Äh. Vad håller du på med egentligen, är du dum i huvudet på riktigt?
Det är som trasiga gitarrer.
Som oförlåtligt järn.
Turn your rust into trust.
Det är en lycklig jingel.
Vattnet är förorenat i just den här dammen, men livet är en lycklig jingel.
Trasigt järn, trasiga trumpeter.
Vad håller du på med egentligen?
När ingenting händer sprängs en Colaburk på en gata som inte gör mycket väsen av sig annars.
Allt är som det ska.

7.
Inse att du har ett val och att du alltid betalar ett pris för det.

8
Och jag åker tåg, tåg med S. och jag har blivit finnig som S., det ser jag i en spegel.
Vi väntar tills ett annat tåg kommer och sedan är vi på en gräsmatta med en massa andra.
Och vi ser ett flygplan komma obehagligt nära marken, det liksom dansar i luften och vrider sig som i feber.
"Kolla, den gör som en svan", ropar någon, och flygplanet gör verkligen som en svan, en svan med lång hals och många fönster. Sekunder efter så störtar det i marken.
Jag har ingenting som jag kan erbjuda dem, förutom äpplen som jag skär i småsmå bitar och matar dem med.
Inget vatten, jag letar efter kroppsdelar under stora vita segel och vaknar av elementen.
Somnar om och äpplena är slut.
Och mitt pass kom bort i kriget.

9.
Diet Coke Cherry.
Diet Coke Cherry.
Diet Coke Cherry.
Du ska lukta på din mat.
Du ska stoppa den i munnen.
Tugga inte, inte först. Först bara känn, bara känn hur den känns i munnen.
Tugga sedan långsamt. Långsamt och känn saliv och alla smaker.
Diet Coke Cherry.
Diet Coke Cherry.
Diet Coke Cherry.
Tugga långsamt och vänta med att svälj.
Vänta med att svälj tills du väljer att svälja.
Följ maten med din mindfullness, ändå ner i magen.
Kan du känna den där? Kan du känna den i magen?
Vänta.
Diet Coke Cherry.
Diet Coke Cherry.
Ta en klunk och
rewind.

10.
Och när jag tittar upp igen är det morgon och kriget har börjat.
Militärbåtarna ligger i krutmolnen och man kan bara ana dem.
Snart rämnar horisonten, eller så hinner den fly, den med.
Himlen och havet blir ett.
Himlen blir havet.
Blir ett.
Bor i en kista,
stenarna är hans vänner.
Det finns tid.

11.
Och på gatan där Diet Coken sprängdes, vandrar en man i mörk kostym.
Han håller två brev i handen och på hans bröst står det tatuerat: i a d h e v o a d a b e p f d.
Det är ett chiffer.

Welcome, ghosts

1.
Himlen exploderar. Det är så det är.
Och på randen står mänskorna, till ett litet ingenting.
Cyklar vidare.
Vidare bara, vidare.
Nog är nog.
Asfalten är varm, men det blåser fortfarande kalla vindar, från havet som finns, från Atlanten.
Bakom kullarna väntar ingenting.
Ett litet ingenting.
Trasiga gitarrer.
Tragiska f.d. superhjältar från nittitalet.
Här väntar ingen.
Vem ska man förlåta?
Finns det något mer vämjeligt än gråtande pirater? Superhjätar kanske,
med ledsna ögon och dålig hållning. Usch! Det är så att det vänder sig i magen.
2.
Jag har sten.
Jag är med sten.
Jag är med tre sten.

När jag håller dem i handen så är det som att jag håller en annan hand som inte är min i den som är min. En ganska liten men len hand.
Kall, men den blir varmare ju längre jag klämmer.
Klämmer jag tillräckligt hårt så känner jag hjärtslag också.
Mina egna, när de pressar mot kärlen i handflatan.
Men det skulle kunna vara trestens puls.
Skulle kunna vara.

3.
Det är helt mörkt här och mina lungor kommer snart att spys upp, på
asfalten bara, det skrev jag för att jag inte riktigt vet hur man stavar till trottoar,
men i alla fall, upp skall de spys, på marken, så att du, du vem du nu kan vara, kan trampa på dem,
som hundbajs,
eller maneter,
se köttet pressas upp mellan tårna.
Jag hoppas du har nagellack.
Jag vet inte varför.

4.
Kärleken är det värsta som drabbat mig.
Fy fan för den.

5.
Förresten så skulle det vara gott med semla nu.
Jag vet inte om det är sant, men någon pratade om Bert Karlsson och att han en gång badade i mjölk. Det tyckte jag lät äckligt. Förresten så tycker jag inte att man ska ha mjölk till semlor. Äts bäst utan va, äts bäst som de är.
Annars blir brödet så slemmigt.
Så vämjeligt slemmigt.

6.
Jag glömmer allt jag lärt mig.
Jag glömmer allt jag kan.
Jag glömmer vem jag var, när jag var ensam på ett annat sätt.
Jag glömmer vem jag var när jag inte var där alls.
Jag glömmer vart vi ska sova.
Jag glömmer hur många och varför.
Jag glömmer böckerna, och det blir en faslig massa avgifter.
Jag glömmer ledsna superhjältar.
Imorgon börjar kriget, det kommer jag inte ifrån.
Det glömmer man inte.
Det glömmer jag inte.

7.
Hud i svagt ljus från skärmen ser ut som ödleskin.
Jag är en forntidsödla som tiden glömde.
Tiden är förresten så jävla punk.
Skiter i allt.
Jag väntar men hinner inte ikapp.
Tanten jag möter är jag.
Gubben jag möter har jag knullat.
Tanten jag möter blev aldrig riktigt glad.
Gubben jag möter är en örfil i PDF-format.
Tanten jag möter äter sina semlor med mjölk och hon gillar det.
Gubben jag möter äter utan, det går också bra.
Tanten jag möter klarade livet.
Gubben jag möter är jag.

8.
Och, nej. Min oxeltand är inte bra.
Den dansar med mig i natten, och jag, jag kan inte sluta peta med tungan.
Det blir ett sår.
Det är ett år sedan nu.
Ett år sedan blek.
Det bleknar snabbt, gör det inte.
Jag tänker inte vänta utanför någons port.
Vad gör det för bra?
Hejjar på Popular i Melodifestivalen och håller tummarna.
Det är ju så häftigt när glaset spricker.
När något blir större än vad det nånsin vart förut.
På Facebook får jag tips om hur jag skaffar flera vänner.
Jag behöver inte flera vänner, faktiskt, jag behöver färre.

9.
Och från ovan dalar popcornen ner, avfyrar en salt- och smörraket också.
Ligger på gräsmattan igen.
Mänskorna på randen av världen, randen till ett ingenting.
Mina glansdagar var när jag fick göra rösten till Lego StarWars tevespelsreklamen.
Bländande, rent.
Det var bländande, rent.
Sten.
En sten, två sten, tre sten.
Blir äldre än jag i slutet ja, jag.
Dust, sand and slime.
Why should I even try to be sober?
Nej, Bert Karlsson, för bövelen, hit med badkaret så badar vi i Vodka, sand och Lady Gaga, tar en semla på det och hejar på Eric Saade.
Det är ändå bara något övergåeden.

10.
Det är kärleken som gör det svårt att andas.
Det är den som gör att mina lungor så småningom ruttnar, inte cigaretterna.
Det var fel.
Det är fel.
I svagt ljus från dataskärmen och övrigt mörker ser min hand ut som ödletassar.
Jag håller i stenar som kommer leva längre än jag.
Jag är en övergående fas.
Himlen exploderar.
Så gör jag.

None

Ta mig tillbaks.
Ta mig tillbaks.
Ta mig tillbaks.
Ta mig tillbaks om du finns kvar.
Ta mig tillbaks.

Jag ska aldrig lämna dig igen.

Aldrig sluta dansa

Lite som en hostattack.
Gammal, men inte ännu riktig färdig.
Världen där alla bara har en vecka kvar är en värld av jämställdhet.
Det står ett paket naturläkemedel precis till höger.
Om jag fick välja, välja helt själv, skulle jag vara över hundra år nu.
Om jag fick välja helt själv skulle jag bo i en vagn av trä och kunna hjula.
Jag skulle äta jordgubbar varje morgon, ananas varje kväll.
Jag skulle inte uppfinna något sådant som oxeltänder.
Jag skulle plantera flera oxelträd.
Jag skulle göra himlen mer blå om natten, och lite mera grön.
Jag skulle hitta små roliga tändsticksaskar på gatan minst en gång i månaden.
Jag skulle öppna en kokosnöt lite oftare.
Jag skulle köpa nagellack i glada färger, och små slitna plåtbilar.
Jag skulle bara ha min mat i plåtaskar och glasburkar.
Jag skulle torka mitt eget te och odla mina egna tomater.
Jag skulle se nya städer, människor, platser, hundar, parker.
Jag skulle inte bli cynisk.
Jag skulle aldrig bli cynisk.
Jag skulle se T. i ögonen och jag skulle dansa som en orm.
Jag skulle dansa som en orm lite oftare, och sitta i solen en stund.
Och blunda och dricka kaffe och tänka att om man stannar i det som var så stannar man där själv.
Jag skulle knäcka en öl med en hemlös.
Jag skulle bygga lego med nån liten.
Eller med nån stor.
Jag skulle bli ett hus som träden bryter igenom, där duvorna fick bo.
Något som vittrar, något som andas.
Jag skulle antagligen bli en fisk nånstans.
I pölarna i Central Park.
Och jag skulle aldrig sluta dansa.

Beethoven, Tesco, Spöket, Herr P:s dåliga andedräkt och jag

1.
Håller andan tills bubblan spricker.

Det finns en tid,
det finns en tid för oss,
lilla kråka, hej kråka,
lilla löv, hej löv,
lilla gubbe, hej gubbe,
lilla Göteborg, hej Göteborg!

Fladdra lågt över marken.
Tills bubblan spricker.

Lilla livet, lilla lilla lilla.
Gå i Central Park.
Lyfter upp barnen som inte är mina,
och jag provar deras stövlar, bara för att de ler med hela gummit.
Äh, äh, äh, äh.
Det är ändå inte vad det brukade.

2.
Känslan av feber bakom ögonlocken går att sudda bort.
Tvätta bort med tvål, eller Carlsberg - probably the best beer in the world -
och probably the best - whatever.
Vad jag menar är att allt är bättre än ingenting.
Med allt menar jag vad som helst.
Med vad som helst menar jag till exempel Central Park och stövlarna,
eller liten kråka som går på promenad,
eller öl i ett smutsigt takrum,
eller en hemlig kyss,
eller tulpaner som redan börjar vissna
eller något litet pretto som tolkar Edit Piaf,
eller ett liv i rosa
eller till och med kiwi, kiwi med skal,
och filmer från åttiotalet där de har på sig jeans.
Det är ganska bra lösningsmedel, vad som helst, förutom
det som inte är, det som är whatever.

3.
Och på tal om lösningsmedel; Beethoven låg och snoozade alldeles för länge här om kvällen.
Han skulle ut och spela biljard men tänkte meditera lite snabbt, bara lite snabbt precis innan.
Och tända ljus och lite rödvin och som vanligt tuggade han sakta på bly.
Så hörde han ett pys och insåg att stearinet runnit ner för hans notställ,
och fotot av Inga-Lill var förstört, helt och hållet.
Hon såg skrynklig ut i ansiktet.
Då fick han brått ska du veta, att lägga Inga-Lill i frysen.
Det går nämligen att peta bort stearinet när det är stelfruset.
Hur det står till med rynkorna efter istiden kvarstår att se.

4.
Ha! Och hon Dolly, som hittade en hjärtformat löv,
tänkte på henne häromdagen, henne och Herr P
som på alla hjärtans dag publicerade ungefär 46
dikter om att leva och dö och att därmellan vara ensam
på sin hemsida.
Fortfarande utan kommentarer.
Och inga exemplar sålda de heller.

5.
Ett spöke gick vid min sida,
hela tiden när jag var inne på Tesco häromdagen.
Det höll mig i handen när jag svängde förbi fruktavdelningen,
köttet,
flingorna,
toapappret,
vinet,
tobaken,
skraplotterna.
Och när jag betalade stod det och strök mig över axlarna,
precis som Herr P. en gång brukade göra,
och när jag tog plastpåsarna, som skar in i handlflatorna,
gick det med mig, bredvid,
och vi tittade på tågen tillsammans, och hundbajset,
vid det rostiga järnstaketet.
Och just nu sitter det och tittar på TV medan jag lagar lasagne.

6.
Säg vad som helst,
var tar de goda vägen?
Det är okej, förresten, det är okej att vi skyller på mig,
om någon undrar VEM det är som HAR SLAGIT SÖNDER VASEN
som brukade stå på bordet i hallen.
Det är okej att säga att det var jag, när jag skulle byta vatten till de vissnande tulpanerna,
fast egentligen var det inte det.
Det var inte mitt fel.
Lova mig, att det
aldrig
aldrig
är mitt fel när det blir fel.
Det skulle kännas bra,
om jag visste att det aldrig vad mitt fel eller ansvar, och att det enda som krävdes av mig i livet,
var att samla på penntroll och barbapappanyckelringar,
kapsyler kanske, eller pogs,
eller Pokémon,
eller Hockeykort,
eller bokmärken, suddigummin,
till och med kända människors sopor,
det hade känts bra att veta att det var allt som krävdes av mig.
Fan.

7.
Skulle du skratta åt mig, om jag sa att jag häromdagen bröt ihop på Tescos?
Ramlade ihop vid mejeriavdelningen, drog med mig flera burkar turkisk yougurt i fallet, och några ägg, så att det bara rann och skvalade, och mina tårar blandades med osockrad rabarbersmak och ekologiskt producerad äggula, rann ner i en gyllene flod för golvet, ner till kassorna, ut för gatorna, upp för backen till Central Park och tillbaka, tillbaka till Herr P, tillbaka till Herr P och Herr P:s stora mage, och sedan en U-sväng till Göteborg, vad röran nu skulle ha där att göra, och det bara rann och rann och där satt jag, i kletet och kunde inte sluta gråta.
Jag hoppas att du inte skulle skratta, för det kändes lite sorgset.

8.
Slår hål på mina jeans.
Det är spöket som hjälper mig upp.
Och Beethoven ringer och jag förstår inte vad han säger för att han är så fruktansvärt upprörd. Det har med Inga-Lill och sterin och rynkor att göra.
Han har frusit in henne, säger han, han har frusit in henne, men det verkar inte hjälpa.
Han vill att jag ska komma över.
Så jag tar med mig Spöket, lasagnen och tar mig dit.

9.
Det spelar faktiskt inte någon större roll att jag går dit.
När jag kommer dit står dörren på glänt.
TV:n står på, men bara testbild,
”Beethoven” ropar jag, ”Beethoven”, men han är inte kvar.
Han har lämnat.
Ur frysen rinner smält BigPack-glass och blandar sig med isvattnet.
Småsmå bitar av lax simmar omkring i röran.
Jag stänger av TV:n och går hem, men lämnar dörren på glänt om han skulle komma tillbaka.

Söndag: skymning

Går i gamla fotspår igen. Detta är vad jag ser.

1.
Vid kyrkogården håller ett träd på att bryta genom muren. Pressar och pressar och snart, snart bryter stammen genom stenarna. Jag bara väntar.

2.
En skata strax under månen som är ett snett leende bara idag, snett och svagt för att mörkret ännu inte fallit, svagt för att det skymmer. Vi springer mot natten, och skatan cirklar där, kring det där leendet innan det brister.

3.
I Central Park, precis vid basebollplanen, ett annat träd. Eller, ett f.d. träd, trä utan liv inuti, bara utanpå; murgrönan klättrar och kväver. Två grenar sticker ut, spretiga, spretiga fingrar. Det är alldeles tydligt en varelse som håller upp en mindre; sträcker sig mot basebollplanen och drömmer om att få ta lyra efter lyra efter lyra.

4.
Fem killar som slåss högst upp på kullen, under himlen, precis där. Gräset har ännu inte hämtat sig från vintern; de är leriga som leran själv. Det skymmer.

5.
En tolvårig pojke med ett huvud som egentligen är för stort för hans kropp. Han bär på ett sönderblåst paraply, och slår omkring sig med det som att han försökte skörda någonting. Det ser ut som en lie. Han tittar på mig när vi passerar varandra.

6.
Skuggorna i kastanjeallén, efter grenarna i natriumljus.
Inte riktigt skuggor, inte riktigt ljus.

7.
Esso, bensimacken som ligger under en stor gran som luktar som hemma.
Det är en röd skylt och det känns som hemma.
Det är det fina med bensinmackar: det är ett ställe man kan gå vidare ifrån.
Och så kan man köpa kaffe därinne och kaffe tycker jag om.

8.
Bella's Pet supplies på Weston Park Road.
Jag tänker mig att Bella är en person som verkligen gillar hundar och att klä dem.
Och hon är livrädd för att någon ska sno hennes hundstaty som står utanför affären.
Det är därför hon har kedjat fast den.

9.
En bil som tutar, en stadsjeep.
Blir nästan påkörd också, i nästa korsning.

10.
Savannträdet, som en siluett mot en blånande himmel.
Solen har gått ner, men det ser fortfarande ut som att solnedgången sitter fast på himlen;
ljusen från Stadion.

11.
Rök som stiger från ett rör från en husvägg.
Jag går igenom den och det luktar lite klor.
Nästan precis under har någon spillt ut en tallrik pommes frites.
De ser ledsna ut.

12.
Strax därefter; en alldeles tydlig doft av salami.

13.
Vid bilaffären; en gul BMW à la Beatrix Kiddo som jag vill ha om jag bara hade 7540 £.
Precis därefter; en kinarestaurang, take away, som fortfarande är öppen. Inga kunder i affären. En kines som stödjer armbågarna på disken och låter huvudet vila i händerna. Han ser mig inte.

14.
En liten pojke som står i en trappa. Jag ser honom inte förrän jag är precis bredvid honom; han smälter in i mörkret och bara hans vita ögonlober avslöjar honom. Jag tittar på honom men han verkar inte se mig. Jag går förbi. Jag vänder mig om och tittar på honom. Han tittar tillbaka. Han ser mig.

15.
En gata som går upp i himlen och försvinner.
Bara gatlyktorna hänger ovanför, men de lyser inte.

En fix idé: skärvor av honom/henne

En dag hade han/hon fått nog.
Han/hon var trött på livet som han/hon levde och det fick vara nog, sa hon/han till sig själv, nu är det nog, nu får det vara nog.

Så han/hon gick raka vägen till garderoben, slog upp bägge dörrarna med en smäll och öste ner allting i en flyttkartong, huller om buller bara.
Samma sak med böckerna,
med porslinet,
med möblerna,
med filmerna,
med tidningarna,
med allt det som en gång var han/hon.

Nu får det vara nog! sa han/hon, och öppnade ett retrocafé.
Hon/han bodde i sin tomma lägenhet, bara en lampa och en tallrik hade hon/han sparat,
på fatet låg det en ananas och ett par apelsiner,
lampan var tänd,
och täcket,
täcket hade hon/han också sparat.

Vi börjar om här.
Det är tomt.

Det han/hon lämnat bakom sig (allt till salu för rimliga priser):

• ungefär femton tidningar och fotografi och lika många om woodcarving.
• En teach yourself book - badminton
• fyra böcker om GI-metoden
• ett kassettband med Roxette
• två EP med Banamas
• tre vykort från Tates (cirklar och fyrkanter och färger; modernt)
• tre teckningsböcker; flora- och fauna (akvarell)
• mormorskoppar, flera set
• ett inomhusbouleset
• tre koppar med fåglar på
• en bok om drottningen
• en påse med intruktioner till ett dataspel om en clown.

Och retrocafét gick lite knackigt i början.
Men hon/han var i alla fall fri, från det han/hon inte längre ville vara.

Och kaffet var helt okej.

Dewdrops

Två små gubbar gungar gungbräda i mitt huvud så fort de får tillfälle.
De är fruktansvärt blyga och kommer oftast inte fram förrän de tror att jag sover.
Vad de inte fattar är att jag är uppe och kissar oftare än vad de märker.
Då hinner de inte undan.
Igår var de fulla och hade fruktansvärt roligt åt något som inte var så kul.
Det var outrageous.
Jag menar, fulla - de som redan är så ologiska.

Om jag vore du vore du skulle du inte kommit hit

17:32
Honey, honey.
Päroncider, mera päroncider och snart tror jag att jag spricker.
Det är sån där härlig partybål, med stjärnfrukter, stjärnfrukter och passionsfrukt,
och päroncider, härlig päroncider och isbitar som ser ut som hjärtan, hjärtan som smälter,
smälter mer och mer och späder ut päroncidern och det andra.
Hallon, frusna, simmar också omkring på bottnen och jag tänker att det är lite smo fyrverkeri.
Ja, det är lite vad det ser ut som, flytande fyrverkerier, natrium och andra alkalimetaller som
brinner på bottnen av en skål, tänk om vi alla var där tänker jag, tänk om, men det är vi inte.
Jag är på party, härligt päroncidersparty, härligt härligt partyparty med päronbål och carambole. Ballonger i taket, och inte bara såna där impotenta, slaka, utan riktiga ballonger,
helium,
svävar i taket.
Hurra!
Jag känner födelsedagsbarnet.
Det är en gammal kusin.
Ser henne inte nu. Det är synd, för det är min enda kusin.
Det är också den enda jag känner på detta härligt puttrande päroncidersparty.
Så det är synd, då då.

18:24
Finns det någon ute där?
Som bara vill prata lite?

....moa_20 anropar, någon, någon vemsomhelst, som inte är som någon annan....

Jag vill försvinna lite grann.
Har du tänkt så med, King Size?
Ibland känns det som att man träffar någon som är som en själv.
Som tänker som en själv.
Som andas som en själv.
Som är som en själv och inte som alla andra.
Har du känt så någon gång, King Size?

18:46
Jag har hittat en låda med helt fantastiska saker.
Bland annat en gammal barkbit som inte längre är.
En bit kåda som stelnat och tog en insekt med sig.
Gulaktigt skimmer, eller guld, ja, guld skulle jag säga, höstskimmer kanske, som höst.
Och därinne, med ännu utbredda vingar, utbredda vingar flyger han mot solnedgången.
Den lilla flugan, futil, men ännu här.

18:47
I ett hörn av den där baren sitter en kvinna.
Hon kom för över en timma sedan,
men snuttar fortfarande på sin första cider.
Hon ser omodern ut.
Väldigt omodern till och med.
Långkjol, blommig blus och
... ... ... gympaskor ... ... ...
ja, gympaskor, och bara en cider smuttar hon på, hittills,
snuttar och smuttar och sluttar och muckar,
ja, faktiskt, hon muckar, hon muckar med en man,
eller raggar kanske,
ja, hon raggar,
raggar som fasen, som bara den,
hon stirrar på hans hund.
Den har fått en metallskål med vatten,
men dricker inte.

19:00
Det är en dejt, okej, inget annat?
Vi behöver inte vara vänner, inte sedan, det här är bara en dejt.
Han är snäll.
Han är snäll, snäll som jävla fan, alltid trevlig, och fyndig, fyndig som djävulen själv,
och han kan inte vara farlig? Inte farlig.
Förresten så är han snygg.
Snygg, eller good-looking som jag sa till honom när han skickade bilden.
You are good-looking honey.
I know, I know little Honey Bee, svarade han då.
Han tror att jag är tjugo.
Det hade jag kunnat vara.
Jag är nästan som tjugo.
Jag känner mig som tjugo.
Inte en dag äldre.
Snarare yngre, hittar ingenting längre, dagarna rinner bara iväg, och kvar,
kvar i spegeln är någon annan,
nån som är jävla ful,
eller snygg,
belevad,
men gammal så ful,
kvar i spegeln, någon som är förbrukad,
... åldern är 23, det är den bästa säger de, sedan går det utför, nerför, bak- och fram och utochin,
vrängd, världen är vrängd och jag, ja, jag ser ut som mitt nervsystem i huden, rosen som vissnar, det går utför...

kvar i spegeln, någon som är förbrukad, men kom igen killen,
kom igen killen,
det är inte så illa,
du är snygg och förresten inte King Size, så det var inte bara jag, okej, sanningen är töjbar,
det handlar om perception och sånt, sång och sånt.
Förresten har jag varit tjugo, så det var ingen lögn.
Om han nu kommer.

19.02
Tjugo?
Hon är väl inte tjugo?
Hon är väl inte, det är väl inte...

19:03
... Honey Bee, Honey?...

19:04
Å herre gud, det är ju inte han,
han var ju snygg,
han var ju brun,
och brunögd och
och
och
och den
den här killen är ju bara
tjock.

19:05
King Size?
Ja.
Honey Bee Honey?
Ja.
Ehm.
Ja.
Ehm.
Ja.
Mm.

19.13
I en annan del av staden: det finns ett parkeringsdäck.
Med bilar, ja, och sånt, en lyftkran, den ligger bakom stadion,
och jag önskar att jag kunde dansa, ibland slingrar jag mig mellan
bliarna med techno i öronen, slingrar och slingrar och smeker
tusen lackade ytor, fingrar och, fingrar och naglar och hud och jag
jag har
jag har nyckel
en nyckel i handen och
det är inte jag som gör det.
Det är technon.

19:15
Det låter som en tönt.
Jag sitter på halmattan och hans ansikte går upp och ner och upp och ner
och jag kan inte låta bli att tänka på att tänka på
en hackspett, eller något, jag vet inte,
är inte ornitolog eller något,
men det ser verkligen verkligen ut som en fågel,
eller nästan två,
nästan två,
för fan, vad snabbt han rör på huvudet,
det är som att jag ser två, två eller tre till och med,
ett långt utdraget och fan, fan
jag tror han lyfter,
jag tror han lyfter nu,
som en liten helikopter, han lyfter med sina många huvuden,
surrar som en helikopter, över räcket och ner och ut och ut genom dörren.
Så, bara så.

19:40
Hunden dricker inget vatten, för det är inte vatten, det är öl.
Det är öl som någon har hällt upp i metallskålen,
och inte bara öl,
inte bara öl,
utan vin,
och cider, och
päroncider och carambole,
små ledsna stjärnfrukter simmar omkring i den där skålen, och
och det är någon som har hängt upp små ballonger, potenta,
under bardisken, '
det är någon som försöker anordna ett litet härligt päronciderdisko
för hunden, för hunden som är på en bar med ensamma människor,
eller så är det hunden själv som ordnar det,
för hunden är Hund-Jesus som inte bara omvandlar vatten till vin,
utan vatten till vin och öl och päroncider och carambole,
en härlig bål,
och det kan behövas här, säg, ropa i kör:

....ROPEN SKALLA
MER HÄRLIG PARTYPÄRONCIDERBÅL ÅT ALLA!.....

och ja, ja,
det är revolution,
det blir revolution, nu och här,
och tanten med gympaskorna smuttsnuttpluttar fortfarande på sin första jävla cider,
hon sliter av sin långkjol, låter mormorstrosorna fladdra i vinden medan hon gör första plakatet
med sin sönderrivna långkjol och ett läppstift i korall.

19:41
King Size?
King Size?
moa_20: mitt lilla Honey Bee?
Jag är inte som du tror.
Jag är inte den du tror.
Jag är inte den som du ser nu,
för jag är inte den som du ser i spegeln.
Nej,
nej.
nej,
nej,
jag är inte tjugo och
ja,
ja,
ja,
ja,
jag är tjock som ett isterband
lindat kring en havande melon,
men,
men,
men,
men.
ja?
vad med?
det var sant att jag gillade techno.

20:43
Och så är det paketöppning.
Jag ser min kusin i vimlet.
Min kusin är en bra kusin, det har jag alltid tyckt, men ibland tänker jag att kanske tänker jag bara att min kusin är en bra kusin för att min kusin är den enda kusinen jag har.
Hon står i mitten nu,
det är tårta och det är vin nu,
jag har tagit mer välkomstbål,
inte för att den är alkoholfri, inte egentligen,
utan för att jag tycker det är så festligt med stjärnfrukter och så,
så jag står med min bål och kollar på min kusin och min kusin öppnar sina presenter och är lite full,
hon är klädd i en klänning som är hemskt grön, och
hon börjar bli hemskt röd i sitt ansikte.
Hon ser lite ut som någon slags grönsak
....rödbeta med blast fast upp och ner?....
.... rabarb, fast upp och ner och med väldigt liten stjälk och avlångt blad....
.... räddisa! ja, ja, säg! som en räddisa ser hon ut....
.... en uppochnervänt räddisa då menar jag...
Och hon pratar, oj så hon PRATAR, det är som hon aldrig har gjort någonting annat i hela sitt liv förutom att prata.
Och alla skrattar,
och det känns härligt,
det känns så fruktansvärt härligt att vara på en sån här festlig tillställning med carambolebål och folk, trevligt folk som är trevliga och pratar och skrattar och nu, nu, nu tror jag bestämt att hon ska öppna min present, ja så ser det ut, och se! så lustigt, den passar liksom till henne, min fina kusin, för mitt paket ser liksom också lite ut som en räddisa
.... alltså, inte i formen, för det är ju bara ett paket, det är ju bara ett paket som är en pocketbok från Pocket Shop, men jag menar i färgen, röd och grön, snöret är grönt och blir lite som blasten.
Ja, det är det.
Nu öppnar hon den.

20:44
Det är inte jag som gör det, det är technon, som är spetsig som blick,
eller kniv,
eller mjölkförpackning,
spetsig som en mjölkförpackning som skrapar och skaver och klunkar mot benet,
jag går hem från MAXI eller TESCO eller COOP och ja, det är inte jag som gör det,
det är inte tårarna som gör det,
det är inte min o-dans,
slinger mellan bilarna som gör det,
det är inte det
eller det
eller värken i mina revben som repar tusen
lackade ytor
och brattiga fånleenden.
Det är inte jag som gör det, det är technon.

20:45
Och vem, från vem är den här?
Ska vi se... Vilket fint snöre! Grönt och krusigt,
precis som jag gillar det
.... skratt, klirr, skratt lite till ....
grön och krusig, precis som jag,
ja, ja, då ska vi se, vem det här är ifrån,
vet inte riktigt... vad det står, men,
men å vad fint,
en bok,
åh
... konsten att vara snäll ...
och den var ifrån...
Harry?
Harry? Ska vi se! Vem, Harry från gymnasiet?
Nej, Harry, Harry....
.... nej....

21:03
De kommer till parkeringsplatsen nu,
det är mörkt sedan länge.
Om det skulle varit en film skulle det ha varit midnatt,
men det är inte,
varken midnatt eller film alltså,
det är knappt att Robinson har börjat på TV,
knappt det,
men det är mörkt, mörkt som natten,
för det är smutsig januari.
Och det hörs ett brus...

... två människor som snyftar i varandras armar; en fet liten knubb och en benig dam med rynkor....

... en helikopterhakspettsman som flyger över staden; det är han som brusar som mest....

... ett ändlöst tåg av människor, flaggor och fanor, kanoner och slagord, det är revolution på gång ja, det är det, det är det; i täten går en omodern kvinna som brinner, brinner i gympaskor och fladdrande mormorstrosor....

.... en man; han här något krusbärsaktigt i blicken; håller fortfarande ett krampaktigt grepp om ett glas i handen när han kör iväg i sin repade bil; det ser ut att innehålla härlig päronciderbål...

.... och över de alla; en hund, en hund som flyger över nattstad och brinner, en hund,
mot central park eller stadion, som önskar dansa, en fyllehund, en skrålande bellmanhund, en poet, rebell: hundjesus som nästan, men bara nästan hinner ända upp till randen av atmosfären....

... där fastnar han i helikoptermannen med svansen och försvinner...